Hur reagerade du när du blev påkommen?

Det blev alldelese svart och kallt inombords. På en sekund fattade jag vad jag gjort, hur fel det var och jag ångrade vartenda minut av otrogenheten. Sen följde en snabb kalkylering av hur mycket hon visste, hur mycket som skulle komma fram och hur lite jag behövde säga för att minimera skadan.

Samtidigt som hon skrek och gapa, försökte jag lägga upp en plan på hur jag skulle agera för att inte förlora min fru. Vad ska säga, vad ska jag göra och hur snabbt kan jag radera älskarinnan från mitt liv. 

Sen ville hon ha detaljer, hur mycket sex hade vi haft, hur hade vi haft sex, var hade vi haft sex. Hon ville veta om vi gjort speciella saker som inte hon gjorde. Min fru vill inte slicka mig och hon ville veta om min älskarinna hade slickat mig - en detalj som hon hängde upp sig på jättemycket. Jag har stora känsliga bröst som min fru älskar och betraktar som sina, efter våra gemensamma barn som vi båda ammade så var mina fortfarande stora. Det var mycket känsligt att nån anna rörde dom.

Sen blev det dags att ta bort alla spår av älskarinnan, radera all konversation, alla bilder - allt som fanns. Hon skulle bort från mitt liv, dels för att jag ville fortsätta med min fru och dels för att jag inte ville att min fru skulle få reda på allt.

Jag försökte hela tiden visa att jag var öppen med allt som hade hänt men silade informationen så att jag inte det inte kom fram saker som speciellt skulle såra min fru, bland annat detta med oralsex och mina bröst.

Vi har gått vidare, min fru känner att jag varit öppen och ärlig, jag har i stort sett berättat allt och hon har förlåtit mig. Detta tog visserligen 2 år innan vi gick vidare och lämnade det hela bakom oss.

Jag har sen min fru kom på mig inte haft någon kontakt med älskarinnan och kommer aldrig att vara otrogen igen.

Och jag ångrade mig för att jag varit otrogen - inte för att hon kom på mig

Skönt att ni kunde reparera det!

Hur reagerade älskarinnan? Tänker att om ni träffats ett tag och du bara bröt all kontakt utan förklaring lär hon ha grubblat sönder sig och evt agerat på något sätt för att få veta vad som hänt?

Frågan riktade sig till de som varit otrogna och blivit påkomna, har du varit och blivit det?

så varför kom du inte till den insikten förrän hon stod där och skällde ut dig?

Nu var inte frågan ställd till mig, men jag kan svara ändå.
För att man inte till fullo inser vad man gjort förrän det avslöjas. Man liksom delar sig i två och förtränger, otroheten "finns" inte när man är hemma och frun/mannen "finns" inte när man bedrar.
Det är som en bubbla, ett vacum. Man fortsätter bedra för att slippa tänka på det, man fortsätter liksom mot sin vilja, för att slippa tänka, slippa bli medveten. Bara åker med.
Vid avslöjandet slår det man gjort en själv i huvudet på ett liknande sätt som det gör för den som blir bedragen.
Så, insikten och därmed ångern kan klubba en när man avslöjas. Psykologiska mekanismer. Som att ångra att man rökt när man får besked att man har lungcancer.

Som före detta rökare kan jag relatera till det sista, även om jag inte har lungcancer. 
Men jag kan föreställa mig känslan av "vad fan har jag ställt till med"

Det känns, i brist på bättre ord, väldigt bra att veta hur det nog kändes för min man när jag kom på honom.

För mig var otrogenheten något sakta växte fram, jag gick steg för steg över gränserna från vänskap via hångel till sex. Det handlade inte om att jag var missnöjde hemma utan för att det var nytt och spännande, det kanske lika väl kunnat vara ett spelberoende eller nåt annat som hade gett mig spänningen.

Hon förstod direkt varför jag inte hörde av mig mer, dessutom hade min fru försökt att ta kontakt med henna strax innan och hon hade många missade samtal på sin telefon. Älskarinnan "försvann" och vi har inte höärts sen dess. Vår relation var inte så djup att jag kände en stor saknad efter henna och jag tror att det var samma för henne, vi hade aldrig diskuterat om vi skulle bli ihop eller några direkta framtidsplaner.

Så var det för min man, fast vi hade det ganska dåligt hemma särskilt mot slutet.

Bra liknelse med rökningen. Men jag vet inte riktigt om det alltid "slår det man gjort en i huvudet på ett liknande sätt som det gör för den som blir bedragen". Det är ju inte helt ovanligt att folk fortsätter vara otrogna trotts att de blivit påkomna. Fortsätter man så lär man ju inte vara speciellt ångerfull och den där smällen i huvudet lär ju inte varit speciellt hård 

Vem pratar om "alltid" (mer än du, då)? Självklart handlar det inte om vare sig alltid eller aldrig. Det gör det sällan här i livet. Otrogna är en lika lite homogen grupp som blondiner, invandrare, pensionärer eller män.

Jag skulle vilja intervjua en person som har varit otrogen. Finns det någon här som vill ställa upp? Det går självklart bra att vara anonym.

Detta är ett ämne som berör och många känner igen sig i den ena eller den andra sidan om otroheten.

Mejla till linnea.gustafson@metro.se om du kan tänka dig att vara med i en intervju.

Fler som vill dela med sig? 

Precis, alltså kan man heller inte påstå att det alltid är en bra idé att ge en person som varit otrogen en andra chans för det kan lika väl sluta illa. Fatiskt går det mot all sunt förnuft för personen har ju precis visat sig vara opålitlig och det går emot all logik att ge personen fler chanser att lura en.

Att ge en människa som precis blåst dig en andra chans är ett enormt steg och uppoffring som kanske borde uppskattas mer än vad det görs och inte tas för givet som det så ofta görs. För det man egentligen gör är att man lämnar sig helt öppen utan fösvar för någon som precis pucklat på dig rejält och låter personen avgöra om den vill dela ut fler smällar eller ej.

Vi hade varit tillsammans i drygt 3-4 år när jag var otrogen. Vi träffades när vi var väldigt unga 14 & 15år. Blev tillsammans när jag var 16år och han 17år men vi hade hållit ihop mer eller mindre sen vi träffades. Han var alltså min första i allt, precis allt.

Jag var otrogen dels för jag var så fruktansvärt attraherad av killen och dels för att jag var nyfiken och naiv. Vårt förhållande var heller inte på topp. Vi hade sex 1 gång och jag ångrade mig direkt. Jag är jordens sämsta lögnare så han kom på mig snabbt. Jag var otroligt ångerfull och jätte, jätte ledsen. Vi tog ett kort break i samband med att han skulle åka på långresa. Men efter några månader var vi ett par igen. Han förlät mig och vi är forfarande ett par. Det var lång uppförsbacke men vi jobbade oss igenom det tillsammans. Kommer aldrig vara otrogen igen.

låg du med andra under tiden ni var på paus? och han?

Jag låg med 2st på de 4 månaderna och han också. Vi var ju singlar så det var inga hard feelings.