Halvtaskig reaktion av min mamma när jag berättade om graviditeten

Well. Hon tänker kanske bara att ni är unga.
Fick reaktionen "Åh, fy fan" (inte som något positivt uttryck om någon nu trodde det) när vi berättade för en av mina föräldrar att vi väntade nr2.

Finbs det någon riktig oro kring ekonomin från din mammas håll? Har ni båda fasta jobb och råd att dela lika på föräldraledigheten osv? Du skriver att han köpte bostadsrätten, står du med som ägare? Har du egna pengar ?

Jag hade nog kunnat reagera lite lika om min dotter ex var 23,utan utbildning eller fast jobb eller med ett kort/svajigt förhållande osv och blev gravid. Visst hade jag sagt grattis och blivit glad efterhand osv. Men samtidigt är det så att det oftast är lättare att bli gravid än att inte bli det ;) Den riktiga prestationen är ju att skapa de bästa förutsättningarna innan barnet och ge barnet en bra barndom.

Jag är iofs ganska petig och vill alltid ha allt fixat och 10 säkerhetslinor när det gäller familjebildning ;)

GRATTIS förresten!

Ja det låter som en väldigt förnuftig mamma som istället för att bara agera känslomässigt faktiskt kommer med råd och upplysningar. Vad är problemet? Att alla inte kollapsar av glädje för att du likt några miljarder människor tidigare har en bulle i ugnen?

Kan tänka mig att det är för att du är så ung fortfarande.

Om du inte har jobb och inte bott tillsammans länge kan det också öka oron. Ifall jag hypotetiskt hade haft en 23årig dotter som berättade för mig att hon var gravid hade jag nog reagerat som din mamma. Vill vara säker på att ens barn är säker, och att det inte kommer bli tufft. Man är ju orolig och bryr sig om sitt barn, även om "barnet" man har gick ut skolan för länge sen. :)

Kan det vara så att din mamma är orolig för att hon inte tycker att ni har varit tillsammans tillräckligt länge (=så att hon har hunnit lära känna pojkvännen, och så att ni båda har gått igenom några år med julfirande, semester och annat som lätt sliter på ett förhållande innan man har lärt sig att jämka sina önskemål och förhoppingar). Kanske fick hon själv barn för snabbt och önskar att hon hade väntat? Kanske tycker hon inte att du och pojkvännen behandlar varandra på ett sätt som tyder på att ni är mogna att bli föräldrar? Det kan finnas massor av orsaker till att hon inte hoppar upp och ner av glädje, men alla grundar sig nog i att hon är rädd om dig.

Om det var min dotter hade jag nog varit orolig. Hade tyckt att det var ungt att skaffa barn vid 23. Tyckt att det var synd att inte hinna resa, bo utomlands, upptäcka världen, osv, innan hon stadga sig. Men det är förstås inte för alla. Och det går ju att studera parallellt med föräldraskapet förstås. Men hade kanske blivit lite orolig över om det skulle bli av.

Om det var min dotter hade jag nog varit orolig. Hade tyckt att det var ungt att skaffa barn vid 23. Tyckt att det var synd att inte hinna resa, bo utomlands, upptäcka världen, osv, innan hon stadga sig. Men det är förstås inte för alla. Och det går ju att studera parallellt med föräldraskapet förstås. Men hade kanske blivit lite orolig över om det skulle bli av.

Ja, det kan du ha helt rätt i. Jag kan bara spekulera i hur jag hade reagerat, men är förstås många aspekter här jag inte vet om.

Det som är mest hjälpsamt för dig är kanske att dela glädjen med de som uttrycker det, och tolka hennes reaktion som att hon bryr sig om ditt bästa och att det är av välvilja, även om det är lite trist. Sedan brukar ju de flesta mormödrar och farmödrar smälta fullständigt när väl barnbarnet gör entre, så avvakta och se vad som sker då.

Har precis berättat för våra närmsta familj om graviditeten. Jag berättade för min pappa m. hans respektive, min mamma och min syster. 

Pappa började gråta och blev alldeles överlycklig, likaså hans tjej. Min mamma däremot var med frågvis och ställde frågor så som "har ni tänkt igenom detta nu?", "Tycker båda det är roligt?" samt upplyste mig om att det är livslångt ansvar. Jotack, som att jag inte redan visste det. Efter vårt samtal fick jag ett sms från henne där hon skrev "Dags att verkligen börja spara pengar nu". 

Jag är 23 och han är 26 (27 i nov) och vi har lägenhet, en trea för att vara mer exakt. Bostadsrätt som sambon köpt. Inte flera hundra tusen kronor sparade men visst finns det pengar så vi ska klara oss. 

Varför är hon såhär negativ? De vi berättade för blev jätteglada, utom hon. Varför? Finns det någon som fått en likadan reaktion först men som sedan blivit positiv? Blev så ledsen, men tyvärr inte överraskad... 

Låter som att din mamma behöver lite tid att smälta nyheten. Hon menade säkert inget illa och låter som en sån person som kommer att bli överlycklig och engagerad senare.

Sambons föräldrar har inte direkt jublat vid någon av våra graviditeter. Första kan jag förstå att dom var oroliga i och med att sambon var 20 och jag 18. Men nu har vi faktiskt.2 barn, ett tredje påväg, har en välfungerande ekonomi, båda har fasta jobb, stabil relation där vi varit ett par i snart 8 år. Jag är 24 och sambon fyllt 26 i helgen men ändå kan dom inte glädjas med oss. Och jag förstår verkligen inte varför.

Min mamma å andra sidan, hon skrattade när jag sa att jag var gravid som 18åring och sa att det hade hon redan listat ut. Det var aldrig något snack om ifall vi skulle klara det eller inte och hon la sig inte i hur vi skulle lösa det. För henne så var vi 2 vuxna personer som nu skulle få barn och starta en egen familj. Hon visste ju att jag inte är intresserad av att resa och att jag alltid varit barnkär, haft ett ekonomiskt tänkande och varit ansvarstagande. Så för henne spelade åldern ingen roll och det var faktiskt fruktansvärt skönt att det fanns en enda människa som faktiskt inte grundade all sin oro enbart på vår ålder.