Missed abortion - hur går man vidare?

Min första graviditet slutade i MA i v 13. Känner igen dina tankar så väl.. Jag försökte tänka positivt, tex. Spara extra pengar inför framtida graviditet, unnade mig en resa som ej lämpade sig för spädbarn, vidare satte jag jobb och karriär i fokus i min hjärna.. vi försökte direkt och höll på i 8 månader innan jag ville ha försökspaus för att få tänka på annat än ägglossning. Då blev jag gravid efter två månader av slump.. Vilket resulterade i en liten son

Jag blev jätteledsen och blev helt fast på bebisar och graviditet, satt bara och läste om det... jag fick göra en abort för att allt skulle komma ut för kroppen ville inte stöta ut det själv. Det hade dött i v 6 och jag upptäckte det i v 12, fick göra aborten i v 14 (men det var ju pyttelitet ändå.

Blev gravid på första försöket månaden efter. En liten tröst är att man ofta blir väldigt snabbt gravid igen efter ett MA. Kroppen är liksom redo.

Sedan angående det att vara gravid med vänner. Jag blev gravid en månad efter min kompis så hennes bebis var en månad äldre än min när vi var gravida... men min föddes 2 mån för tidigt så nu plötsligt är min bebis en månad äldre än hennes istället. Så man vet aldrig...

Jag var med om samma sak i september förra året.

Gjorde ultraljud i vecka 9, och det hade dött i vecka 7... Kände mig helt tom! Och så lurad

Men blev gravid igen efter en mens!

Jag fick just missfall jag med. Vet inte när mitt embryo dog, men allt började med blödning i måndags i 7+3... innan dess var jag lyckligt gravid och planerade en novemberbebis...

du var längre än mig, första barnet antar jag, och vänner som kommer få sina bebisar samtidigt som du skulle...

Min sits är mildare. Andra barnet, var inte inne o såg hjärtat slå, och inga gravida väninnor som så.

Jag blickar framåt. Embryot dog, för att det inte var levnadsdugligt.

Vi försöker igen direkt. Jag tänker, att ju snabbare jag Accepterar det, ju snabbare kan lusten till sex komma.

Tycker att 2018 känns som ett bättre åt rent spontant ändå att bli född i

Det är så mycket vanligare med missfall än man omedelbart tror. Men såklart väldigt tråkigt att genomgå.

Hoppas du kan se ljuset snart, och blicka framåt. Och hoppas du blir gravid snart och att det går hela vägen.

Kram ?

Man måste få sörja. Redan när man får det där plusset så börjar man ju planera, fantisera, önska...

Jag fick ett MA i juni förra året. Blödde hela sommaren. Mens i augusti och blev gravid i september. Är nu i v 28. Det kanske är en klen tröst, men miljön i livmodern får liksom en nystart av ett missfall och det brukar vara lättare än vanligt att bli gravid igen.

Fick mitt MA 1 maj 2015, då i v 12. Fick inget exakt besked, men de trodde det varit dött sedan v6-7 nångång. Har aldrig någonsin varit så sjukt besviken på min kropp! Inte att jag fick ett MA, att fostret dött - utan att min kropp lixom inte fattade nått! Lät mig fortsätta tro att vi skulle få barn! Jag träffade en kurator på kvinnokliniken ett par gånger efteråt, fick även något att sova på av henne.

Jag lyssnade på läkaren, som sa oss samma sak: inte bli gravid utan ta en mens först. Men sen var jag gravid igen. Det tog ett tag innan jag slutade "vänta missfall", typ fram till RUL. En frisk gosse föddes i slutet på mars ifjol.

Jag kan fortfarande sörja att det inte blev något den gången. Min första graviditet. Men samtidigt går livet vidare. Väntar nu dessutom nummer två.

Jag har ett barn sedan tidigare vilket är en tröst i detta miserabla. Men detta har ändå tagit oerhört hårt på mig. Vill bara skynda framåt nu. Vill bara få tillbaka mensen så bebisverkstaden kan komma igång. Känns som det skulle vara en tröst att något börjar växa i inom mig igen. Jag hoppas vi har turen att få ett vårbarn 2018. Kram och beklagar din sorg.

Då är vi ju i lite mer liknande sits... inte för att det gör det lätt. Men ja... inte tuffaste veckan i mitt liv, men nära. Tuffaste var när dottern nyfödd var väldigt sjuk med gulsot... det var det värsta jag gått igenom... googlade risk för hjärnskador, och hon var supersömnig och för trött för att orka amma ordentligt... tuffaste tiden utan tvekan. Men ja, denna veckan var inte rolig på något vis.

Kram behöver jag, så tack, kram tillbaks <3

Har annars ätit supergod rå lax och druckit gott vin ikväll... men Gud ja... bebisverkstad ska det bli! Efter den 3-4 april... då får mannen ingen ro om kvällarna!

Det gör ju så förfärligt ont. Hur kommer man någonsin kunna släppa att "nu skulle jag ha varit i den här veckan?" eller bara kunna acceptera att JAG fick ett sjukt liter foster som somnade in. Det största sorgen var då fostret kom ut och jag kunde inte spola ner det med detsamma. Jag satt och skrek av sorg för det var ett så efterlängtat barn. Dagarna går så sakta. Även om man inte kan ha bebisverkstad förrens tidigast i maj så känns det så fruktansvärt långt bort. I maj skulle jag ju varit på rutin-ul. Tankarna är så många och själen är så sargad.

Jag tänkte inte vänta till maj. Här om många som blir gravida direkt där det går bra.

Men ja.. 3 nov, skulle varit min BF... kommer bog tänja på detta då... och många ggr dessförinnan...

Och min var 11/10.

Eftersom jag har "rester" kvar så bad dom mig vänta en mens för att det ska komma ut. Känner mig delad i tanken om man ska "orka" vänta. Har hört att risken ökar för MF igen om man inte har en mens innan?

Ja, svårt att veta om man har rester... tänkte ta ett gravtest om två veckor. Är det pos, vill jag kanske be om blodprov för att se om det är på väg mot 0.

Tror några menar att man bör vänta 2-3 månader, medan andra säger kör på. Man hör jo om andra som blivit gravida direkt med lyckade graviditeter....

Ja usch det är så jobbigt med MA. Imorgon ska jag skrapas för att få ut mitt 3:e MA på raken. Det är högst ovanligt att få så många på raken. Jag har två barn sen innan, vilket ger en viss tröst.

Blev gravid i april förra året som tyvärr slutade i MA i vecka 11. Blev gravid igen i oktober men slutade återigen med ett MA, och blev skrapad. Så blev vi gravida igen i februari och nu är det en ofostrig graviditet. Gjorde ett vul i onsdags och hinnsäcken gapade tom. Jag känner mig ledsen, frustrerad och besviken. Vi längtar efter en trea, men undrar nu om det ens är möjligt. Jag blir 36 i maj...kanske har det med åldern att göra. Ska få börja utredning nu om vi vill.

Jag tycker ni kan köra på direkt om du känner dig redo. Finns inget som stoppar er för det. Att vänta en cykel handlar endast om det emotionella och inte något annat.

Kram i massor till dig