Bästa vännen har fått barn, vår relation har gått i kras

När jag fick barn för snart 9 år sedan så va första året hämskt.
Jag sov inget alls, Va ständigt trött.
Hade ont överallt brösten, ryggen, osv.
Kände mig ful pga kroppsförändringen som jag upptäkte inte skulle gå tillbacka till det man va inan man fick barn.
Hela min vardag blev upp och ner då allt va tvungen att prioritera om och få in nya rutiner.
Jag va orolig konstant att mitt barn skulle dö, va på som en galning om att alla skulle sprita sina händer, minsta host så fick personen inte alls komma.
min relation till min man förändrades då vi va 3 helt plötsligt och jag va tvungen att dela på mig för 2 personer och jag fanns knappt för mig själv.
Jag kunde inte gå på toaletten på flera månader själv utan va tvungen att ha med mig sonen överallt.
Jag va helt utmattad varje dag hela tiden, och trött blev jag på alla som minsann skulle lära mig att vara mamma, och inte glömma bort min man.
Sedan så kändes det som att ingen av mina vänner fanns där eftersom de inte förståg att jag va mamma, och jag va det på heltid dygnet runt. Kunde få samtal att ska du med ut ikväll och jag kunde svara nej kan inte har en son hemma. och fick oförstående svar som men ska du ha han hela tiden kan inte någon vara barnvakt. (min son va typ någon månad).
sedan känner man sig ensam mycket ensam då man är med sitt barn hela dagen, hela kvällen, hela natten och man tappar all sin sociala kontakt.

Mycket förändras när man får barn. Många av mina vänner försvann specielt de som inte hade egna barn och inte kunde anpassa sig till mig.

Som nybliven mamma orkar man att fika och det är allt. och då är man närvarande 30 % av tiden för den andra tiden blir man tvingen att fixa med barnet som kräver uppmärksamhet.

men det betyder inte att ni inte kommer att fortsätta vara vänner, skriver det här för att du ska få en förståelse vad det kanske innebär för din vänn att ha blivit mamma nu. Och du ska inte ta det personligt att hon inte hör av sig eller inte orkar träffas, hon har bara inte lyckats balansera sitt liv just nu då allt hon va förebered på under gravidietetn är ingeting med hennes nuvarande värklighet.

Och ibland väljer man någon annan än den man trode från början till att bli fadder till ens barn. Ett kan vara man väljer någon man är bästa vänn med, eller man tänker praktiskt skulle det händ mig något vem är lämpligast att ha hand om mitt barn, kan vara någon som redan har barn och man känner till redas sätt att uppfostra barn, eller man kanske väljer en vänn som inte kan få egna barn . eller har helt andra grunder. Men det betyder inte att du betyder mindre. Det är inte du eller eran vänskap som förändrats, utan hela hennes liv bara.
Lycka till och hoppas att ni kan finna nytt sätt att vara vänner på .

Känner mig helt misslyckad och extremt självisk efter jag startade denna tråd... Jag väntar barn själv och har alltid gillar barn och vill gärna vara nära och mysa, gosa, leka och hjälpa till när det behövs, men jag får ju inte ens ta i hennes barn, vilket oxå känns konstigt om hon säger att jag gärna får komma och avlasta osv, men när det väl händer så får jag knappt nudda bebisen. Det är det beteendet jag tycker låter skumt. Hur kan man säga att man gärna får komma och avlasta, hjälp till med passning när hon behöver duscha, vila osv, och sen när jag väl kommer för att hjälpa, kan hon inte lämna bebisen en sekund själv eller i min famn,

Det är så mkt känslor som far runt för henne. Särskilt efter första barnet. Det är fint att du tänker på henne och förstår att det beror på "något". Det kan ju bero på hur mkt som helst... att hon blir orolig när du kommer nära för smittor och sånt, att hon blir svartsjuk om du tar i bebisen, att hon är trött, slut, nere (mkt vanligt att bli deppig), massa fysiska förändringar också... jag ville ex inte heller typ träffa ngn för att jag blev jätte nere en kort period. Vad det än är så går det nog över. Gällande fadder så tror jag hon tycker om dig som vän men att de kom på att OM ngt händer dem vill hon ha ngn annan. Och det betyder inte att det är fel på dig. Låt det ta tid, hör av dig och finns där och fråga hur hon mår! Om du märker att hon blir orolig att du tar i bebisen: fråga vad hon känner. Kanske har hon värsta ångesten att du ska råka tappa bebisen eller smitta dem eller ngt eller så tänker hon inte på det! Jag tänker då inte på att "ge" min bebis i ngn annans famn, men de får ju det. Tänk iaf att det inte beror på dig- hennes beteende alltså.

Hej,

När jag var yngre, många år sedan dess... Så gick en god väninna till mig igenom en liknande fas som den du berättar att din vännina går igenom. Jag trodde först att det var mig det var fel på men såsmåningom efter att hon acklimatiserat sig till att bli mamma igen så började vi umgås som vanligt igen. Nu hörs vi nästan varje dag 40 år senare och tänker ibland tillbaks och skrattar åt hur det blev. Så jag tror allt löser sig!

Med vänlig hälsning,

Magdalena "maggan" Lindberg

Känn dig inte misslyckad. Det kanske bara var bra att få ett annat perspektiv än ditt egna. Inte värre än så.

Sedan är det så att vissa blir väldigt beskyddande med sina barn. Jag gillade inte att ens familjen var och höll i min dotter, speciellt inte första typ två månaderna. Inte för att jag misstrodde andra, men för att det var något inom mig som inte ville släppa taget. Hon kanske vill ha avlastning., men när du väl är där känns det inte helt bra.
Kolla om du kan göra annat istället om du vill hjälpa till. Handla, städa, baka fika eller något.

Kan tillägga att jag själv inte var riktigt människa fören dottern var framåt fyra månader.

Tror absolut att det är viktigt att du framför till henne dina funderingar.? Hon kan ju svara om hon känner sig glad? Trött? ledsen jämt.? Men 6 veckor är en stor rutin ändring också. Det tar tid att bli sig själv efter en förlossningen men jag tror man mår absolut bättre om man har bekanta och vänner som stöttar ännu oavsett.  Ge eran relation en chans, men ett värmande sms. Hon kommer nog snart in i alla sina nya rutiner och är inte lika orolig som de första månaderna senare och kommer tillbaka till sig själv. Att bli mamma och pappa tar tid att vänja sig i alla nya rutiner, matningar, blöjbyten m.m.

När min bästis fick barn så blev hon hur glad som helst när jag röjde köket hemma hos henne, gick och handlade och sådant. Det var det hon behövde hjälp med.

Detta  är en oro alla mammor bär på, kallas separationsångest. Att man har svårt att släppa över ansvaret på andra. Jag skulle ta det där som en nypa salt och försöka lugna ner mamman och säg att allt kommer gå bra, vila du, gör det du behöver göra för en stund så kan jag passa och har jag frågor så hör jag av mig.

Det kanske inte alls är bebisen hon behöver hjälp med utan allt runtikring? Det är ett jätteprojekt att få ihop allt som nybliven mamma och ofta är det inte bebisen som är problemet utan allt runtomkring såsom matlagning, städa, fixa osv. Kan du inte fråga henne rakt ut innan du kommer exakt vad hon vill ha hjälp med? Sedan är "nya" bebisar lite besvärliga på det viset att de ofta är totalt oregelbundna i mat och sovtider. Då kan det vara svårt att få till kompisträffar osv. Är den så liten handlar det förmodligen om att hon måste finna sin roll som mamma, många går in i en bebisbubbla och många tycker det är jobbigt när andra skall hålla deras bebis.

Eller hur!! När jag själv fick barn och svärmor eller till och med min egen mormor skulle komma och "avlasta" innebar det ju för dom att(i mina ögon) slita bebisen ifrån mig så jag kunde gå göra annat(vad nu det skulle kunna vara när man har ont efter förlossningen, läckande bröst och miljarder hormoner som rusar). Det var ju bara det att jag inte ville göra annat än att vara som en hök runt min bebis första tiden, och efter mycket om och men tror jag i alla fall svärmor förstod det och erbjöd sig att vika tvätt, plocka med disk och dammsuga, det är ju den avlastningen jag kände att jag ville ha, ta hand om mitt barn gjorde jag helst själv i början. Skillnad när de börjar bli uppemot året, då tror jag de flesta känner sig tryggare i att få lite egentid genom att gå duscha i fred :) 

Alltså som alla andra säger så är det en enorm omställning att få barn.

Man har helt plötsligt ansvaret över en hjälplös varelses liv, dygnet runt varje sekund. Att den får sova, äta. Den ska hållas ren och lagom varm. Den sover oregelbundet och kan bli ledsen och otröstlig i timmar i streck.

Samtidigt ska man själv försöka smälta allt detta, sova, äta och ta hand om sin kropp efter förlossningen.

Min bebis var lätt enligt mig själv men det var otroligt jobbigt i början. Man var tvungen att göra val hela tiden. "Ok nu sover bebisen i en timme, ska jag passa på att sova eller gå på toa, duscha, äta något, klippa hennes naglar, städs undan lite, prata med en vuxen människa en stund?" Alla lika akut viktiga.

När kommer den somna för natten? Kommer blöjan vara bytt eller måste jag välja mellan att låta den sova i en kissblöja eller riskera att väcka när jag byter blöjan?

Att inte få sova sammanhängande och veta att man inte kommet få göra det på väldigt lång tid är väldigt knäckande även om bebisen jämfört med andra bebisar sover bra.

Det bästa du kan göra är att visa att du finns där och är beredd att träffas på hennes villkor och att hon inte behöver känna skuld över att hon inte hunnit träffa dig på ett tag.

Du behöver inte känna dig misslyckad, det är otroligt svårt att förstå hur det är att bli mamma för första gången. Jag själv trodde att jag var förberedd men sen när bebisen kom så blev det något helt annat ändå.

Fråga på ett tydligt men vänligt sätt vad du kan hjälpa till med när du är hos henne. Jag själv lämnade inte över bebisen till andra för att jag inte ville "besvära" dem. Du kanske kan fråga när du är där "ska jag hålla henne en stund". Vill hon inte det så ta det inte personligt utan gulla med bebisen och fortsätt visa intresse så kommer hon säkert så småningom att känna sig bekväm med att lämna över bebisen till dig allt eftersom.

Fråga henne också hur hon mår. Det saknade jag från mina vänner. Om du tror att hon inte mår helt bra så våga ställa fler frågor "har du ont nånstans?, får du sova?, tänker du mycket på förlossningen? är det något som känns jobbigt?".

Men det är värt att veta också att de första två-tre månaderna så är det inte ovanligt att man som nybliven mamma känner sig lite nedstämd emellanåt. Jag skiftade otroligt mycket i mitt mående, ena stunden kunde jag vara jätteglad och tyckte att allt var toppen medan jag i nästa stund kunde börja gråta och känna mig väldigt ledsen. Det var lite otäckt och väldigt jobbigt då jag inte kände igen mig själv. Det som jag tror är viktigt att hålla koll på är att det faktiskt finns ljusa stunder också och inte bara känner sig ledsen och nedstämd hela tiden.

Stort grattis till din egen graviditet, lycka till med allt som kommer!