Mamman inte närvarande

Hej!

Detta är mitt första inlägg här. Jag känner att jag behöver skriva av mig och få andras tankar och perspektiv till ett problem som jag upplever med mamman till mina barn.

Hon och jag var ihop i 8 år i ett stormigt förhållande kantat med bråk och beteendemönster som långsamt slet sönder förhållandet. Hon är en väldigt extrovert person medan jag är mer lagd åt det introverta hållet. När vi var ihop så ägnade jag mycket tid åt min musikkarriär ( i min studio) vilket på den tiden resulterade i att hon ofta var hemma själv på kvällarna. Detta var dock något jag nästan alltid gjorde när barnen var lagda. Det var också mitt sätt att undermedvetet fly undan vårt förhållande. Vi har två fantastiska döttrar ihop på 8 och 6 år.

Våra bråk såg jag på den tiden som ett tecken på passion i förhållandet, vilket jag nu i efterhand har förstått varit helt fel. Jag är annars en person som ytterst sällan hamnar i konflikt med människor, men med henne så var det minst några bråk i veckan.

Utan att skylla ifrån mig och ta bort mitt ansvar för våra bråk, så upplevde jag att de ofta berodde på att hon var stressad och tog ut detta på de närmsta i sin omgivning.

Hennes föräldrar har nästan aldrig vågat säga emot henne då hon är väldigt tuff att ha att göra med om man gör det.

Hon har alltid haft ett otroligt behov av bekräftelse, vilket hon även har berättat för mig.

Det var det behovet som till slut satte sista spiken i kistan på vårt förhållande, då hon var otrogen mot mig. Jag kände nästan en lättnad över det, då det blev ett lättare beslut för mig att lämna henne.

Vår separation slog på våra barn. Vår äldsta dotter som då var 5 år var den, och är fortfarande den som visar detta tydligast.

Hon var på den tiden väldigt beroende av sin mamma och tyckte att det var otroligt jobbigt att vara utan henne. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att se, höra och uppleva. Dessutom brottades jag med känslorna av att vara otillräcklig för henne och hennes behov av sin mamma. Jag insåg dock att det skulle ta tid att bygga upp en trygg och fin tillvaro för barnen och lät det också ta lång tid. Min roll som pappa fick ett allt större ljus på sig i och med att jag nu hade barnen själv varannan vecka. Det var tufft i början, då jag fick hitta ett temporärt boende där jag märkte att barnen inte trivdes och ständigt längtade hem till den gamla trygga lägenheten där vi alla en gång bodde och där deras mamma bodde kvar och gör så än idag.

Det var nu som dom riktiga problemen började smyga sig på. Jag började allt oftare se och höra hur deras mamma började lägga mer och mer fokus på sig själv och hur hon nu ville förvekliga sig själv efter alla år i förhållandet. Detta var till en början helt naturligt för mig då jag själv kunde känna att veckorna själv var en spännande rymd av frihet och möjligheter.

Men efter singellivets spännande skimmer hade lagt sig så insåg jag att jag barnen är de som behöver fokus, och att allt runtomkring alltid får komma i andra hand.

Det som fick mig att inse detta var att jag märkte hur vi båda ständigt var ute och "levde livet" på våra barnfria veckor. Medan barnen fortfarande försökte anpassa sig till sitt nya liv utan mamma och pappa under samma tak. Denna insikt fick mig att få väldigt dåligt samvete, men den har fått mig att verkligen ta min roll som förälder på högsta allvar.

Min relation till mina barn är nu otroligt stark och jag känner att vi kan prata om allt med varandra och att jag alltid försöker ge dem mitt fokus (även om det ofta kan bli lata kvällar framför en iPad)....men jag strävar iaf alltid efter att vara den pappa jag vill vara för dem.

Tyvärr så känner jag inte detta från deras mamma och det gör ont i mig.

När vi bodde ihop så var hon väldigt fokuserad på dem och hon hade bra koll på saker som rörde barnen. Nu har det blivit totalt tvärtom. Jag är den som sköter allt vad gäller viktiga händelser i skolan, lov, läkarbesök osv. Mamman har fortsatt i spåret på att förverkliga sig själv. Hon är ständigt med sina nya bekantskaper som inte har barn och tar ofta med sig barnen till dem utan att de vill detta. Min äldsta dotter gråter nästan varje kväll över att hon tycker att sin mamma inte längre vill vara med henne och att hon alltid är arg på henne och stressad. Hon känner att hon alltid gör något fel som får hennes mamma att bli arg på henne.

Detta gör ont att höra, då jag verkligen vill att mina barn skall ha en fin relation med sin mamma. Nu så känner de sig dock övergivna. Hon lämnar ofta bort dem till sina föräldrar på helgerna då hon ofta bokar in nöjen på sina barnveckor. Jag har ofta ställt upp och tagit barnen, men jag känner mer och mer att jag då också signalerar till henne att det är okej att hon fortsätter så här.

Barnen berättar att de aldrig är själva med sin mamma, då hon hela tiden har folk hemma hos sig, eller tar med sig barnen till sina vänner. När hon väl är ensam med barnen så berättar de att hon bara sitter med sin mobil eller dator och blir arg om de stör henne.

Dom känner sig helt enkelt bortprioriterade och det gör väldigt ont att se.

Nu har det gått 4 år sedan vi separerade och min äldsta dotter gråter sig ofta till sömns även om jag försöker trösta henne och prata med henne om detta.

När jag försöker lyfta detta med deras mamma så blir hon väldigt arg. Jag tror hon tar det som att jag försöker knäppa henne på näsan och säga att jag är bättre. Hon svarar ofta med att berätta vilka brister jag har. Det känns helt hopplöst.

Hon har inte heller haft något riktigt jobb på dessa 4 åren, och hon har fått "gå" från de jobben hon har fått av olika anledningar. Jag har mörkt att hennes konfliktbeteende även ligger utanför vårt förhållande och det är ofta mycket drama kring vänner. Hon berättar bara om sina nya projekt och nya kändisbekantskaper hon har i sitt liv de få gånger vi ses, men verkar inte känna att jag endast vill ha en fungerande kommunikation kring barnen.

Hon verkar ha tappat så mycket fokus på barnen och det gör ont och se. Jag vill ju för mina döttrars skull göra något åt denna situationen så att deras relation till deras mamma blir bättre. Hon kommer ångra detta så otroligt mycket att hon inte tog till vara på denna underbara tid som är nu med barnen( inte för att det är det som är problemet).

Hon har själv haft en pappa i sitt liv som var mycket frånvarande när hon var liten, och nu börjar hon själv bli likadan.

Barnen mår jättedåligt kring detta och hon snear bara ur om jag lyfter detta med henne. Hur kan jag få detta att bli bättre?

Förlåt för att det blev så långt. Inledningen hade väl kunnat kortas ned med 99%...