Någon annan som har gjort en klassresa nedåt?
Det kanske är en provocerande fråga men jag vet inte hur jag ska sammanfatta det annars.
Jag växte upp i en mycket förmögen familj med föräldrar som umgicks med kändisar och hade s.k.högstatusjobb. Det var paradvåningar, exklusiva semestrar på lyxhotell och rent allmänt ett väldigt privilegierat liv.
Idag för jag en mer normal tillvaro och har ingenting kvar av det livet. (Jag kan inte gå in på varför utan att outa mig.) Jag har ett kontorsjobb, bor i hyresrätt, är ensamstående och har inga besparingar att tala om.
Jag kan inte påstå att jag lider av det. Jag är tacksam för det jag har. Ibland känns det märkligt att ingen av mina nuvarande vänner delar mina erfarenheter. Vi har inte så många gemensamma referensramar från barndomen. Idag vet jag vad det innebär att vända på slantarna men jag kan inte låtsas som om jag vet hur det är att växa upp så.
När jag lär känna nya personer undviker jag att berätta om min uppväxt eftersom jag vet att det kan sticka i ögonen på folk och sedan blir det en massa följdfrågor som jag inte orkar svara på.
En sak jag har märkt är att jag har mindre auktoritetsskräck än en del andra. Jag växte upp med personer som hade makt så jag blir inte så imponerad av chefer som jag kanske borde bli. Jag är trots allt beroende av mitt jobb.
Ibland verkar folk fortfarande tro att jag är förmögen trots att jag inte har berättat om min bakgrund. Jag är definitivt inte snobbig men det måste vara något jag gör omedvetet som ger det intrycket vilket är rätt ironiskt med tanke på hur jag egentligen lever. När jag nätdejtade för några år sedan var det nästan bara förmögna män med s.k. statusjobb som kontaktade mig trots att jag skrev om min nuvarande tillvaro och hade normala bilder. Jag svarade inte på deras meddelanden. Det skulle aldrig fungera. Ibland känns det som om jag inte riktigt blir en i gänget på jobbet av den anledningen trots att vi alla lever liknande liv. Jag vet faktiskt inte varför eftersom jag samtidigt är omtyckt på jobbet och får många förtroenden.
Det enda som egentligen stör mig är att jag känner mig misslyckad som förälder eftersom jag aldrig kommer att kunna ge mitt barn allt det jag fick. Jag är mycket mer närvarande i barnets liv än mina karriärföräldrar och jag vet av egen erfarenhet att man kan vara olycklig fast man är rik. Det har jag sett många exempel på i min omgivning. Ändå är det svårt att bli av med den känslan.Jag tänker att jag som hade alla förutsättningar borde ha åstadkommit mer. Jag menar verkligen inte att föräldrar i min nuvarande situation är misslyckade utan det är en högst personlig reflektion över hur mitt liv började och hur det sedan blev.
Det här är inget jag tänker på dagligen men jag påmindes om det förra veckan när mitt barn tog hem en kompis som lever ungefär det liv jag gjorde som barn. De är fortfarande för små för att tänka på sådant men snart kommer mitt barn att inse skillnaden. Jag minns när jag tog hem kompisar ibland som blev helt ställda av hur vi levde. Jag fattade inte hur det måste ha känts då men nu är det mitt barn som kommer att känna så.
Är det någon här som har liknande erfarenheter? Jag träffar sällan personer numera som har det så det skulle vara intressant att läsa hur ni ser på saken, särskilt om ni har barn. Kan ni i så fall känna den där skulden gentemot barnen?
