Abort "mot hans vilja"

Låter jobbigt TS! Men vad jag förstår så VILL han ju inte heller ha barn? Han verkar inte vilja vara skitstöveln som gör en tjej på smällen och sen varken stöttar eller tar ansvar för situationen. Jag tror inte att du bör tolka hans beteende som att han "vill" ha barn men snarare som att han vill bete sig som en någorlunda vettig människa i situationen. Du skriver att du inte vill ha barn, och killen är beredd att "ställa upp" men inte som en del av ett förhållande. Mao vill ingen av er ha barn och han vill dessutom inte ha ett förhållande, så varför skulle du välja att behålla barnet i den här situationen? 

Ganska givet att man gör abort i ett sånt läge...

Din kropp, DITT val.
Jag går igenom en abort just nu. Min sambo var med mig på abortmottagningen som stöd. Men hela tiden där pratade alla till MIG, eftersom det är ett val jag gör och ingen annan bestämmer över.

Det låter redan som att du bestämt dig vad du vill och jag tycker du ska följa ditt hjärta.. ????

Om själva aborten är det du som rent konkret måste bestämma och du verkar ju vara säker.

Däremot kan ju en sådan situation vara mycket känslomässigt omtumlande, som för din kille. Det du kan göra är väl att kontakta MVC och be om en kuratorstid för er båda så att han får möjlighet att prata igenom sinakänslor. Då får han också en kontakt utifall att han skulle vara i behov av mer samtalskontakt än så.

Du känner knappt den här mannen. Du skriver själv att du vill ha kärnfamilj. Du har inte stabil ekonomi. Du vill inte. Det verkar ganska solklart.

Jag hade aldrig vågat skaffa barn med en KK. Han kommer liksom ha halva vårdnaden. Du kan inte flytta, skaffa pass eller göra nånting utan hans medgivande.

Först vet du att du inte vill ha barn då ni ju inte har ett förhållande. Sen blir du besviken när han pratar om abort, trots att du själv vill abort! och nu när han verkar ha tänkt över saken, ja då blir du förvirrad. 

Jag förstår att det är tufft och omvälvande för alla som oväntat blir gravida men du hade en bra plan som du har satt upp när du var känslomässigt stabil. Just nu svajar det lite, men det jag reagerar på är att det verkar svaja mest pga vad han säger, inte pga vad du själv egentligen vill.

jag tror mannen eg inte heller vill ha barn men han hamnade nog i lite chocktillstånd. 

Tror att barnet skulle få ett bra liv ändå om du skulle behålla. Killen verkar se möjligheter med att behålla. Jag växte upp med en mamma som inte jobbade och pappan fanns inte med i bilden och jag hade en fin barndom ändå. Då förstår du varför jag bara ser positivt med att behålla. Men ingen behöver tänka som mig. Men man kan väl se det från andra synvinklar är bara det negativa jämt.

Vill du inte behålla så ska du inte behålla.

Har en kompis som blev gravid med en kk, han ville behålla o vara delaktig osv, hon behåll och en vecka efter barnet föddes ville han inte alls. Nu står hon själv med ett barn hon ej vill ha, och som mamma tyvärr kan du inte bara sticka. Även om det är så fel att männen kan.

Så mitt tips, tänk dig för, o va säker på att du vill ha fullt ansvar för barnet. För som sagt, mkt enklare för mannen och strunta i barnet sen.

Det håller jag med dig om.
I TS fall var det ju dock solklart innan att hon själv inte vill ha barn just nu. Din mamma ville nog verkligen ha dig, det är en annan situation.  

Om TS väljer behålla ska hon givetvis tänka sig att vara ensamstående, om så skulle bli fallet. Är killen en bra kille com verkligen vill vara en närvarande förälder så är det en positiv bonus men just nu kan TS inte räkna med sånt i kalkylen. Hon måste utgå från sin egen sits enbart. 

Jag har befunnit mig i en liknande situation TS. Mitt råd är att du sätter dig i lugn och ro och verkligen tänker över ditt beslut. Abort är ingen rolig upplevelse och inget jag tog lätt på. Fick en jättebra barnmorska som lyssnade och förstod som jag kunde prata med. Killen jag var ihop med tyckte att det var som att gå och klippa sig typ. Han fattade verkligen inte hur psykiskt påfrestande det var. Kramar till dig!

Åh ja samma här, fast ja, har inte blivit gravid, utan mest när man haft misstankar om det då min mens inte är den mest regelbundna och kan vara borta i 2-3 månader, sedan plötsligt dyka upp som jultomten från skorstenen och jäklas i 2-4 veckor. Så då har man ju blivit lite nojjiig, och klart att partnern har märkt. 
Som du säger, killen tycker det är som att gå och klippa sig typ, eller, som TS kk - "bara att ringa och boka tid". "Bara" att göra abort ja, ingen stor grej alls ju! 

Men som du säger, sitta ner i lugn och ro och tänka igenom beslutet. För en gångs skull vara egoistisk. Tänk inte på barnet, tänk inte på KKn. Kommer du klara detta, kommer du ha ekonomi till detta, vill du detta, litar du på att KKn kommer att stå för sina ord, osv. I slutändan är det ändå dig ansvaret hamnar på ifall KKn skulle backa ur när det är försent, och du som eventuellt ska stå för matandet ett tag, din kropp som ska gå igenom det, osv. 

Båda kan sticka, men ingen bör (rent moraliskt). Oavsett, stackars tjej. Jag hade nog inte pallat.

JA båda kan sticka men det är "enklare" tyvärr för killen att sticka, om man som mamma bara sticker så ses man ju verkligen inte med några bra ögon, och i detta fallet så stack pappan först, och det är som min kompis sa, vadå ska jag sätta ungen i babyskyddet på gatan ?

Nu fick hon hjälp med familjehemsplacering tors-söndag från dess att barnet var ca 2 månader, innan dess så ställde vi runt omkring upp på schema för att avlasta henne. hon hamnade i förlossningsdepp och en period trodde vi även hon skulle hamna på psyk.

Gör vad du känner rätt för dig. Min son är nu 1 år och det är både fantastiskt att vara mamma men samtidigt väldigt krävande. Kommer ni kunna genomgå detta tillsammans utan att han backar ur...? Förbered dig på att ev bli ensamstående