Jobbigt besked!

Usch vilket jobbigt beslut kan egentligen inte råda dig. Om vet tycker det finns goda chanser till snabb förbättring och att hunden inte kommer att lida va det sen så hade jag nog gett det ett försök, hade egentligen inte heller haft råd men det hade vi ju fått lösa

Det jag vill göra är berätta (har märkt att vet glömmer de) om du väljer cortison så kommer han att bli extremt törstig så han måste få fri tillgång till vatten, kommer också då kissa väldigt mycket mer och kan även bli lättare stressad. Mammas hund behandlas med cortison och även några vänner till oss har en schäfer som får cortison. Vännerna valde att inte ta det där med vatten osv på allvar när vi sa de för vet inte hade sagt nåt

Första natten kissade hunden inne tre gånger och har två gånger brutit sig ut genom fönstret för att komma åt vattnet i deras damm

Har själv behandlats med cortison så jag vet ju hur man mår

Den ekonomiska aspekten hade jag bortsett ifrån. Visst är man pank så är det en annan sak, men då ska man ju inte ha djur från början. Nu hade ni kanske inte egentligen råd, detta är ju en oförutsägbar utgift. Men man får ju få det att funka. Jag har själv en hund och jag älskar min hund över allt annat på denna jord, en hund är ju en familjemedlem precis lika mycket som min syster är en familjemedlem.

För att lämna den ekonomiska aspekten så är det upp till er att bestämma er för om ni ska genomföra behandlingen eller inte. Hur jobbiga är biverkningarna? Hur stora är chanserna att behandlingen går bra? Är det värt det om hunden får genomgå ännu mer smärta ifall chanserna inte är övervägande stora att behandlingen går bra? Kanske har hunden levt ett långt och lyckligt liv ändå som bör avslutas på ett så smärtfritt vis som möjligt?  

Det är ett svårt beslut ni står inför. Man gör ju såklart allt för sin hund och jag är säker på att ni tar ett bra beslut! Styrkekramar, till er och er fina hund (bara vet det, alla hundar är fina).

När jag frågade vetten om han ngnsin kommer att bli smärtfri så var svaret ganska svävande. "Mm..ja. Om behandlingen hjälper.."

Om han reagerar negativt på kortisonet så kan de tom slå ut njurarna.

Men de främsta biverkningarna är att han kommer bli väldigt törstig, Och kissa enormt mycket så veterinären. Han skulle behöva gå flera gånger på natten (vilket inte är kul med tanke på att han inte säger till när han behöver gå ut). Han kommer bli stressad och flåsig och enormt hungrig. Pälsavfall. Få tom mer ont.

Känner mig så kluven :'( känner mig egoistisk som ska hålla honom till liv till varje pris när han faktiskt har mycket problem o uppenbarligen har ont. Och sen kanske utsätta honom för mer smärta i onödan om behandlingen inte hjälper. Alla reagerar olika så veterinären :(

Jag hade i din sits tagit bort honom. Livslång smärtsam sjukdom med tung medicinering är på den sidan av gränsen för mig. även om han ev kunde få ett par någorlunda år till med mediciner så vet vi att hans finaste år nog är förbi iom sjukdomen. Väldigt tufft, men Ibland väntar man kanske för länge för att man vill ha bevisat för sig att det är kört innan man tar beslutet.

Styrkekramar oavsett vilket beslut ni fattar.

Vad säger hunden? Titta in i hundens ögon, ser du livsgnista i dem? Ser du i hans ögon att han vill leva?

När min hund var riktigt dålig, gick på kortison och hade otroligt ont i sina leder, han kunde inte ens gå på sina promenader utan vi lyfte ut honom på gräsmattan så gjorde han sitt där och sen lyfte vi in honom. Han gick runt en del inne, var nära oss jämnt. Han levde i det skicket ett år, vi avlivade inte för hans ögon hade fortfarande ljus/gnista. Den dagen vi bestämde oss för avlivning var den dagen den gnistan hade slocknat, det var som att han bad om att få slippa leva mer. Vi åkte samma dag till veterinären. Vetrinären hade vart med från start och sagt att när hans ögon förlorade livsglädjen skulle vi få komma samma dag. Ingen av oss trodde det skulle dröja ett år utan bara någon månad. Vi var hos vetrenären regelbundet under hela året så att allt var i samförstånd med dem, de var de som sa att vi kunde se i ögonen på hunden när han inte orkade/ ville mer.

Alla gör olika och alla hundar är olika. Kortison är dock inte så jättekul, det är bokstavligen sjöar med kiss och mängder med vatten.

Tack för alla svar. Ska verkligen noga fundera över detta ett par dagar. Tar gärna emot fler åsikter och tankar om de hela. Men just nu lutar de åt att vi ska ta bort honom. Skriver detta med skakiga händer för i nästa andetag så ångrar jag mig. Men hur de än blir så får vi se till hans bästa. Ska även rådfråga en annan veterinär vad dom tycker.. :'(

Vi har en hund med kronisk bukspottkörtelinflammation. Hon hatade sitt specialfoder i början men nu när hon inser att det är det hon får så har hon accepterat det!

När dom blir sjuka i det här läcker bukspottkörteln enzymer som går ut i bukhinnan. Det är extremt smärtsamt. Men har man sjukdomen under kontroll är den inte smärtsam för dom.

Krasst sett så bortse från kostnaden (om ni inte är panka) för det är sånt man får räkna med när man väljer en stor ras, det blir dyrare matkostnader, medicinkostnader mm än en lite hund. Att hans mat kostar 500kr mer i månaden är inte skäl nog att låta honom somna in.

Vår hund får kortison och hon har inte fått några negativa biverkningar. Hon har fått ett återfall sedan hon fick diagnosen och händer det igen inom en kort framtid så får hon somna in. För får dom ett skov i sjukdomen är det extremt smärtsamt. Men står dom stabila på behandling mår dom fint.

Ni har haft er hund i sju år. Ni ser om han mår dåligt? I så fall ta beslutet då?

Menade inget illa med mitt inlägg inte meningen att låta hård! Förstår att det är tufft!

Vår hund fick bukspottkörtelinflammation troligtvis pga av dålig mat vissa familjemedlemmar gett henne. Hon är en amris på 6 år. Så i vårt fall är det idioter som inte förstår bättre som förmodligen orsakat det hela.

Jag beklagar verkligen verkligen beskedet och läget med er hund.

Jag är uppvuxen med djur och har ägt både katter, hundar och andra djur. Jag har under årens lopp försökt att med veterinärhjälp medicinera och behandla både hundar och katter för olika ganska allvarliga (smärtsamma) besvär. Det har, såhär i efterhand, visat sig bli väldigt, väldigt plågsamt för djuren

I stunden vill man förstås göra allt som går för att hjälpa. Jag hamnade i alla fallen i ett känslomässigt läge då jag hade svårt att se och känna att "nu räcker det". Det är så lätt att tänka att "kanske kan den här medicinen funka bättre" eller "den här dieten har hjälpt så många" osv.

Efter det att den senaste katten, som hade problem med flera inre organ, dog en på tok för plågsam död för att JAG ville försöka rädda den (förstås av både välvilja och egoism) så lovade jag mig själv att aldrig aldrig mer försöka rädda ett svårt sjukt djur med komplexa problem.

Det är inte humant att försöka när risken för stor plåga är överhängande.

Det är alltid en djurägares ansvar att avsluta i tid om man vet att något plågar djuret som man har ansvar över.

Utifrån vad du skriver så vill jag helst råda dig att avsluta lidandet. Jag tycker det låter som att risken för plåga är på tok för stor tyvärr

Alternativt - sätt en benhård gräns som du håller för när det måste få ett slut. Bestäm tex att om läget inte förbättrats tydligt inom några veckor, eller om läget blir sämre, så hjälp din vän att få lugn och slippa smärta.

Fy så jag lider med er!

Jag hade låtit honom genomgå behandlingen och sen väntat en tid. Kanske kommer han må jättebra.

Hej! Vad otroligt tråkigt med din sjuka hund! Trots att det är tungt skulle jag råda dig att låta honom somna in och inte lida mer. Gläds åt era fina år tillsammans, och var trygg i att du tar ett ansvarsfullt beslut för din väns bästa.

Innan man sätter in kortison borde man ta vävnadsprover från tarmen för att försöka få en diagnos, har ni gjort det? Sätter man in kortison kan man dock inte göra det då kortisonet gör att man kan få felaktiga svar..

Låt hunden få vila. Han förtjänar det. Det är ditt ansvar.

Vi har inte tagit vävnadsprover. Det skulle bara behövas om man ville ha namnet på vilken typ av kronisk tarmsjukdom de är. Behandlingen var tydligen den samma på samtliga diagnoser.

Nu har vi iaf tagit ett beslut för honom. Vi kommer att låta honom somna in här hemma på tomten. Det hela är väldigt tungt. Min sambo har aldrig visat sig svag elr sorgen för någon förut under dessa 7 år vi haft tillsammans. Inte ens när en av hans bästa vänner dog. Han har väldigt svårt at visa känslor. Men inatt vaknade jag utav att han hade krupit ihop på golvet i vardagsrummet med vår schäfer pojk och grät floder. Det var något av de värsta jag varit med om. Mitt hjärta gick i bitar :'( Jag hatar detta. Kan inte förstå att man skaffar djur och utsätter sig för dessa känslor gång på gång..

Jag vill tro att vi tagit ett ansvarsfullt beslut till vår hunds bästa. Men hjälp så jobbigt detta är..

Jag har 2 tikar här hemma och vi pratar ofta om vad vi skulle göra om de skulle bli sjuka.
Hade detta varit någon utav mina tjejer hade vi först försökt med kortisonet. Om det inte fungerade om hon fortfarande hade ont först då hade vi låtit henne somna in.

Vi är inte heller stenrika men har en bra försäkring och rejäl budget för våra töser.