Kan det vara en kris bara?

Parterapi är steg 1. Sen får ni se om ni håller ihop eller inte men helt klart är att den typen av jobbiga saker ni gått igenom kan påverka "orken". Om han inte vill gå i terapi tillsammans tror jag han är lite förblindad av det nya och lockelsen i det. Går man i terapi kan man i af ärligt sen säga att man gjorde vad man kunde. Gör man det inte låter det mest som man flyr och inte orkar ta tag i sina problem (tycker jag)

Vi har varit tre gånger till familjerådgivningen, han sa att han var villig att undersöka om det fanns en chans men det visa sig sen att han bara sa det och gick med på att gå dit för att det skulle vara lättare för oss att prata om barnen. Tror inte han vill gå och prata med nån för jag har frågat om han kan tänka sig det för att ta reda på vad som hände, för på alla hjärtans dag fick jag sånt fint kort så man får tårar i ögonen. Han skrev att utan mig var tom och ensam och ingenting och sen en månad senare så v ar allt borta. Han sa att han kunde gå om det var det jag ville och då är det ju ingen mening. Han borde ju vilja veta själv. Jag har frågat flera gånger hur det kunde bli så här och varför, det svar jag får är att det bara är så han känner nu och han kommer ångra sig om han inte tar det här tåget.

Jag kan inte säga annat än att jag beklagar. Blir så ledsen när jag läser det du skriver. Lider med dig. I mina öron låter det ju uppenbarligen som han bara vill fly och den nya flörten är en chans till flykt. Jag och min man har också gått igenom mycket tufft som nästintill slitit oss isär men när det lagt sig har det fört oss närmare varandra istället. På något sätt tror jag du måste visa honom hur det skulle kännas att förlora det ni har. Kanske ta med barnen och resa bort ett tag och då ska han vara ensam INTE med flörten... enda rådet jag kan ge. Man saknar ju inte kon förrän båset är tomt. Han låter helt enkelt förvirrad o i kris. Vet ju själv hur man tänkt ibland när det varit jävligt tufft och man bara vill fly från allt.

Jag skulle kunna ta barnen och åka bort men då kommer ju han vara med henne eller om hon har sina barn så pratas dom i telefon. Han struntar ju i hur jag känner eller vad jag vill. Han har sovit borta nästa enda sen han sa det, hos henne eller sin mamma. Jag har frågat lite om henne och det känns som hon är lite strulig av sig. Hon har tydligen 3 barn med en som hon har varannan vecka, sen har hon 2 barn hon inte har vårdnad om. Och det lät som det fanns flera barn. Tur att han har steriliserat sig ifall hon är en sån som skaffar barn med vem som helst. Hoppas för hans skull att han inte talat om det för henne.

Tycker att han beteer sig som skit! Om han ändå struntar i dina känslor och vad du vill och tycker så finns det ju liksom inte så mycket mer att göra, du kan ju inte tvinga honom att inse sitt misstag och skärpa sig. Tycker att du ska fokusera på dig själv och barnen. Försök att tänka dig och barnen som en familj bara men fokusera på nuet och gråt inte över "hur ska framtiden se ut" eller sakna det som varit. Å försök att inte tänka "vad kunde vi/jag har gjort annorlunda". Det tjänar ju inget till. Omge dig med goda vänner och dina föräldrar och syskon om du har bra relation med dom. Sitt inte ensam i din sorg. Ta emot hjälp om du behöver. Och skulle han nångång komma krypandes tillbaka efter att ha insett sitt misstag så får du ta ställning till då om han är värd en andra chans. Men till dess- tänk på dig o barnen. Sitter inte och vänta på honom så att säga. Försök att inte göra dig själv till ett offer för det mår bara du sämre av. Men självklart tillåt dig själv sörja, gråta och vara förbannad. Alla känslor är tillåtna men visa inte honom- var iskall tillbaka! Hoppas mina råd ger något. Styrkekramar.

Det är så svårt att se honom. Jag tänker före att nu ska jag vara trevlig och inte gnälla och sen när jag ser honom så kommer alla känslor, arg, besviken, ledsen allt. Jag vill ju att han ska inse sitt misstag, jag vill ju att han kommer tillbaka till mig. Jag vet med mig själv att jag kommer ta tillbaka honom om han kommer tillbaka för han är mitt livs kärlek. Han borde ju inse hur bra han har haft det, jag har gjort allt för honom för att jag älskar honom så mycket. Vi har fått en tid hos familjerätten för att se hur vi bäst ska göra med barnen. Sen har jag bett honom att inte ta upp tips och råd på hur vi ska göra som kommer ifrån den nya. Utan att han får säga tack för tipset men vi har bestämt att vi gör så här. Jag sa det till honom att det känns skit att hon ska lägga sig i, han har ingen respekt alls för mig. Det är som att våra 15 år inte betyder nåt för honom. Det gör mig ledsen och riktigt nere. Jag känner inte igen den personen han är nu, och det gör det svårt att umgås med honom oxå. Jag försöker att inte tänka för mycket men när man går hemma hela dagarna så är det lite svårt. Jag försöker tänka framåt men det är jobbigt, just nu gör jag allt för att kunna bo kvar i huset. Det är bara och hoppas att banken godkänner att jag tar över lånen. Jag har t o m sökt ett nytt jobb i stan som jag fick bara för att jag skulle slippa pendla och ha den kostnaden. Så jag har inte tryggheten i att komma tillbaka till en känd arbetsplats heller. Vi får se hur detta slutar. Men min högsta önskan nu är iaf att han kommer tillbaka.

Jag bara gråter hela tiden... Blir tokig snart! Jag vill att han kommer tillbaka. Jag försöker tänka framåt, tänka på barnen och tänka på mig själv, jag börjar ett nytt jobb i höst som jag ser fram emot, hoppas att jag kan göra nåt kul med barnen i sommar men det är så jobbigt. Vissa dagar känner jag att jag fixar det här, jag har råd och bo kvar i huset om banken godkänner det, jag ska gå vidare och försöka leva mitt liv, visar det sig att han bara hade en kris så kan vi jobba på det och se vad det blir. Och vissa dagar tycker jag så synd om mig, han och barnen var verkligen mitt allt. Jag har inga nära vänner bara bekanta, sen har jag min syster och min mamma. Men han och barnen var det jag levde för. Jag gjorde allt för att dom skulle ha det bra och ha allt de behövde och nu är det borta. Han var min trygghet och min framtid, vi skulle bli gamla tillsammans och alla barnen skulle komma hem med sina respektive och barnbarn och fira jul och det skulle vara så mysigt. Tommy skulle sitta på altanen och vara en riktig mys farfar. Den bilden har han målat upp för mig och jag tyckte att det var så mysigt. Nu har han tagit allt ifrån mig och jag vet inte vad jag har för framtid. Jag kommer aldrig hitta nån som honom, jag kommer aldrig våga älska nån annan så som jag älskar honom, han kommer för alltid äga en stor bit av mitt hjärta.

Men om han vill nu lämna,hur ska ni göra med barnen?Hur ska det funka med allt liksom.Stort för nya kvinnan ochså att plötsligt ha 3 barn omkring sig?

Hon har tre egna som hon har varannan vecka plus två hon inte har vårdnad om och det lät som om det fanns fler. När jag fråga hur många hon hade så svara han så som jag skrev och sa sen jag tänker inte säga nå mer. Då tog jag det som att det fanns flera barn annars kunde han ju sagt att hon har inga fler.

Tycker du ska stå upp för dig själv. Nu är du ledsen och han kan liksom glida runt lite som ha vill, verkar det som. Ta inte den skiten!

Jag förstår du blir lite handlingsförlamad men jag tycker du ska kontakta familjerätten och kalla in honom på ett samarbetssamtal kring hur ni ska göra med barnen så att ni får en neutral part som hjälper er leda samtalet. Det har han säkert inte tänkt på att så skulle kunna ske, så det kanske skakar om honom lite och ger honom en reality check. Att du så snart tar tag i det praktiska kanske får honom att inse att han inte kan stanna i sin lilla bubbla utan han måste agera. 
Man kan givetvis diskutera hur man ska göra med allt hemma vid köksbordet men jag tror det är bättre i ditt läge att ta det via familjerätten så att ni får på papper vad ni beslutar. Om han ska bolla den nya kvinnan och alla hennes barn (eller hur de nu har tänkt sig att kunna umgås) kan det drabba era barn, så då är det bäst att få det på pränt.