Jag står inte ut längre!
Som rubriken säger. Jag.står.fan.inte.ut.längre!
Om någon läser detta så behöver jag få skriva av mig men kom gärna med synpunkter och snälla kom ihåg jag är förbannad på både mig själv och min sambo just nu.
Sen vi blev föräldrar för drygt 4 månader sedan så har denna relationen gått käpprätt åt helvete. Min sambo är inte delaktig i någonting och jag vet inte vad jag ska göra mer än att be honom hjälpa till. Jag helammar så matningen kan han inte hjälpa med. Han har nattat bebisen max 4 gånger sedan lillen kom. Alla inköp,matlagningar,städningar,tvättar etc. faller på mig. Jag tar ensam hand om hus och hem. HAN HAR INTE SLÄNGT SKRÄP PÅ SNART 2 MÅNADER! Och då ska det tilläggas att soptunnorna är en avstickare på hela 30 sekunder. När han väl kommer hem efter jobbet så är det käka och kolla på tv i max en halv timme sen avlägsnar han sig från rummet och går och spelar på sin dator.
Sexliv är inte ens att tala om. Han har inte rört mig sen ungen var 1.5 månad. Det började med (för honom) att det kändes konstigt efter födseln sen så blev det bara inte av. Och han verkar inte ha någon jävla förståelse alls att jag behöver egentid,närhet och en jävla delaktig sambo som avlastar här hemma.
Han gör absolut ingenting hemma, betala räkningar hamnar på mig som allt annat. Saker faller i glömska om jag inte tar hand om dom. Skräp får ligga om jag inte tar hand om dom. Han ställer för fan inte ens in disken!
Först så lät jag det vara tänkte att det tar väl tid att ställa om sig MEN det är fan inte schysst att bara lämna sin sambo sådär. jag känner mig övergiven och det gör bara att jag sakta men säkert börjar känna avsky för honom. jag har pratat med honom om att han behöver ställa upp mycket mera och att jag börjar tröttna på detta.
Mycket små saker läggs till hela tiden men jag skulle egentligen ha börjat med att när ungen var mindre än en vecka gammal så hade vi ett gnabb som resulterade i att han pratade inte med mig på nästan 2 DYGN!!!! Nyförlöst, knappt fått någon sömn alls, sambon pratade inte med mig ALLS. INte ett enda jävla ord på nästan två dygn och så var jag tvungen att ta hand om en bebis helt själv.
Its safe to say att jag tappade all respekt och tillit till den människan då. Men om jag skulle säga detta till honom så är denna relationen definitivt över. Och det är faktiskt det sista jag vill, tro det eller ej. Jag vill inte att mitt barn så få en pappa som aldrig är där för tyvärr så tror jag att så är fallet om vi separerar. Och angående det så är det inte bara att separera. Jag trivs i huset och för en gångs skull så mår jag bra i ett hem. jag känner mig hemma här.
Både under och efter tjafset så fokuserade jag helt på att ta hand om barnet. När lillen sov så släppte jag ut all ångest och jag grät mesta tiden.
jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag blir galen av att vara i närheten av honom för det känns som att han skiter i mig. Men samtidigt är jag ledsen att han inte gör någonting för att rädda detta. Ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att han ser vad som håller på att hända.
En tanke som gått i mitt huvud ända sen det där patetiska bråket är att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Då hade jag åtminstone inte mått dåligt av att ha en sambo som inte är där men tar all energi som är över från barnet. Det känns som att jag tappar mig själv.
Samtidigt som allt detta så är jag förbannad på mig själv att jag tillåter detta ske.