Hjälp mig.. orkar inte svärföräldrarna mer..

Jag vet inte hur jag ska börja.. Men jag orkar verkligen inte mina svärföräldrar längre. De stårmig så fruktansvärt mycket upp i halsen! Jag ska försöka göra detta inlägget kort.

Okej, jag och min sambo har varit tillsammans i snart två år. Vi båda är 22 år gamla och livet leker. Men där finns ett problem, och det är hans föräldrar då. Sedan vi flyttade tillsammans (i december 2016) så har vi besökt hans föräldrar varenda helg.. Åker inte vi dit så ifrågasätter dem direkt och tvingar oss att komma dit iprincip. Min pojkvän tycker själv att dem är påfrestande och hamnar ofta i dispyter eftersom hans föräldrar är så pass krävande och vill att vi ska anpassa sig efter dem.

Men om vi backar bandet lite, då jag och min pojkvän inte bodde ihop och då han fortfarande bodde hos sina föräldrar så var vi där en hel del. Var jag och min pojkvän hemma hos mina föräldrar så ville dem att vi skulle hem till dem, iaf så ville dem att min pojkvän skulle hem. Väl där hemma var det så himla jobbigt. Jag fattar inte hur jag stod ut. Jag ville ju så gärna vara med min pojkvän så jag fick helt enkelt stå ut med svärföräldrarna, det var ju deras hem jag var i så det är klart att jag fick anpassa mig. MEN, jag fick göra mer sysslor än vad min pojkvän och hans syskon gjorde. Jag gjorde allt ifrån laga mat till att stryka deras kläder. Jag låg absolut inte på latsidan där inte.. Men min pojkväns sa även ifrån till föräldrarna men det hjälpte inte. Skulle jag vara där så vart jag tvungen och vara deras lilla slav. Min pojkväns storebror är 25 år och det enda han gör är att sitta och dega framför sin dator. Han är arbetslös och gör inte ett skit där hemma hos dem. Men iallafall, sommaren 2016 åkte föräldrarna iväg till deras hemland och medans de var borta så var jag och min pojkvän i huset. Föräldrarna visste om detta och sa att det var inga problem. Men så gick kranen i badrummet i sönder en dag, och det var pga en skada vilket kan ske närsomhelst men min pojkväns pappa fick reda på detta och blev helt galen. Han hävdade att vi hade tagit sönder den och förbjöd mig att vara i huset. Jag var helt oskyldig, jag hade inte tagit sönder kranen, men jag var somsagt inte välkommen mer och min pojkvän hade ingenting att säga om. Det läskiga är att de har övervakningskameror i sitt hus så de kunde övervaka oss när som helst. Det finns en massa andra saker som har hänt som jag kan berätta men då hade den här texten blivit en bibel helt enkelt! Men när jag och min kille hittade en lägenhet så blev vi oerhört glada och jag kände sån extrem lättnad! Fast de som var emot detta var ju såklart hans föräldrar! De hade massa fördomar och trodde att vi inte skulle klara oss och ville att min kille skulle bo hemma så länge som möjligt för att kunna studera osv osv. Men vi flyttade och de fick helt enkelt acceptera det. Men sen vi flyttat så har vi varit där varje helg. Jag skojar inte. Och så fort vi säger att vi vill göra något annat (för jag tror inte alla 22 åringar häckar hemma hos sina föräldrar hela tiden) så ska de börja tjabba och ifrågasätta varför vi inte kommer.

Mamman och pappan är väldigt olika men ändå lika. Lika är dem på det sättet att de är speciella, men de har olika personligheter. Pappan är oerhört "gåpåig", han är en typiskt narcissistisk förälder och mamman håller alltid med pappan. Mamman är otroligt vidskeplig och gammalmodig. Tex som nu i helgen när vi var där hemma och skulle äta, så stod hon och lagade mat och kallade såklart på mig och sa att jag skulle hjälpa till. Då sa min kille ifrån och sa att han skulle hjälpa henne istället, och då sa hon på sitt språk "är det inte kvinnorna som ska göra köksysslorna?" Ja, föräldrarna är ifrån ett annat land så jag förstår att det är mycket där det krockar osv också. Men de accepterar inte att jag är en svensk tjej som vuxit upp i ett modernt samhälle där killar också kan laga mat. Det är bara ett exempel.

Förutom att vi ska behöva åka hem till dem varenda helg så har nu mamman och pappan bett oss att låta deras äldste son (han som är 25 och bor hemma och inte gör ett skit) att han ska sova hos oss tre veckor i sommar för att föräldrarna ska åka utomlands. Anledningen till att de vill att han ska göra det är för att han ska sommarjobba. Han ska börja jobba kl 6 på morgonen och eftersom där inte finns några bussar som går till stan den tiden så ska han alltså sova hos oss i tre veckor.. Min killes bror har inget körkort heller så det är

Pga därför han ska kunna ha nära till jobbet. Men Min kille vill inte gå med på det här, han säger att hans bror får ta ett eget ansvar och sköta sig själv och jag håller helt enkelt med honom. Men problemet är att hans föräldrar inte kan ta ett nej och ger sig aldrig. Min kille försöker och gör så gott han kan, men samtidigt tycker han att det är så fruktansvärt obehagligt. Och jag förstår varför för hans pappa kan liksom hota honom med att "om inte du ställer upp för oss kommer jag aldrig mer ställa upp för dig" osv.. Jag tycker verkligen synd om min kille och gör allting för att peppa honom. Han har liksom aldrig kunnat säga till sina föräldrar ordentligt, eller jo, men de anpassar sig inte efter honom eller någon annan för den delen. Min kille förstår att jag inte tycker om hans föräldrar, tyvärr. Men jag pallar liksom inte med dem längre. Så många gånger jag har fått höra pikar ifrån dem och blivit dåligt behandlad. Nu till helgen så ska iaf inte vi åka dit. Min kille kommer säga att vi helt enkelt inte har lust för vi ska göra andra saker. Och blir dem sura, så får dem bli sura. Även mina föräldrar vet om detta då jag berättar allting, även dem stöttar och ger råd till min kille för de tycker inte heller att hans familj är normal..

Ni kanske kommer ge förslag som "Gå inte dit mer" osv, men iomed att min kille och hans föräldrar hör av sig till varandra varje dag, och ibland flera gånger om dagen är det supersvårt. Och om inte jag följer med så börjar de genast undra och ifrågasätta "vad som är fel" och ge påhopp som "du tycker inte om oss.." osv.. Sen så är föräldrarna väldigt trevliga och hjälpsamma ibland och det är ännu en anledningen till varför det är svårt och bara bryta kontakt. Men har ni där ute några förslag på vad hur vi/min kille ska göra? Tack på förhand.

Ursäktar om inlägget är rörigt men där finns så fruktansvärt mycket att skriva!