Ni som vart otrogna, har ni ångrat er?

Men vad ifrågasätter du mer specifikt kärleken? Relationen? Hennes icke behov av närhet? Eller försöker du förstå ditt egna behov av någon annan? Har du träffat någon som du inte vet vad du känner inför?

Som kvinna kan jag väl tycka att det som glöms bort efter en tid i ett förhållande är nyfikenheten och uppvaktningen. Vilket i sin tur kan spegla sig på vår lust till att ha sex. (Detta från mitt perspektiv, stämmer såklart inte på alla). Jag anser ändå att jag har ett stort behov av sex. Däremot hatar jag när min man endast rör vid mig för sex. Jag vill ha närhet utan "baktanke". Han får gärna smyga förbi och kyssa mig i nacken, ge mig en puss när jag hämtar upp honom, klämma lite på min rumpa när han går förbi eller bara ge mig en kram när jag står och lagar mat. Men att endast bli sedd för sex är fruktansvärt avtändande.

Menar nu inte att på något vis att vara nedlåtande mot män, eller säga att alla är på detta vis. Men än så länge har jag iaf ingen bättre erfarenhet. Tänker om detta kan vara något som kanske får igång hennes lust igen. Eller är det något du försökt?

Det vet jag inte. Hade själv inte velat det. 

Du ställde tidigt en fråga...

Jag kan dela med mig av min erfarenhet, har såklart inget annat att utgå ifrån, men jag har svårt att se att det kommer vara till hjälp. Men vi kanske kan bolla tankar.

I min förra relation var jag otrogen, jag blev kär i en annan man. Det tog flera månader innan jag agerade. Under tiden försökte jag lista ut om jag hade en förälskelse eller om det var på "riktigt". Jag hoppades känslorna skulle försvinna. Jag försökte avsluta relationen, men han lyssnade inte och jag var inte stark nog att bara dra. Tillslut hade jag sex med den andre och efter det fanns det ingen utväg än att avsluta relationen. Jag har aldrig ångrat detta!

Jag har sedan dess levt med den nya mannen, vi närmar oss 8 år. MEN... nu står jag där igen. Vi har inte en dålig relation, vi har oftast sex fler gånger i veckan. Men det känns som jag lever med en tonårspojke (som inte tar eget ansvar för något i hushållet) och sexet är väl sådär numera. Uppenbarligen saknas något. Så jag står lite i valet och kvalet, är gräset grönare på andra sidan? Finns den person som man tror sig vilja ha eller kommer jag kasta bort en bra relation som ändå är lycklig för mig egna tillfredsställelse eller hopp att det finns någon bättre? 

Alternativ  2, få det jag inte finner i vår relation från någon annan. Men behåller den symbios vi har? 

Jag och min fru har varit tillsammans och allt är "bra" i huvudsak. Dock finns det noll spänning sexuellt och hon är helt ointresserad av närhet och sex, vi har sex ungefär en gång per år och då är det en snabbis i mörkret i stort sett.
Jag vet inte om jag fixar att leva mitt liv såhär och får nästan panik av det. Jag märker också att mina tankar börjar leta sig ut ur äktenskapet och det enda driften vill är att träffa en härlig kvinna att ha sex med.
Eftersom jag lärt mig att inte se min fru på det sättet blir jag heller inte så upphetsad av henne utan fantiserar om någon annan varm tjej.

Det måste finnas någon som varit i samma sits som vill berätta lite, något som kan vägleda mig? Jag håller på att bli galen känns det som av denna känslomässiga fattighet.
Jag är samtidigt rädd för att om jag vågar ta steget så kommer jag att falla pladask för den kvinnan, eftersom jag redan nu har en tendens att bli extra förtjust i damer som känns särskilt varma och tillgivna.