Bedragen och uppgiven

Att sitta och på tangentbordet försöka knappa in något någorlunda strukturerat är inte lätt.

Vi träffades som rätt unga och blev ganska snart ett par. Efter ett antal år med utlandsresor, studier, karriär, äktenskap etc blev det dags att skaffa barn. Småbarnsåren var riktigt tuffa, både i familjen och i nära släkten, med bl.a. svår sjukdom och dödsfall. Men vi kämpade tillsammans i tiotalet år, med konsekvensen att vi fick mycket lite egentid för oss två föräldrar. (Något enstaka restaurangbesök per år, sex några gånger per år.)

Efter hand lättade kaoset och i alla fall jag kände att vi började komma upp till ytan igen. Lite äldre barn, lite mindre annat som dygnet runt krävde uppmärksamhet. Fortfarande inte så mycket tid tillsammans dock, och inte heller sex oftare än tidigare (inte ens varje månad). Jag ville verkligen ha sex mycket oftare och fick emellanåt nästan ångest för jag trodde att jag skulle få leva nästan utan sex resten av livet. (Jag såg oss som ett par som alltid skulle stå vid varandras sida!) Men min partner hade nästan aldrig lust/tid/ork då vi väl fick chansen.

Men plötsligt, för fem år sedan, uppträdde min partner annorlunda. Plötsligt hade vi sex flera gånger i veckan under en period. Sedan trappades det ner till kanske en gång per vecka, men ändå betydligt oftare än på tio år. Men något stämde inte riktigt tyckte jag, och ju mer uppmärksam jag var, desto mer kändes det fel. Då jag började misstänka att min partner inte var trogen kollade jag lite datorhistoria och liknande och hittade även ett gömt kondompaket. Hela världen rasade, men jag kunde inte ens konfontera min partner, men efter lagt pusselbitar med ledtrådarna kom jag fram till vem "den andre" kanske var. Skickade ett anonymt mail till den personen, lagom kryptisk. Någon timme senare kom min partner och erkände och vi pratade en kvart innan vi blev avbrutna av plikterna.

Jag bröt ihop totalt, hade självmordstankar, magrade fem kilo första månaden, sömnproblem, drack lite för mycket i några år. Min partner mådde inte heller bra, och dricker fortfarande lite för mycket. (Något mindre senaste året.) Då jag mådde som sämst blev fick min partner förändrad personlighet; mycket tvära kast i humöret, oberäknelig och extremt känslig. Jag känner mig aldrig trygg, utan trippar på tå hela tiden. Även barnen har fått lära sig leva med detta (om än i betydligt mindre omfattning).

Snart har fem år gått, och vi har aldrig talat mer om det som hände. Vi gick i familjeterapi några gånger, men ingen av oss kom till skott utan vi pratade allmänt om relationen. Min partner diskuterade separation, men jag hade totalt tappat fotfästet och klamrade mig envist fast för att överleva.

Vi har inte haft sex sedan dess. I sina sämre stunder skäller min partner på mig, kallar mig värdelös och påpekar hur usel jag är på sex. (Sker flera gånger per månad, dvs jag har hört det ett par hundra gånger vid det här laget.) Nästa dag så kommer ibland en liten kommentar att jag ska inte lyssna på allt vad som sägs. "

Mitt sexeuella självförtroende var inte så högt innan allt detta hände. Nu är det totalt utraderat. Jag har halva livet kvar ungefär, men kan inte ens fantisera om att ha sex någon mer gång, inte med min partner (som systematiskt har kört ner mig i botten), och inte med någon annan heller. Varför skulle jag utsätta någon för den hemska upplevelsen? Varför skulle jag skämma ut mig?

Inte heller har jag pratat med någon om vad som hänt och hur jag mår. Dels för att det är för tungt och deprimerande, dels för att jag skäms. Skäms för att jag inte duger.

Det här blir mycket att läsa märker jag, och jag är säker på att de flesta av er tänker att jag ska dumpa patnern och gå vidare, hitta någon ny att älska och leva resten av livet i lycka. Men tyvärr, så fungerar det inte. Jag mår för dåligt för att kunna resa på mig och kasta loss. Min partner mår för dåligt för att kasta ut mig. Vårt gemensamma ansvar, som föräldrar, har extra behov och vi förstår inte hur det skulle gå utan båda oss närvarande. Samtidigt går åren, och vi kommer ingen stans. Vad händer i framtiden? Jag kan inte se något ljusning.

Monitorkontroll123

Äldre 27 May 16:47

#1

Måste bara uttrycka min åsikt efter det lilla jag vet om er relation, dvs det du skrivit. Och menar inget illa alls så hoppas du inte tar illa upp. Men tycker det är lite sorgligt att du lever kvar i den relationen. Jag vet i för sig inte varför du skriver att familjesituationen kräver er båda men om det är så att det kanske är räddsla att inte hitta någon ny som skrämmer dig, så låter det som, för mig, att du till och med skulle vara lyckligare ensam. Ta hand om dig.

Hay

Äldre 27 May 22:09

#2

Du har inget att skämmas för. Sök hjälp mot din depression, var inte för stolt för att våga be om hjälp. Alla vi behöver hjälp ibland. Men du vet som vi, att du kan bli lycklig igen men utanför den destruktiva relationen.

neutron

Äldre 29 May 22:06

#3

Monitorkontroll123 skrev 2017-05-27 16:47:02 följande:

Måste bara uttrycka min åsikt efter det lilla jag vet om er relation, dvs det du skrivit. Och menar inget illa alls så hoppas du inte tar illa upp. Men tycker det är lite sorgligt att du lever kvar i den relationen. Jag vet i för sig inte varför du skriver att familjesituationen kräver er båda men om det är så att det kanske är räddsla att inte hitta någon ny som skrämmer dig, så låter det som, för mig, att du till och med skulle vara lyckligare ensam. Ta hand om dig.

Sorgligt? Jo, vet är väl det, på sitt sätt. För att vara någorlunda anonym vill jag inte gå inte på för mycket detaljer, men det är en knepig familjesitation.

Men, som du säger, jag är nog rädd för att vara ensam. Och livrädd för att försöka träffa någon ny. Jag är på botten, och då vill man inte ha någon förändring.

Och min partner som ibland sårar mig så djupt visar också sina gamla goda sidor. Jag tror ju, eller hoppas i alla fall, att de ska gå att få fram igen.

Läst en del här och där, bl.a.

"70 procent av de som blivit bedragna upplevde sig ha olika psykiska problem som ängslighet, lätt för att gråta, rastlöshet och känslor av att känna sig värdelös.

Bland dem som varit otrogna hade drygt hälften psykiska problem.

- Det är en himmelsvid skillnad jämfört med normalbefolkningen, säger professor Frode Thuen vid universitetet i Bergen till tidningen VG." https://www.aftonbladet.se/wendela/article10453750.ab

"Du skriver att du skäms för att din egen man inte ville ha dig. Detta verkar vara den centrala känslan för dig, det som gör mest ont. Otroheten handlar sällan om den som blir bedragen utan mest om den som är otrogen, om hens grad av mognad när det gäller att ta eget ansvar för sina känslor och behov, ärlighet?? Problemet är att den som är otrogen lägger skulden på den andra för att kunna hantera sina egna skuldkänslor." http://www.dn.se/arkiv/insidan/jag-kan-inte-komma-over-att-min-man-har-varit/

Dessa två klipp beskriver nog en del av situationen. Frågan är om och hur det skulle kunna gå att ta sig ur det hela. Fast när jag tänker efter så mår jag fortfarande uselt, det är bara det att jag vant mig vid det.

neutron

Äldre 29 May 22:09

#4

Hay skrev 2017-05-27 22:09:32 följande:

Du har inget att skämmas för. Sök hjälp mot din depression, var inte för stolt för att våga be om hjälp. Alla vi behöver hjälp ibland. Men du vet som vi, att du kan bli lycklig igen men utanför den destruktiva relationen.

Jag har försökt, ringde vården och fick ett första möte, sedan bollades jag runt i vårdcirkusen några veckor innan jag blev borttappad. Orkade aldrig göra något nytt försök.

Dessutom tror jag faktiskt min partner har ännu större behov av professionell hjälp, men jag vet inte hur det skulle kunna ordnas.

Anonym (rädda dig själv)

Äldre 31 May 00:49

#5

neutron skrev 2017-05-29 22:09:52 följande:

Jag har försökt, ringde vården och fick ett första möte, sedan bollades jag runt i vårdcirkusen några veckor innan jag blev borttappad. Orkade aldrig göra något nytt försök.

Dessutom tror jag faktiskt min partner har ännu större behov av professionell hjälp, men jag vet inte hur det skulle kunna ordnas.

Din partner är inte ditt problem, hon gjorde sitt val och nu får ni båda leva med dem, nu är det dags att du börjar tänka mer på ditt eget bästa än på henne, precis som hon gjorde när hon valde att bedra dig. Sluta offra dig för något som inte längre existerar, ert förhållande dog när hon var otrogen.

neutron

Äldre 31 May 22:44

#6

Anonym (rädda dig själv) skrev 2017-05-31 00:49:22 följande:

Din partner är inte ditt problem, hon gjorde sitt val och nu får ni båda leva med dem, nu är det dags att du börjar tänka mer på ditt eget bästa än på henne, precis som hon gjorde när hon valde att bedra dig. Sluta offra dig för något som inte längre existerar, ert förhållande dog när hon var otrogen.

Tack för ditt svar. Kanske har du mer rätt än vad jag vill tro.

Bedragen och uppgiven

INNEHÅLL