Gå vidare eller kämpa ännu mer

Hej! Skriver här för att få lite tips och råd, hur hade du gjort i min sits?

Min sambo/pappan till vårat barn som snart är 4 år, är dator/spelberoende.
Så fort han kommer hem från jobbet så är det datorn som gäller trots att han inte träffat oss på hela dagen, när jag stått och gjort mat till honom så tar han oftast med den och sätter sig framför datorn med hörlurar och äter medans jag och vår dotter äter vid matbordet. Ibland skyller han på att han inte är hungrig samtidigt som oss, och hämtar mat direkt efter att vi ätit klart.
Han hjälper inte till i hemmet (om jag inte tjatat en vecka i sträck) och då kanske han tar tag i lite av disken (slutför sällan det han håller på med)
Han säger att han är trött efter jobb vilket jag också är, + att jag lämnar/hämtar vår dotter från förskola utan körkort och har henne själv nån timme innan han är hemma, men ändå är det endast jag som kämpar för att det ska se okej ut hemma och går och plockar efter alla. Jag mår skit när det är stökigt runt omkring, och har även astma så vill undvika att ha det dammigt.
När han sitter och spelar med hans kompisar är han högljudd och svär mycket ord som fitta, idiot, cp, äckel osv kommer ut från hans mun, listan kan göras lång .. Han visar sällan hänsynt på nätterna när vi sover utan gapar titt som tätt.
Hans humör har blivit värre på senaste tiden, ibland när vi bråkar hotar han att han ska kasta ut mig från balkongen, en gång sa han att han skulle döda mig och gräva ner mig. Men bakom allt det här, när han dom få gångerna är i "nuet" med oss så är han som min bästa kompis, vi skrattar och har jätte roligt tillsammans, oh detta går i korta perioder upp och ner. Jag har väldigt få med vänner och väldigt liten släkt, så jag tror att jag är rädd för att känna mig ännu mer ensam en vad jag gör nu om jag går ifrån honom, sen går tankarna om hur ekonomin blir då jag har lån, har ett fastjobb på 89% så ´vi klarar väl oss på håret om jag räknat rätt. I allt det här så känner jag nånting för honom men inte så starkt som förut, jag känner inte lika stark attraktion för honom längre, då jag alltid gillat mer mognare killar vilket hans visade i början av relationen. Vi har bråkat om samma saker i 1.5 år nu om att jag vill ha mer hjälp i hemmet och att han ska vara mer närvarande med oss och vilja hitta på och planera mer med oss. Jag blir inte mer klokare om vilket beslut jag borde ta, men jag tror ensamheten gör mig mest skrämd. :(