Jag är lyckligt olycklig, eller olyckligt lycklig...

Jag vet inte om jag placerat tråden i rätt kategori, men hur som helst.... Här kommer vad som blir mitt första, och antagligen ganska långa, inlägg på FL.

Jag vill bara börja med att säga att jag är lycklig. På riktigt lycklig. Sådär så det pirrar i magen-lycklig. Jag är nämligen tillsammans med en fantastisk kille sedan årsskiftet och vi har det verkligen sååå bra tillsammans. Jag är drygt 10 år yngre än honom men vi är rätt så lika och har ungefär samma värderingar. Han har ett barn från ett tidigare förhållande som jag klickar jättebra med. Barnet är fantastisk på alla sätt och vis, och det är fantastiskt att se dem tillsammans. Jag och killen har pratat lite om att flytta ihop och sånt inom en relativt snar framtid, och vi har pratat om att vi båda vill ha barn i framtiden (för hans del blir det ju FLER barn). Barn är alltid något jag velat ha och alltid känt att jag längtar efter, så för mig är det en viktig grej så klart.

Det enda som gör att jag känner mig olycklig i denna lyckobubbla är just det faktum att han har barn. Förstå mig rätt, jag tycker verkligen om hans son, men just det faktum att han redan har genomgått något av det största i livet, med någon annan gör mig galen. Att om vi sedan skulle skaffa barn tillsammans så skulle vi aldrig kunna gå igenom den FÖRSTA graviditeten tillsammans, för det har han redan gjort med någon annan. Det här är något som gör att jag bryter ihop ibland och gråter... Hur löjligt det än kanske låter så är det stort för mig att gå igenom det tillsammans. Det är stort och viktigt för mig... Jag är olyckligt lycklig, eller lyckligt olycklig.

Någon som tänkt samma tankar som jag någon gång? Hur kom du över det?