Gift och har varit otrogen. Har inga skuldkänslor.
Innan jag börjar så vill jag bara säga att moralkärringar och liknande som ropar: "TROLL!" är inte av något intresse. Ni kan gå någon annanstans.
Jag är en kvinna i 30-års åldern. Gift sedan några år och har ett barn.
Jag har alltid varit den som vill ha ordning på allting och kan nog själv kalla mig för en pedant. Jag unnar mig själv väldigt sällan saker, som att gå på stan med nån kompis eller ha en tjejkväll med kompisarna, eller vad som nu är det ordinarie för vad fullt arbetade mammor gör när dom vill "chilla". Kanske är för att jag själv inte har några vänner. Har alltid haft svårt att skaffa vänner och har enda sedan barnsben varit väldigt osocial och tillbakadragen av mig.
Jag och min mans äktenskap har börjat knaka i fogarna. Vi båda arbetar, men han är lite av en arbetsnarkoman och det känns som vi aldrig har tid för varandra förutom när det är bråk och tjafs. Numera sover vi inte ens i samma säng längre.
Dagarna ser alltid likadana ut, och är så enformiga. Jag får aldrig tid att liksom bara andas och bara vara. Antingen så är det jobb, eller så jag mamma eller hustru. Det finns ingen tid över att jag hinner hämta krafterna.
Varför berättar jag detta, undrar ni säkert. Jag vill att ni ska få upp en bild på ett ungefär hur mitt liv ser ut, det ursäktar självklart inte det jag har gjort, men kanske förklarar en hel del.
För några veckor sedan så valde jag att sälja lite saker här hemma som vi inte längre har nån användning för och la ut på Facebook. Jag fick snabbt napp av en som bodde i närheten utav oss och gärna ville köpa det jag hade att sälja. Vi bestämde att mötas upp och slutföra affären på det sättet.
Den som var intresserad utav varan var en man, som är ungefär är i min ålder (vi kan kalla honom C). När jag träffade honom första gången tänkte jag inte så mycket. En helt random kille liksom. Inte riktigt min typ egentligen.
Efter att ha sålt varan till C och affären var avslutad, så frågade han om han fick bjuda på kaffe. Om det hade varit någon annan vid det här laget hade jag sagt: nej tack, på en gång. Kaffe med en främmande människa? Aldrig!
Men ändå så sa jag: ja, tack.
Vi tog en varsin kaffe och satt ute i det fina vädret och pratade allmänt. Jag berättade lite om mig och han om sig. Jag kände nästan bara efter några minuter att han var raka motsatsen till vad min man är. Denna kille var lugn, lät mig prata till punkt, respektfull och en gentleman.
Efter den gången har vi träffats några gånger och umgåtts som vänner. C har även träffat mitt barn och min man som även dom fattade tycke för honom, i alla fall till en början. Min man är vansinnigt svartsjuk av sig, oavsett vem eller vilka jag umgås med, och när min man märkte att jag börjat umgås med C så var det förstås storbråk mellan mig och min man. Han började ställa ultimatum att antingen väljer jag honom (min man) eller min vän! Jag kan inte välja båda.
Jag kände redan där att ett äktenskap uppsatt med ultimatum är inte ett äktenskap, det är fångenskap.
Jag fortsatte att umgås med C, då jag märkte att jag verkligen kunde öppna mitt hjärta för honom. Ingen hade lyssnat, brytt och ställt upp så mycket för mig som C har gjort under dessa veckor. Vissa några veckor är kort tid, och jag vet att jag inte känner honom så väl.
Men häromdagen hände det som inte fick hända. Jag och min man hade bråkat i vanlig ordning och jag kände att jag inte pallade. Jag behövde komma ut från denna krigszon!
Jag frågade om C ville hänga med ut på en promenad, och det gjorde vi. Vi promenerade en stund och pratade om min och min mans problem.
Efteråt gick vi hem till honom, vi drack kaffe och fortsatte snacka om livet. Och nånstans mitt i pratat kändes det som jag tappade all kontroll inom mig. All kontroll, alla spärrar och alla måsten jag har burit på hela livet bara släppte. Förvånad själv var det jag som tog första steget och, resten kan ni säkert räkna ut själva. Vi hade det bästa sexet jag någonsin haft tre gånger, låg och myste efteråt och för en gång skull i mitt liv så kände jag att jag inte kände några måsten eller någon kontroll. Allt kändes bara bra. Allt kändes lugnt.
Efter ett tag åkte jag hem, nattade min lilla guldklimp och gick och la mig. Min surputte till man hade redan somnat när jag kom hem. Jag tänkte att dagen efter kommer säkert baksmällan och jag kommer att tänka på vad fan det är jag har gjort, men nu har det gått några dagar sedan "incidenten" och ärligt talat så har jag inte något dåligt samvete eller några skuldkänslor. Det jag mest funderar på faktiskt är, varför har jag inga skuldkänslor? Rent praktiskt vet jag ändå att det är genomfel att göra detta och borde känna mig skitdum men det gör jag inte. Tanken är jobbig också att min man kommer med största sannolikhet göra slarvsylta av både mig och C om han får reda på detta.
Bråket mellan mig och min man är betydligt lugnare nu, men vi pratar inte så mycket med varandra.
Det känns som jag både vet och inte vet vad jag ska göra i denna situation.
Jag vill ha kvar C i mitt liv då han är en så god, snäll och fin människa som har ställt upp för mig mer än vad någon annan har gjort, men jag är rädd att sexet vi hade kan påverka vår vänskap. Samtidigt vet jag inte om jag vill ha ett förhållande med honom, för tänk om det kraschar efter bara någon vecka, och han inte vill ha med mig att göra?
Min man har jag velat lämna i flera års tid, men då är det ju inte bara mitt liv som blir påverkat då jag och min man har barn tillsammans. Då påverkas även vårt barns vardag och jag vet inte hur hen kommer hantera det.
*suck*
Någon med förslag?
