Jag har två småbarn under 3 år, och hela livet är verkligen uppochner. Ingen sömn, ingen vila, bär konstant, skrik och gnäll, jag hinner sällan äta eller knappt byta om från pyjamas....
En bekant har tonåringar och säger att det är mycket värre.
Vad har man att vänta?? Är det värre?
Har två söner 14 och 18 år. Tonåren har (hittills) varit väldigt trevliga. Småbarnsåren var betydligt värre.
Min äldsta dotter på 11 år är i puberteten och är som en tonåring. Hon var oerhört krävande som litet barn och är fortfarande krävande. Det är dock på ett annat sätt och trots att hon får sina utbrott och slänger saker omkring sig är det helt klart lättare nu. Jag har även en dotter på 9.5 år och hon går och gnäller hela tiden på än det ena, än det andra. Hon är som en gnällig gammal pensionär. Dessutom bråkar mina barn en del och kan till och med slåss. Vill ändå säga att det är lättare nu för de klarar sig mycket själv och sover ju på nätterna haha! Min stora sov till 13.30 en dag i förra veckan.
Har en 2-åring och en 9-åring och 9-åringen är definitivt mest påfrestande just nu... små barn är fysiskt utmattande och stora barn är psykiskt utmattande.
Tonåringar helt klart
Jag har en 15-åring (tjej) och hon var riktigt jobbig som bebis, men från ca 1,5 år ålder och fram till nu har det varit lugnt. Fast jag tänker inte pusta ut förrän hon flyttat hemifrån ;)
Jag har en 15-åring (tjej) och hon var riktigt jobbig som bebis, men från ca 1,5 år ålder och fram till nu har det varit lugnt. Fast jag tänker inte pusta ut förrän hon flyttat hemifrån ;)
Småbarn är värre. Tonåringar sover hela nätterna, kan laga mat till sig själva om jag är kvar senare på jobbet, behöver inte skjuts överallt utan kan ta bussen själva, kan duscha och klä på sig själva, tvättar sin egen tvätt, gör sin del av hushållsarbetet.
Småbarn kan inte göra ett skit, inte ens gå på toa. Mina barn har städat sina egna rum sen de kunde gå, det är väl det enda. Annars är de bara jobb.
Har en ettåring och ett barn i yngre tonåren. Ettåringen tar helt klart betydligt mer av min kraft och ork. Tonåringen är rätt självgående, men visst finns en oro över saker han kan råka ut för, vem han umgås med osv. Men småbarnsåren är jobbigast. Folk som bara har tonåringar hävdar jag har glömt hur intensiva småbarn är.
Utan tvekan är tonårsperioden betydligt jobbigare än småbarnsåren. Sömnlöshet när de är bebisar är inget att jämföra med tonåringar. Småbarn vet man var dem är men det har man ju inte alltid koll på Och att alltid vara redo att hämta skjutsa oroa sig.
Vi säger ofta att gud vad mycket lättare det var när barnen var små. Sömnbrist ja, men i övrigt var de största bekymren att barnen inte skulle göra illa sig när de cyklade på sina trehjulingar etc.
Med tonåringar är oron större. Hur går det i skolan ( pga hela jävla framtiden ), partners ( är partnern snäll, använder de skydd, har de lyssnat ang samtycke, får de ens någon eller kommer de vara ensamma osv ), droger alkohol grupppåverkan. Och en av de lättare, vad fan ska man köpa i julklapp/födelsedagspresent? Jag föredrar helt klart sömnbrist framför att behöva oroa mig för droger och julklappar var så enkelt när man bara kunde köpa lego så var hela julen räddad.
Och då har vi "lätta" barn. Inga droger, inget sex än, skolan går ok och ingen alkohol än. Vad vi vet ...
Har en ettåring och ett barn i yngre tonåren. Ettåringen tar helt klart betydligt mer av min kraft och ork. Tonåringen är rätt självgående, men visst finns en oro över saker han kan råka ut för, vem han umgås med osv. Men småbarnsåren är jobbigast. Folk som bara har tonåringar hävdar jag har glömt hur intensiva småbarn är.
Jobbigt på olika sätt. En bebis/ mindre barn har man mer kontroll över på ett annat sätt. En tonåring kan få olika andra sorts problem tex mobbing, droger, alkohol, skolk osv + plus oro när de är ute på kvällar, när de inte hör av sig och kan utsättas för våld osv. I jämförelse tycker jag efter 4 barn att småbarnstiden är lugnare/ tryggare