Mamma-samvetet

Åh, alltså det gör så ont i mig efter att jag blivit arg eller skällt. Eller bara inte orkat. Min dotter på 6 år är inne i någon period där det är händerna för öronen och hör inte vill inte kan inte. Hon kan flytta på lillebrors matstol gång på gång när jag matar för att den är i vägen, eller vägra sluta hoppa i soffan trots att jag bett henne flera gånger och påmint om tidigare olyckor som skett pga det osv. Jag vet att det är helt normalt av henne. Hon är ett barn. Detta handlar inte om henne och hennes trots, det ska jag kunna ta. Men jag skäller ibland, väldigt högt. "Nu jäklar får det vara nog, att jag alltid måste skrika för att du ska lyssna". Och jag orkar inte alltid lyssna på allt hon ska berätta eller se allt hon ska visa, är kanske helt uppe i att hacka löken till maten och hon säger koooom titta hur jag har gjort om min Barbie. Varpå jag svarar du får vänta. Känner mig hemsk? Känns som alla föräldrar är sådär över pedagogiska ger massa tid till sina småttingar, har all tid till allt, orkar allt, skäller aldrig. Jag är väldigt noga med att be om ursäkt ifall jag varit arg eller skällt, vi kan prata länge men hon orkar oftast inte lyssna. Vi har för övrigt enormt mycket kärlek i vår relation, hon kan öppet berätta hur hon känner och tycker. Men jag är såååå rädd för att vara den där tråkiga, skrikiga, bittra mamman. Känner fler som jag? Ush. Känner mig ensammast i världen i detta. Min kära man påminner mig om att jag är en fantastisk mamma, och att det är okej att tålamodet tryter men det lindrar inte, jag vill vara den absolut bästa mamman för min lilla tjej..