Håller jag på att bli galen?

Men varför har du inte berättat för dina föräldrar?? Börja med det redan NU.

Har du pratat med någon på BUP om detta?

Dom vet nu. Men dom förstår inte. Det är inte bara att jag minns utan jag är liksom där igen. Min vanliga psykolog har semester och hon försöker ändå bara hjälpa mig få vänner. Men så händer något måste jag åka till bup akuten och det är som ett fängelse där. Vill aldrig dit igen.

Dom fick veta förra sommaren men dom verkar inte fatta att jag inte bara kan släppa det.

Har du burit med dig detta hela tiden eller har dina minnen och känslor av någon anledning blivit starkare nu?

Ja. Men dom sa "Vi vet inte hur vi ska hjälpa dig, du har för svårt att prata om det."

Jag har burit med mig mardrömmarna hela tiden men flashbacksen började mer nyligen. Mardrömmarna har också blivit värre och jag vaknar av att jag själv skriker varje natt. Flashbacksen på dagtid kom förut bara om jag inte fick tag på någon eller något sånt men nu kan dom komma av lukter och låtar och andra saker.

Började käka Sertralin i kanske Mars och då blev allt värre ett tag innan kroppen vant sig. Är uppe i 150mg nu och för några dagar glömde mamma ge mig den innan hon stack till jobbet (mediciner är inlåsta) så fick den vid kanske 18:30 istället för 8:00. Då blev allt värre och jag började skrika i sömnen och få flashbacks på dagtid av minsta lilla grej.

Har det hänt något särskilt som gjort att detta har blivit starkare på senaste tiden?
Tycker att du sätter jättebra ord på hur du känner här när du skriver, kanske har du lättare att berätta när du skriver än när du pratar med någon?

Har du provat att skriva ner dina tankar? Har du många fina minnen av din vän som du kan tänka på eller blir det mest att du tänker på det här svåra när du minns henne?

Jag minns mest det hemska även fast jag vill tänka på det fina. Om jag skriver ner allt för att berättar för min psykolog kommer jag ändå inte kunna visa henne allt jag skrev förrens i mitten av Augusti för hennes semester är så lång. Vet inte hur jag ska kunna leva så här fram tills dess. Jag sover som max 2 och en halv timme per natt för jag vaknar efter mardrömmen. Jourtiderna på vanliga bup är nästan slut och dom tycker inte det här är akut. Det kanske det inte är men om två dagar är det exakt 1000 dagar sen hon tog sitt liv (ja jag har räknat...) och om det inte har blivit bättre på så pass länge så ger jag typ upp.

Be BUP om att få prova EMDR. Det är bra metod om man varit med om något traumatiskt men inte riktigt klarar att prata om det.

Du kan också prova själv. När tankarna och bilderna och minnena kommer så ska du titta så långt du kan åt vänster med ögonen. Vrid inte på huvudet utan bara ögonen. Sedan åt höger. Så fram och tillbaka ganska fort. Höger vänster höger vänster.

Det hjälper din hjärna att bearbeta det som hänt.

Snälla snälla tonårig, det som har hänt dig är jättetufft och svårt. Snälla prata med dina föräldrar och BUP som med tiden kan hjälpa dig att må bättre. Det är jättebra att du skriver i detta trädet och säker hjälp. Snälla prata med dem vuxna runt omkring dig. En stor kram!

Detta måste du få ur dig. Känner du inte för att prata med dina föräldrar, prata med kuratorn på skolan eller någon annan, skriv dagbok! Hoppas du får en kontakt med Bup och som sagt att göra ögon-övningen hjälper hjärnan bearbeta.