Är otrohet alltid fel?

Exakt det jag menar. Och partners har gränser för hur man ska bete sig med jobb, vänner etc. En riktigt svartsjuk och kontrollerande partner gör allt i sin makt för att begränsa alla relationer utanför förhållandet. Sedan finns det grader i helvetet, precis som alla har sin gräns för när de känner sig kontrollerade.

I nuläget känner jag en frustration över att samtal och kommunikation med min partner inte fungerar. Jag känner mig avfärdad(just kommunikationsmässigt, inte annars). Det gör mig nedstämd. Så nedstämd att jag inte orkar ta tag i det och ta en fika med någon med förståelse, kunskap och vilja att diskutera ämnen som är viktiga för mig.  Alltså är jag här. 

Frågan är då var på skalan jag är. Hon har inga problem med att jag träffar någon att tala med. Men hon skulle gå i taket om jag talade om vår relation, sånt håller man privat tycker hon. Jag behöver prata av mig, det är något jag lärt mig i livet. 
Jag försöker kanalisera genom att skriva noveller här och spamma sociala media, men det är inte nog. Jag kommer att söka upp någon och det blir dessutom antagligen ett ex. där situationen var den omvända, känslorna svalnade men vi hade och har en fantastisk relation på ett mer intellektuellt plan och djup förståelse för varandra. Fast min partner vill inte att jag ser exet.

Jag har kommunicerat att exet är ett ex känslomässigt, men min bäste vän som är ett stort stöd i livet. Jag har kommunicerat att jag lärt mig att inte hålla saker inombords och att det bara får mig nedstämd. 

Jag kommer alltså att gå till mitt ex. och förklara bilden, släppa ut allt, få lite förståelse och goda råd, känna mig bättre, gå hem till partnern i bättre skick. Till hennes vinning tycker jag. 

Jag respekterar att min partner inte vill diskutera vissa saker. Men jag tycker att hon är liten och missunnsam som inte klarar av att jag pratar med någon annan om det, speciellt inte ett ex. Hon litar inte på mig i det fallet. För att hon inte litar på sig själv. 

Så, jag kommer antagligen att prata om det fast hon inte vill och hålla tyst om det. Sannolikt ljuga om hon frågar rätt ut. 

Gör jag fel? Är jag otrogen?

Du är välkommen att fråga parterapeuter om detta skeende och beteende. 

Återigen; Du har ju snöat in på sex. 

Ingen människa klarar av att hålla sig till hela tiden. Generellt, inte endast sexuellt. Att leva fullständigt isolerad med en enda partner, endast den personens intryck och omvärldstolkningar. 

Skulle du verkligen vilja leva med en människa som inte utvecklas under er relation? Det tror jag ingen är. Alla vill nog att partnern för med sig nya intryck, tankeställningar och slutsatser. Utvecklas inte du? Är du inte i det här forumet för andra åsikter än din partners? Är det ett svek? Är det otrohet? Klart är i alla fall att du försöker fylla ett behov din partner inte fyllt. Hur känner han inför det? Har du berättat?

Det här forumet är för tankeväsendet detsamma som internetporr för sexlust. Det finns flera trådar om hur internetporr och onani är ett svek, till och med otrohet. Va, räcker jag inte till?

Som sagt; Terapi är att förhoppningsvis få några verktyg att förändra sitt liv. Du var mottaglig efter ett svek och du känner att du måste omvärdera ditt liv. Då har terapi positiv inverkan för att man är mottaglig, resten är upp till dig. 

Men du håller dig ju inte till en enda person. Du omger dig av flera och du hänger här. 

Ja, det är bättre att göra slut. En mycket, mycket stor andel av dagens förhållanden varar för länge, det är ju en av mina poänger. Och det är då "otrohet" av olika slag kommer in i bilden i ett tidigare sunt förhållande.

Jag ska försöka uttrycka mig klarare; vad som anses som otrohet är mycket stor gråskala. För vissa är det en blick, för vissa att onanera, för vissa att prata med andra könet, för vissa när det blir känslor inblandade. 
Därför kan det inte vara "klart" vad just din partner anser om att prata känslor och relationer på ett forum. 

Din poäng är ju att man får allt man behöver i ett förhållande och om man inte får det ska man prata om det. Varför har du inte den här diskussionen med din partner då istället? För att du redan vet vad han tycker? För att du vill ha en annan infallsvinkel? För att du vill berätta lite om just ditt liv?

Jag har inte sagt att det är omöjligt.

Lösningen ligger ju aldrig i terapin, den ligger hos varje individ. Att vilja, orka och kunna göra de förändringar som behövs för att utvecklas i rätt riktning. 
Jag har umgåtts en hel del med olika typer av terapeuter. Liksom andra träffar de ofta partners inom samma gebit. De har i alla fall en generell översikt om vad som behövs jobbas på i ett förhållande redan från dag ett. Men, som alltid visar det sig att det är enklare att tala om för andra vade ska göra än att göra det själv. Från min erfarenhet är det faktiskt en riktigt dålig kombo med två terapeuter i par. 

Och även om man haft ett par skakiga förhållanden förhållanden bakom sig och ganska många vändor i parterapi och en inställning om att det ska bli annorlunda i nya relationen funkar det inte så enkelt, det är en ny giv, en ny individ.

Mycket möjligt, men det blir märkligt om man klipper ut en mening ur ett resonemang. Speciellt om resonemanget besvarar din fråga.

Jag har, som jag skrev tidigare, mycket stor erfarenhet av terapi och terapeuter. Jag är 100% för det. Det har hjälpt mig, men det är en process sedan barndomen och resultatet är lång från perfekt! Det jag försöker förmedla är att man måste vara mottaglig och inse att det är man själv som gör jobbet. Om man har tur under vägledning av en terapeut som funkar för just dig, det är en personkemifråga. För min egen del handlar det om max 5% som fått mig att fundera i nya banor. Och ju fler man träffar, desto högre krav ställer man på terapeuterna. Samma med stödgrupper, jag har sökt mig till väldigt många under många år, först nu känner jag mig en aning trygg och tillfreds.

Jag vet inte hur mycket jag kan specificera, osäker på om jag vill outa mig såpass. Rätt säker på om att någon närstående läser allt jag skrivit här redan nu skulle kunna lista ut det.

Det är den mänskliga normen. Lite det jag vill komma till. Om man lever i tron att man är en bra människa, har bra värderingar och rättfärdigar sitt eget beteende kör man bara på. För att inse, ta till sig och jobba på sina brister krävs det ofta något omvälvande.

Inom beroendevården säger man ofta att man måste nå den absoluta botten för att inse att man måste förändra sitt beteende i grunden. Den absoluta botten är såklart olika från fall till fall. Men är man inte där enligt sin egen definition är risken att man återgår till missbruk mycket större.