Anonym (Rhu) skrev 2017-07-07 19:26:48 följande:
Du har ju en hel del alternativ. Antingen går du tillbaka till en ny läkare och lobbar för en sjukskrivning. Vilket gör att du förmodligen kommer att få hjälp med utmattningen och få verktyg för hur du ska undvika att hamna i samma situation igen och hur du ska handskas med stress (50-timmars veckor är ju liksom inget ovanligt egentligen, kom tillbaka när du kört 80-90 timmars veckor i ett år i streck).
Eller så tar du ett snack med arbetsgivaren om att du behöver gå ner i tid dör att vara på topp på jobbet.
Eller så säger du upp dig. Vilket kommer göra att du står utan lön, utan sjukpenning, utan a-kassa och förmodligen utan hjälp från soc eftersom de kommer anse att du skulle spara pengar från den lön du tjänat in nu.
Eller så står du ut de här 6-7 veckorna som är kvar.
jag har pratat med facket och ska träffa ny läkare om tre dagar. facket höll med mig om att jag borde ha sjukskrivning. (jag klarar inte jobbet. får panikångest på jobbet).
min arbetsgivare kollade min journal och ringde och skällde ut mig för jag var deprimerad. ja det är olagligt, ja jag ska ta tag i det när jag orkar. hon är på semester. hon förstår inte. de flesta av mina kollegor är också arga för att jag varit hemma några dagar med 40 i feber och migrän. det är en hemsk arbetsplats. jag kan prata med dig redan nu eftersom jag tycker att antalet timmar man jobbar inte spelar nån roll om man inte också säger vad man jobbar inom. min pappa klarar 90 timmar i veckan men hans jobb är inte tunga lyft, hantera psykiskt sjuka utan rätt utbildning för det, hantera våldsamma dementa eller få ta emot sexuella trakasserier. jag har klarat att jobba mer än 60 timmar men då hade jag ett jobb jag trivdes med och var utbildad inom.
jag kan inte "stå ut" dessa veckor som är kvar. jag har självmordstankar pga situationen och drömmer mardrömmar om kollegorna och arbetet och vaknar i panik. situationen är ohållbar. att chefen inte FÖRSTÅR vad depression och utmattning är hjälper verkligen inte till heller.
