baltzara skrev 2017-07-08 10:44:58 följande:
Lyckligtvis är ni ju två som ska få barn och att enbart hänga upp sig på en diagnos som inte ens är utredd verkar dumt.
Jag har själv varit i svängen med BVC som är orolig och kontakt med soc under längre tid. Jag var dessutom väldigt ung och hade inte riktigt den kunskap jag har idag, och blev nog lite överkörd i början av mitt föräldraskap.
Det finns några saker som jag vet har fungerat bra i kontakten med soc och vårdpersonal.
1. Kunskap om barns utveckling och behov.
- Att läsa på själv gör dig mera förberedd på "vad som ska hända". Det finns inte svar på allt men med stöd från partner, familj, och professionella tror jag det kommer gå alldeles utmärkt. Du är förstagångsförälder och då är ingen helt förberedd. Man har många frågor och det är kanske inte så konstigt.
2. Självkännedom.
Det här har jag svårt med...
- Det här kommer jag nog behöva hjälp med och så här har jag gjort för att lösa min situation med hjälp av partner, familj, bvc, kanske någon kurs, kanske någon sökt insats. Var lyhörd, och öppen. Ju mer jag slöt mig som en mussla desto mer misstänksam blev människor. Jag har fått lov att ändra på detta beteende.
Nu är jag gammal och vis. Ingen tjurig tonåring.
- Vilket stöd kan du få via BVC? (Du kan själv söka information om vad var och en kan hjälpa till med och sedan fråga om du kan få hjälp med detta.
- Vilket stöd har du rätt till enligt SOL eller enligt LSS?
Ta eget initiativ även här över hur du ska lösa eventuella svårigheter och presentera dessa.
- Ta med din partner på alla kontroller, och på BVC så att han redan från början är delaktig. Försök planera framåt.
Du visar att du har en planering för den närmaste tiden, att du är medveten om vad du har svårt med, att du är öppen och kan samarbeta och är villig att ta emot den hjälp du kan tänkas behöva i framtiden och att du tänker på barnets behov.
Jag kan förstå att människor blev orolig, eftersom jag själv hade väldigt dålig självkänsla, svårt att lita på människor från soc. Det är SÅ många som påpekar bland vanligt folk att man ska "akta sig för soc". Som Aspergare tolkades det givetvis bokstavligt och det har skapat stora problem för mig i onödan.
Det är inga huliganer som arbetar på soc. De är vanliga människor precis som du och jag. När de utbidade sig så gjorde de säkerligen inte detta för att göra livet surt för människor. Det vanligaste när man utbildar sig inom socialt arbete är nog att man vill hjälpa andra människor.
Visa var du har dig själv så slipper andra vara orolig. Det kan vara skildnad mellan hjälp och stjälp.
Tack för långt svar!
Jag har fått diagnosen i torsdags, väntar bara på papper.
Ja vi är två och han ska följa med på mötet med mvc.
Jag är 27 år gammal, har erfarenhet av barn för har tagit hand om mina syskon mycket, och är väldigt barnkär. Detta barn jag bär nu, är ett planerat barn och inget "sprucken kondom" som folk brukar säga.
Om vi talar om diagnosen, så ser jag själv att jag har en lättare Aspbergers, i allafall mot mina bröder.
Mina största svårigheter i arbetet tex är att jag har svårt för namn, ansikten och stora miljöer, då reagerar jag med ångest. Jag blir trött efter en lång arbetsdag med mycket folk. Men har jag bara rätt rutiner och rätt miljö så funkar jag som vilken annan människa. Och tror jag har lärt mig att anpassa mig under alla år.
Idag känner jag mig starkare en någonsin psykiskt, och försöker lära mig att jag är bra och duger som person, går bättre men en del kvar.
Jag var nu bara rädd att alla med asp blir dömda till att vara dåliga föräldrar, bara för man har en diagnos på papper.
Mvh
