Måste alla verkligen få vara med?

Svår men bra fundering. Som vuxna umgås vi ju inte med personer vi inte gillar/har saker gemensamt med så det kan tyckas lite märkligt att vi "tvingar" barn till det.

Jag jobbar som lärare på mellanstadiet, min erfarenhet är att under den här perioden upptäcker eleverna mer och mer att de inte trivs med alla skolkamrater. Där brukar jag förklara för eleverna att det är skillnad på skolkamrat och kompis. I skolan måste alla hjälpas åt att skapa en trivsam miljö för alla vilket betyder att alla måste få känna sig delaktiga, ingen ska behöva känna sig ensam. Medan en bästa kompis är någon man trivs väldigt bra med och vill umgås med även utanför skolan.

Det är framför allt bland tjejer det är problemet dyker upp, att alla inte får vara med. Jag brukar säga att alla inte alltid måste få vara med, men ingen får vara ensam. Är det en grupp på fyra tjejer så kan de dela sig ibland och vara två och två. I början kan det ibland behövas tydliga "regler" för när de ska vara alla och när de ska vara två och två, men för det mesta brukar de lösa det bra själva. Efter ett tag brukar det har brutits upp och det bildas nya kompisgrupper som funkar bättre.

Men din fundering gäller ju fritiden, vilket på sätt och vis är lite mer komplicerat. Jag vill säga nej, de måste inte umgås med den tredje tjejen. Men samtidigt, om det var min dotter som var den tredje tjejen så skulle det ju kännas fruktansvärt att hon inte får vara med...

Jag skulle tro att det här kommer lösa sig själv så småningom, tills dess hade jag nog ändå bett min dotter att låta alla vara med men ändå försökt förklara att man inte måste tycka att det är jättekul att vara med alla men att det är synd om någon hamnar utanför.

Inte så mycket hjälp här kanske...svår fråga tycker jag!

Jag tycker att det är skillnad på hemma och förskolan/skolan.

I skolan har man ett visst ansvar för gruppen, de som är i skolan har ingen annanstans att ta vägen, inga andra att vända sig till. Då måste regeln att ingen lämnas utanför gälla lite mer. Även där med lite modifikation utifrån situationen.

Hemma är en helt annan sak. Där tycker jag att barnen borde få välja själva vem och på vilket sätt de vill umgås. Ibland vill de vara ensamma med bästisen, ibland är de ett helt gäng. Men då får man ju också räkna med att det egna barnet är den som blir över ibland och att de anda väljer att leka utan att bjuda in ens eget barn.

Jag tror att det skulle kännas rätt jobbigt att alltid ha 4 kompisar att hänga med, det kan bli lite övermäktigt och tröttande. Det måste få vara okej att säga nej men om man vill fortsätta att vara vänner så behöver man ju underhålla vänskapen med de andra också. 

Att barn blir ledsna över såna här situationer känns normalt och som en del av uppväxten. Om det inte handlar om mobbing eller totalt utanförskap utan om att ibland inte få vara med men lika ofta få vara med så är det en viktig lärdom för livet. Det kan också vara en viktig lärdom för den som vill säga nej, att hur skulle det kännas om du var den som frågade och fick nej? Och så kan man prata lite om hur det känns och hur man vill agera mot sina vänner och hur man vill att de ska agera mot en själv. 

Det måste vara något fel på min dotter 10 år och hennes vänner då de utan problem kan leka två, tre, fyra osv. Skönt att ha inkluderande barn.

Skönt att du kan slå dig för bröstet.

Umgås du själv med alla grannarna, alla arbetskamraterna?

Jag gör det inte, jag umgås med dem jag gillar och har något gemensamt med. Jag umgås i grupp där det passar och på tu eller tre man hand där det passar sig. Det är inga problem för mig, eller min omgivning att man ibland är i grupp och ibland inte. Så får mina barn också lära sig.

Menar du att de andra tjejerna är elaka mot din dotter?
De som är snälla mot mig och vill umgås med mig umgås jag gärna med.
Jag ska ha fest nu och bjöd in hela arbetsplatsen även de jag inte har jätte mycket gemensamt med.

Håller med. Är så trött på att ständigt få höra att tjejer inte kan leka 3 eller 4 tillsammans, bara för att de är tjejer... Har en dotter på 12 år som ofta umgås med sina vänner i olika konstellationer (2, 3 eller 4 tillsammans spelar ingen roll). Inga "bästisar", ingen "uteslutning", utan alla får vara med. Hör dock ofta kommenterar om hur ovanligt det är, även om jag inte förstår varför...
Men det är nog som med så mycket annat - barnen gör helt enkelt som föräldrarna gör, vilket TS är ett typexempel på... Säger inget om vad som är rätt eller fel, men hur vi uppfostrar våra barn påverkar hur samhället de ska leva i kommer att se ut. För mig är det viktigt att alla får plats och får vara delaktiga, och därför har jag uppfostrat mina barn i samma anda

Har inget svar, men en undran: Ni som tycker det är ok att säga nej till en kompis, tycker ni det ok även att säga nej till en kompis och en stund senare säga ja till andra kompisar som ringer på dörren? Har ibland samma funderingar som ts när ts har kompisar som ringer på dörren...

Detta var verkligen en intressant fråga...

Jag tror att det kan vara bra att försöka uppträda på ett sätt, som lär barnen att  det är okej att inte tycka om alla, att det är okej att inte trivas med att umgås med exakt alla, men att man samtidigt bör undvika att vara elak och till exempel lämna någon alldeles ensam utanför. För det är ju så jag tänker mig att livet brukar komma att se ut. Alltså att man nog bör undvika att hyckla, och bara köra med: "alla får vara med, alla får vara med" hursomhelst. 

Fast det svåraste är väl sen hur man kan tänkas göra, för att lyckas med detta i praktiken. Men jag tror det kan vara en bra grundtanke att ha. Fast förstås är det ju säkert oftast lättare sagt än gjort.

Jag ser det som självklart att barn i bland måste få säga nej och att de vill leka själva. De gånger jag stoppar (på förskola) är dagar då det blir någon ensam vid leken. (Säg att det är 4 flickor på förskolan den dagen och 3 vill leka själva då går jag mellan och tar upp det till diskussion med barnen om hur det känns att vara själv). Hade det varit mitt och andra barn i området som lekte hade jag nog tagit upp det på samma sätt men där efter är det upp till barnen. Det är inte säkert att leken blir rolig för att jag kommer med vuxen mandat och bestämmer vem som får vara med.

Men det är ju precis det du gör; säger vad som är rätt eller fel (i ditt tycke). Och du drar det till och med till att om alla bara var som du och fostrade barnen som du så skulle alla alltid få vara med och samhället vi alla lever i blir så mycket bättre.

Men det finns ingen anledning att pressa din mall över alla människor. En del människor är mer introverta än andra och har större behov av att umgås i små sammanhang. Man kan ha många vänner men ändå välja att träffa dem en och en istället för alla i en grupp. Ingen behöver känna sig utanför för det. 

Jag fostrar mina barn till att vara bra vänner till sina vänner men också till sig själva, och umgås på det sätt som passar deras personlighet och behov. 

Jag tycker att de ska få bestämma själva, men att man ska göra vad man kan för att lära dem att vara inkluderande, dvs påverka dem till att oftast säga "ja". Iallafall i sådana här situationer där alla tjejerna är vänner och leker tillsammans fast i olika konstellationer. Då räcker det ju oftast att påminna sitt eget barn om hur det skulle kännas om hon frågade om hon ficka vara med och Kajsa och Stins sa nej, fast barnet känner att båda tjejerna är hennes vänner också.

Som förälder kan man uppmuntra till lekar och umgänge som inkluderar många barn (bjuda in till popcorndisco, pyssel, filmkväll, sällskapsspel etc) men också hjälpa till att styra upp om barnen någon enstaka gång vill leka två.

Problem uppstår i större format när det blivit en obalans - att ett barn är mer intresserad av att vara kompis än det andra, eller när ett barn uppför sig såpass osjysst vid lekar att andra barn drar sig undan.

Klart att inte alla måste få vara med hela tiden, men jag tycker inte det är ok om det är samma person som inte får vara med hela tiden. Jag har lite samma situation där min äldsta leker mycket med två grannflickor, det fungerar jättebra när de är två och två (oavsett vilka två), men väldigt ofta när de leker alla tre så slutar det med att någon av dem springer hem gråtandes. Vi har haft många diskussioner kring detta, både jag, barnen och föräldrarna till den ena av de andra flickorna. Vi har i princip kommit överrens om att om det är de tre så får de alltid vara med, men om någon har en kompis med från skolan eller liknande så får man säga nej.