Hur tog ni beslutet om att börja försöka?

Ta upp det bara. Jag och sambon tog upp ämnet i soffan med varsitt glas vin, sen var de bestämt.

Jag hade börjat få konstiga biverkningar av mina dåvarande p-piller och frågade sambon om jag skulle försöka byta sort eller om det var dags att sluta med dem. Vi bestämde oss för att sluta.

förstår dig precis. känns som en så stor grej att man knappt vågar ta orden i munnen. jag är också dagdrömmande romantiker med tankar och planer i "smyg".. :)

för mig o min sambo blev det typ så att "det bara blev", vilket var skönt. vi hade dock köpt rimlig kombibil några månader innan, tittat lite på vår ekonomi, pratat om bebisar/barn lite, litegrann. gjort vuxna saker tillsammans som leder till att man bättre är rustad för ett ev kommande familjeliv.

själva "steget" att skrida till handling, kom sig mest av stundens hetta och kåthet. när vi låg med varandra sa jag till honom att han gärna fick komma i mig om han ville för jag skulle vilja det. första två gångerna när jag sa det, blev han väldigt eftertänksam men svara bara "du är knäpp" typ och gjorde det inte. tredje gången vi låg sa ingen av oss nåt och jag märkte inte att han kom i mig. han berättade det efteråt, och den enda gången ledde till graviditet :)

-kan du tänka dig att komma i mig nu? tyckte jag var en lättare formulering att yttra än -ska vi skaffa barn nu? är vi redo för ett livslångt åtagande och att kasta omkull hela vårt förhållande samt våra liv?

man vet ju inte hur snart det tar sig (även om det som sagt kan ske på en gång) så med den första approachen blir det lite mer comme ci comme ca, ingen större press, bara lite roulette...

ha det så kul med varandra och njut av detta pirr och all längtan och förväntan!

Åh, vad härligt med ett så ärligt och "rakt på" svar! Tack! =) 

Jag tycker "stundens hetta" känns lättare att hantera än att föra det på tal över en middag. Vad kan man prata om resten av middagen efter att ha ställt den frågan - den viktigaste i livet? Allt annat blir så "beiget" i jämförelse! Haha!

Jag och min sambo (sen 5 år tillbaka) har alltid haft barn i planerna "i framtiden". Det är något som vi båda alltid har vetat som komma skall.

När vi byggde hus så planerade vi för att vi förhoppningsvis kommer bli fler m.m

Han drog själv upp förra året att vi kanske skulle vara 3 som flyttade in i huset. Där och då avfärdade jag det hela på ett rätt klumpigt vis. (Gravid var det sista jag ville vara mitt uppe i ett bygge och inneboende hos föräldrarna)

Nu när vi har hus, jobb och allt annat på plats så kände jag att det var dags att börja fundera på allvar. Hade såklart varit skönt om "det bara hände", men någon gång måste man ta steget :)

Jag närmar mig 30 och kände viss stress över dels ålder men även att det kan ta tid innan det faktiskt blir något.

Jag tog modet till mig en kväll innan vi skulle sova, efter en hel dags grubblande med mig själv.

Förklarade helt enkelt hur jag tänkte och vi hade en bra diskussion om det. Precis som du själv skriver är det ett stort beslut!

Nu har jag slutat med mina mini piller och vi fokuserar inte på hela skaffa barn verkstan. Vi tar det som det kommer och försöker att inte stressa upp oss om det skulle ta tid.

Dock är det väldigt välkommet den dagen vi blir gravida :)

Åh vad jag känner igen mig!

Jag är 23 och min sambo 27, vi har varit tillsammans i åtta år och jag har senaste åren skojat om bebisar hit och dit och han har sagt att det är långt fram i tiden, dock har det alltid varit tydligt att vi båda vill ha barn någon dag.

Så en dag så skojade jag om att sluta med p-pillren, det här i samband med att en vän till honom berättat att han ska bli pappa. Vi skojade och skrattade men så plötsligt säger min sambo "kanske skulle det ändå". Jag, den som alltid varit närmre i tiden med att skaffa barn blev så otroligt fnittrig! Jag rodnade och det kändes som att vi pratade om något förbjudet, haha. Till slut så bestämde vi att jag skulle sluta med p-pillren efter sommaren men när mensen kom veckan därpå så kom vi fram till att sluta redan då.

Nu är vi inne på tredje försöket och det känns så spännande men också läskigt. Jag tror det är svårt att bli 100% redo eftersom att man aktivt tar ett beslut att slänga sig in i något man aldrig varit med om förut! Senaste graviditetstestet jag tog (var negativt) och min sambo sa då att han var besviken och svimfärdig på samma gång, haha..

Lycka till!

Jag och min sambo beslutade oss för att börja försöka i vinter efter ett par händelser där jag nämnt att jag vill skaffa barn men sedan tagit tillbaka för att jag blivit osäker att jag "pushat honom". Lång historia kort låg vi i sängen i förrgår och pratade om vad vi hade för framtidsplaner. Jag skall precis påbörja en masterutbildning på 1,5 år, och han nämnde att det kanske dröjer 5 år tills vi blir föräldrar eftersom jag kanske söker annat jobb efter utbildningen är klar.. men eftersom jag bara är tjänstledig under studietiden så sparas mitt sgi och lång historia kort så sa jag att jag inte ville vänta så länge, att jag vill vara gravid och föda tätt in på att min utbildning är klar, så att jag kan gå direkt inpå föräldraledigheten efter. En drömscenario, men i värsta fall får jag återgå till mitt jobb i några månader. :) jag har gått runt gröten ett par gånger men det var först när jag var ärlig och gick rätt på frågan som han gav mig ett ok tillbaka. Fin stund!

Jag slutade med p-piller i februari när mitt recept tog slut. Då hade vi börjat känna att vi var på den plats vi vill vara innan, båda har fast jobb och vi hade precis flyttat till drömlägenheten. Men vi fortsatte använda kondom ett tag.

Sen tog vi upp det igen i maj när jag fick erbjudande om en jobbintervju. Jag sa att om jag väljer att byta jobb så får vi kanske skjuta upp det ett tag till, men annars ansåg jag att det var dags att börja försöka. Han höll med, det slutade med att jag inte bytte jobb och nu försöker vi :)

Gör det inte så komplicerat. Ni låter som att ni är superredo båda två. :) min metod har varit att bara slänga ur mig en kommentar eller fråga och sen har det varit löst. Typ "ska vi skaffa några barn eller?"/"när ska vi skaffa barn då?"/"börjar du bli sugen på att skjuta skarpt?"/"nu är det väl ändå tid för barn?"

Jag gillar inte heller såna svåra prat så för mig har det funkat att bara säga nått lite i förbifarten, som sen så klart har blivit lite mer prat av men inte så mycket då vi tyckt rätt samma. :) det svåra är ju att starta ämnet och det har funkat bra när man bara slänger ur sig det lite hipp som happ.

Lycka till!