Jag är 59 år och har träffat en betydligt yngre kvinna som är 35 år. Hon har inga barn och längtar mkt starkt efter barn. Hon börjar även känna att tiden rinner iväg och vill ha barn nu.
Jag som redan har tre vuxna barn är mkt tveksam men ska jag behålla min kvinna så är det nog det som gäller. Vad tycker ni? Är det ok och ansvarsfullt att skaffa barn i en så hög ålder som min?
Knepig fråga. Jag tycker att det är schysst att ge barnen en chans att hinna stå på egna ben innan de sannolikt förlorar en förälder. Men om alternativet är att ni gör slut och hon inseminerar sig och blir planerat ensamstående (det är ju lite sent för hennes del att börja leta nån annan partner om hon vill vara helt säker på barn) så kan ju barnet lika gärna ha en pensionärspappa som ingen pappa alls.
Tack alla ni för svar och råd.
Alla era synpunkter stämmer väl överens med mina egna tankar både för och emot.Att mens biologiska klocka börjar vända vi 35 år är väl ifs sant, men den mentala utvecklingen fortsätter betydligt längre så det tycker jag definitivt är alldeles för ung ålder för en gräns. Till "Fia" som tycker att det är egoistiskt vill jag säga att min egen önskan är att helst inte skaffa barn. Jag vet däremot att jag är en bra pappa och jag vet att mentalt är jag mycket mognare och klokare efter att ha haft tre barn och levt ett liv än när jag fick mitt första vid 28 år. Jag kommer att ha mycket mer tid, karriären bakom om mig och större erfarenhet och klokskap. På minussidan finns det ni påtalat att jag kommer inte att finnas med lika länge. Ingen tog däremot upp en sak som jag funderar över om barnet kommer att skämmas i skolan osv. Över min ålder. Jag tänker också att jag kommer få mindre tid som mor- och farfar för mina nuvarande barns kommande barn.
Slutligen ger "Carambolan" Svaret som stämmer med min verklighet. Det borde vara bättre med en gammal pappa än ingen pappa alls.
Tack för all er hjälp och kom gärna med fler åsikter.
Jag tycker inte nån borde avstå från barn- såvida man vill ha barn då- med tanke på att man kommer dö en gång och kanske gör det medans barnen är unga. Män dör runt 80. Får man barn vid 60 är barnet 20, d.v.s inget litet barn längre. Man kan lika gärna bli 100 som en gubbe som var i tidningen häromdagen. Min pappa fick mig som ung och han dog ung. Man vet aldrig! Vill man ha garantier skaffar man inte barn alls. Eller tänker att barnet överlever ändå med mammans hjälp eller av sig själv som jag fick göra. Det är lika trist att förlora ens pappa om man så hinner bli 50 år själv.
Fin berättelse du delger oss "Jag är bara jag" Du försvarar även tanken på att bli far i äldre dar. Anonym som räknar upp en massa risker har nog en poäng i detta men i hur sror utsträkning vet jag inte riktigt utan ska kontrollera saken. För mig är inte det viktiga att det är mina spermier. Jag har som sagt tre barn redan och jag skulle aldrig göra något om det innebar en stor risk för missbildning etc. Min ursprungsfråga var nog mer på det kulturella planet hur samhället ser på saken med äldre pappor. Tack vare tråden så har jag blivit mer optimistisk till åtminstone den saken. Sen får jag undersöka det rent biologiska vidare.
Om jag ska vara ärlig så tycker jag att man strax efter 40, helst inte efter 45, nog ska börja lägga skaffabarn-planerna på hyllan. Både på grund av biologiska orsaker (för både män och kvinnor) men även för ålderns skull, även om man säkert man orka med att ta hand om ett barn så tycker jag att man nog ska kunna vara med i barnets liv ganska länge också.
De flesta tippar av pinnen när de är omkring 85, i alla fall i min närhet. Om du är 59 nu så säg att ni får barnet när du är omkring 60. Då kommer du dö när barnet är omkring 25 år. Jag säger inte att det är fel, för man kan ju dö när som helst, men det är sånt ni får räkna med, men det har du ju redan skrivit i ditt svar att ni är medvetna om.
Jag tycker inte att det är helt schysst mot barnet, och det är den aspekten som ts borde fokusera på snarare än omgivningens reaktioner.
Förutom alla höjda risker för psykiska och fysiska sjukdomar gentemot barn och moder så är det inte schysst att vara runt 70 år när barnet är tio och runt 80 när barnet är tjugo.
Du kan lika gärna vara skröplig med begynnande demens, om vi ska se till den krassa verkligheten, innan barnet ens kommit in i tonåren. Hur tänker man då?
Du kanske kan ställa upp för barn för att behålla en yngre kvinna, men för barnet kommer det att bli mindre roligt. Hen lär dels skämmas av alla "och det här är farfar, förstår jag?" och dels förlora en förälder tidigt. Och eventuellt få agera sjuksköterska under sin tonår.
Då tror jag nog att barnet hellre ser att mamman skiljer sig och skaffar en yngre man som far.
Till "Fia" som tycker att det är egoistiskt vill jag säga att min egen önskan är att helst inte skaffa barn.
Jag är 59 år och har träffat en betydligt yngre kvinna som är 35 år. Hon har inga barn och längtar mkt starkt efter barn. Hon börjar även känna att tiden rinner iväg och vill ha barn nu.
Jag som redan har tre vuxna barn är mkt tveksam men ska jag behålla min kvinna så är det nog det som gäller. Vad tycker ni? Är det ok och ansvarsfullt att skaffa barn i en så hög ålder som min?
Grattis till en så betydlig ung kvinna!
/har själv träffat en äldre man :)