Vild unge och orolig mamma

Som mamma till vilda barn själv så kan jag verkligen känna igen mig i vad du beskriver. Ungarna verkar vara i det närmaste suicidala från de att de börjar krypa tills de är runt tre år. Det gäller att vara med precis hela tiden. Jag trodde att jag ville ha barn tätt inpå varandra, men det var inte att tänka på utan fick vänta lite längre. Vi har tre och ett halvt år mellan våra barn och främsta anledningen till det är att vi föräldrar inte kände att vi skulle orka med innan dess. Inte så att de blir mindre vilda egentligen, men de utvecklar i alla fall någon sorts överlevnadsinstinkt och gör inte de allra mest huvudlösa grejerna hela tiden. Ja och så går de ju att resonera med och på det stora hela så blir dynamiken helt annorlunda.
Bästa tipset är att barnsäkra så mycket du kan. Ju fler ställen som du kan slappna av på desto mer tid och energi kan du ägna åt att njuta av ditt barn, slappna av lite själv och faktiskt ge det lite eget utrymme åt barnet att utforska utan en massa nej, stopp och akta.
Jag har faktiskt inga riktigt bra andra tips. Vi hade inte barnvakter till våra barn när de var riktigt vilda. Det gick liksom inte att be dem att inte gå på toaletten eller ta fokus från barnet alls under tiden vi var borta. Förskolan kändes trygg, för de var ju alltid personal närvarande och allt var barnvänligt och tillåtet. På förskolan var pedagogerna underbara och de försäkrade oss om att även om våra ungar hade mer energi än de andra på avdelningen tillsammans så var det något de betraktade som positivt och härligt. De var ju glada och trevliga illbattingar.
Även om vi inte hade barnvakter där vi kunde gå iväg så var det jätteskönt när någon släkting eller annan vuxen var där just för att man ju kunde få de där små andningshålen att gå och kissa eller göra något inte barnsäkert (tömma diskmaskinen tex). Extra händer hjälpte. 
Ett av våra barn är en lugn och försiktig general och han fick mig att inse att föräldrar till barn som inte är vilda verkligen inte begriper vad vi talar om. Det är en helt annan verklighet de lever i. 

Jag har också två vildingar och jag håller med ovanstående. Vi har tre år mellan barnen just för att det var först då det blev aningen lugnare.
Vi har det barnsäkrat hemma och ev barnvakter får vara här och vakta. Fast än är det bara mormor som barnvaktar och hon är ju hellre här där det finns leksaker.
Min äldsta vilding har blivit aningens lugnare från 4-årsåldern. Han är ju vild fortfarande men nu går det att resonera med honom. Han fyller snart 6 och är en bra hjälp för att hålla ordning på sin vilda lillebror som är 3.

Inhägnade förskolegårdar är en välsignelse när man har aktiva barn I den åldern. De är av naturliga skäl rimligt barnsäkrade, med rymningssäkra staket.

Perfekt att gå dit kvällstid, på helger eller när förskolan har sommarstängt.

Maximal barnsäkring hemma är också att rekommendera.

Kom ihåg att det inte är farligt att trilla och slå sig lite

Min filosofi numera är att så länge läkarvård inte kräfs, så är det en möjlighet för barnen att lära sig sina begränsningar och lära sig vad som är farligt.

Alltså är det OK att trilla från en liten sten, men inte nerför ett 2 m högt stup.

Ska de smaka på något är det bra om det är något som inte är giftigt, men smakar riktigt illa...

Hög igenkänningsfaktor! Från 14 månader har vi behövt vakta vår nu tvåårige son hela tiden! Han är dessutom lång för sin ålder så han når att klättra högt på många ställen. Många säger att vi ska slappna av men han har ju inget vett. På 10 sekunder drog han fram en stol till staketet på en bekants altan, klättrade upp och var på väg över kanten. Fallet hade blivit tre meter om jag inte stoppat honom. Man vill ju ha honom vid liv så jag fortsätter vakta. Små fall kan han få göra men det gäller att se de riktiga farorna. Han är oerhört duktig grovmotoriskt nu vid två års ålder så exempelvis i mindre trappor släpper vi honom.

Jag förstår dig! Du har en jobbig period framför dig.

Vår dotter var inte fullt lika vild och vid 2,5 års ålder blev det bättre med henne.