Att följa en känsla?
Jag vet inte hur jag ska göra så jag skriver här för att få hjälp med att reda ut tankarna.
Jag har varit tillsammans med min man i nio år. Vi har ett litet barn ihop och drömmer om fler. Problemet är bara att jag under småbarnsåren fick se sidor av min man som gjorde att jag tappade respekten för honom. Det handlar främst om hans förmåga att alltid sätta sig själv först - framför sitt barn - i kombination med en förväntan att jag ska ge upp en massa för att han ska kunna fortsätta leva så. Jag trodde i början att det bara skulle vara så där under den period han jobbade med ett krävande projekt. Men jag har med tiden insett att det förmodligen alltid kommer att vara så här. Och att det dessutom var så innan barn också utan att jag riktigt insåg det, men att det gick att stå ut med då eftersom det fanns mer utrymme för utsvävningar.
För två år sedan var vi väldigt nära att göra slut. Jag tog upp det med honom att jag var väldigt olycklig i vår relation och hade tappat känslorna för honom. Han tog det hårt och har försökt bättra sig sedan dess. Han har ingen familj och knappt några vänner där vi bor (han är från ett annat land) vilket gör att han är extra rädd att det ska ta slut. Jag med. Jag har försökt att få tillbaka känslorna, men det kommer aldrig längre än till att jag älskar honom som en familjemedlem. Men inte på det sexuella planet. Vi har sex ett fåtal gånger per år bara.
Under förra året var jag så otroligt ledsen och deprimerad och drabbades av så stark panikångest att jag tog kontakt med psykiatrin. Detta för att jag skötte både heltidsjobb, hem och barn när maken var på långa jobbresor. Det kändes som att jag var helt låst i livet.
Nu har vi flyttat till ett underbart ställe. Vi är jättelyckliga över det, men det gnager ändå i mig att jag inte kan förmå mig till att känna mer för min man. Jag fasar för tanken på separation för att jag inte kan tänka mig att vara utan vårt barn hälften av tiden. Det är jag som haft huvudansvaret sedan födseln och vi är jättenära. Jag står inte ut med att inte få vara nära varje dag. Dessutom skulle jag inte ha råd att bo kvar i vårt nya hem om jag var ensamstående.
Men, under flytten, träffade jag familjen vi skulle byta lägenhet med. En släkting till dem hjälpte till och det bara sprakade emellan oss. Vi pratade knappt alls, men det var en sån laddning där som jag inte känt på flera år. Av hans blickar och skratt att döma såg han något hos mig med. Jag har aldrig varit otrogen eller ens flirtat med andra, men nu känner jag att jag så gärna vill ha kontakt med den där mannen. Se vad det var som sprakade. Om det bara är inbillning för att jag är olycklig i min relation eller om det verkligen finns nåt där? En chans att bli lycklig och få ett annat liv?
Så, min fråga är nu, ska jag satsa på mitt förhållande trots att jag har väldigt lite motivation, eller ska jag ta kontakt med killen och undersöka vad som finns där? Jag kommer i så fall ta kontakt med honom och använda svepskälet att jag behöver hans hjälp med något praktiskt (han är hantverkare). Usch, jag känner att jag är ute på hal is, men jag vet ärligt talat varken ut eller in. Vill bara så gärna må bättre.