Jag är gravid för andra gången. Första graviditeten var väldigt jobbig. Foglossning jätteont i svanskotan och i princip orörlig mot slutet. Jag upplevde min förlossnig som mkt smärtsam och traumatisk tyvärr.
Men jag tänker på det allmäna måendet hur känslig och stött man blir, med halabränna och illamående, trötthet osv. Tror ni man kan mentalt kan styra lite och bestämma sig för att ha en bra graviditet?
Nej det kan man ju tyvärr inte. Jag har mått pyton under första trimestern och om jag kunnat påverka så hade jag gjort det, såklart!
Nej. Man kan inte styra sina hormoner och de avgör hur man mår. Däremot kan man ju styra vad man gör av måendet. Jag mådde fruktansvärt uselt nästan hela min graviditet. Men det var värt det för jag fick barn! 
Och då står man ju ut med allt tycker jag.
Min erfarenhet är också att ju mer jag hunnit längta efter graviditeten (dvs barnet) desto bättre har jag hanterat det dåliga måendet. Vaknat och mått kasst men tänkt; just det, jag är gravid!!
Funkade också att påminna mig om hur temporärt det är. Annars har man ju sällan facit på när det ska gå över, då man mår dåligt.
Ja men precis. Det är väl hur mkt man förstorar eller förminskar för sig. Man mår ju skit när man är gravid men det är ju inte för alltid.
Jag har ju mitt första barn som jag kommer behöva skola in på förskola och själv börjar jobba här om 2 veckor. Första graviditeten då är allt så nytt och man är så mycket i kroppen hela tiden. Just illamående och foglossning är ju jobbigt när man väl är i det.
Men jag känner att jag vill inte fokusera på det negativa och ägna tiden åt att vara orolig för allt som kan gå fel. Lite så var det nog första graviditeten.
Jag är först ut bland mina kompisar att skaffa barn (fast jag är närmare 29år), så jag var beredd på att livet skulle förändras på så sätt att det inte blir samma sak för mig att gå ut på krogen och att jag kommer bli större och orka alltmindre med husrenoveringen (som jag annars älskar att hålla på med).
Men jag var inte beredd på att må så pass illa att jag inte klarar av att arbeta som vanligt och att jag inte längre vill gå den där helgutbildningen som jag såg fram emot, att jag inte längre vill åka på en jobbresa till utlandet eller delta i andra sociala aktiviteter. Allt detta för rädslan av att må dåligt bland folk. Det känns som hela livet tog paus och kvar är en soffa, en tv och en cell av illamående.
Någon som känner igen sig? Vad gjorde ni för att orka? Får livet verkligen ta paus så?
South: jag mår otroligt illa. Klarar av att jobba med nöd och näppe... helgerna och morgnarna /kvällarna är en lång plåga att pina sig igenom.
Nej, det tror jag inte att man kan.