Ensam vårdnad vid misshandel?
Jag behöver alla råd jag kan få! :(
Vi var gifta och separerade för ca 1 år sen. Han tog det beslutet och jag var okej med det. Sedan fick jag panik då jag tänkte på allt kring framtiden med vårt barn. Hur skulle jag klara mig utan fast jobb? Utan besparingar? Jag var ju mammaledig precis innan.
Han misshandlade mig till och från i två år. Första gången var jag höggravid.
Dum och naiv (och rädd) som jag var så polisanmälde jag aldrig. Levde på hoppet. Försökte få honom att se hur dåligt jag mådde. Kanske skulle han till slut tycka synd om mig och ändras..
Varje gång jag hotade om polis så fick jag bara mer slag och psykisk nedtryckning (tex din jävla nolla, din äckliga feta kossa, du har inget jobb eller pengar, du är värdelös, mina ex är bra och snygga tjejer jämfört med dig, du är inget, går du till polisen så kommer jag säga si och så) mm.
Efter två år var jag i hans järngrepp. Vi bodde i hans hus, levde på (mestadels) hans pengar och jag var mammaledig och snäll som en mus. Han var min livskärlek.
Efter månader av kränkningar och slag och hot började jag få utbrott och jag började kasta grejer (ta sönder saker) när han hade slagit mig och sen gått. Vad jag inte visste var att han dokumenterat allt och behållit det. Slog han mig tex och jag försvarade mig (bet honom en gång) så fotade han detta. En gång tog han min hand och slog sig själv så han fick en blåtira. Han skrek "kom igen slå mig". Jag var chockad och mentalt nedbruten. Han visste att jag aldrig skulle polisanmäla honom pga jag behövde honom. Och min kärlek till honom. Och med ett nyfött barn... Var går man då liksom? :(
Vi hoppar fram i tiden.
Jag flyttade nu i januari och han var sällan närvarande för sin dotter. Jag fortsatte stryka honom medhårs för att kunna få underhåll varje månad och för att även förhindra hot och slag mot mig. Hans hot kunde låta såhär "om du inte gör si eller så - så kommer jag ta dottern av dig" eller "du är sjuk och har tagit sönder saker och slagit mig så jag kommer anmäla dig, jag har bilder" eller "om du inte håller käften så blir det inget underhåll".
Jag är i ett järngrepp. Misshandel och hot fanns flera gånger i veckan. Mest när han skulle hämta eller lämna flickan. Till slut började jag försöka få lämningarna och hämtningarna att ske genom förskola/hos mina föräldrar eller när vänner var med mig. Vid några tillfället hotade han mig och var aggressiv framför min vän. Och vid ett annat tillfälle puttade han mig och sparkade mig när han trodde att min familj inte såg.
Jag har självklart försökt dölja allt. Utan honom i vårt liv så hade det blivit jobbigt tänkte jag. Jag tänkte på underhållet och på den lilla hjälp han ibland gav. På friden och lugnet. På min dotter som skulle ha både sin mamma och pappa. Vi hittade på saker ibland på mitt initiativ. Ville ha honom närvarande för dotterns skull. Jag grät varje natt för hennes skull. Jag la mina skador och ärr åt sidan bara för henne.
Vår dotter var 1,6 månader när vi flyttade. Hon är skriven hos mig. Vi har delad vårdnad om henne.
Men från januari - juli träffade han henne bara 4-5 gånger i månaden. Hon sov ca 4 nätter i månaden hos honom. Nästan varje gång han har tagit henne så har han hotat med att jag aldrig ska få se henne mer. Trots det så höll jag mig sansad.
Vid ett tillfälle så gjorde han mig så ledsen med hoten och slagen och han ringde mig efteråt och sa att nu är det allvar, nu ser jag inte henne mer! Klick i telefonen. Kunde inte nå honom mer. Jag fick panik.
Åkte till hans hem och stod där och plingade och knackade. Jag tog sopkvasten och vred kameran (riktad mot dörren) för att få hans uppmärksamhet.
Grannen eller han ringde polisen som i sin tur gjorde en orosanmälan för dottern. Nu såg det plötsligt ut som det var jag som var den onde! Jag som hade tagit sönder grejer och varit hotfull..
Gud alltså :(
Trots det tänkte jag framåt och jag var alldeles för svag för att berätta om honom för socialen som fick anmälan. Ja kände mig tvungen till att säga att han var en bra pappa. Jag skulle inte svika honom för nu kunde det bara bli värre.
På sms körde han en taktik som skulle framställa honom som en fin pappa. Att han ville träffa sin dotter. Jag går igenom alla sms och han är lugn och sansad. I verkligheten är han ett monster. Han är smart. Det enda som finns är hans bilder på vad jag har gjort mot honom, hans polisanmälan på mig, han har sms och ljudinspelningar där jag är förstörd (ofta strax efter misshandel) och där han säger att jag är sjuk och behöver psykisk hjälp. Han har varit slug från början och samlat bevis tagna från ingenting. Och på hans sms till mig är han väldigt subtil.
Det enda jag har på honom är min höga frånvaro på jobbet pga alla slag och blåmärken och den psykiska utmattningen, tre besök till akuten pga skador, min familj som såg en glimt av hans rätta jag när han slog mig och min vän som hörde hans hot och ilska mot mig. Var även hos en läkare i våras och pratade om min trötthet (i sista sekund ändrade jag mig och sa inget om mitt riktiga mående).
Sist på akuten var det en snäll läkare som gång på gång frågade om jag verkligen hade ramlat på trappan.. Japp, sa jag.
NU TILL SAKEN.. :(
För två veckor sen ville han sluta ge mig underhåll. Han blev ännu mer elak. Hoten kom oftare och slagen blev hårdare. Detta ungefär efter att jag varit ärlig och berättat att jag träffat någon.
Nu vill jag ha ensam vårdnad för mitt liv går åt helvete. Min chef har varit sur på min frånvaro. Min ekonomi har varit dålig pga frånvaron, vabben (som jag hela tiden tagit) mm. Det går inte att ha med honom att göra mer. Vi vill ha 50/50 på dottern men vi (han) kan inte samarbeta och jag är så nedbruten. Jag har inte ens kunnat fortsätta med mina studier.
Han hatar att jag nu vill klara mig själv och hans hot och misshandeln ligger som ett mörkt moln över mig hela tiden. Mitt liv är inte bra nu och dottern ska inte se sin mamma ständigt bli slagen och rädd.
Hjälp mig med råd.
