Får barnet själv välja vart den vill bo?

Barnet får välja själv så fort de fyllt 12 år.. men jag hade låtit mitt barn välja trots ålder.. tror de e någon lag som säger att barnet har rätt o välja när de fyllt 12.

Helt fel! Finns inte någon som helst lag som anger någon ålder när barn har rätt att välja.

För övrigt så SKA inte barn ta sådana beslut över huvud taget. Däremot ska man lyssna till barnet och väga in det i sin bedömning tillsammans med den andre föräldern. 

Om ett barn inte trivs hos den andre och vill bo mer hos den ene så är inte först åtgärden att föreslå ändring i boendet utan att reda ut vad som orsakat barnets känslor och försöka åtgärda detta först. Och detta ska ske endast föräldrarna emellan utan att barnet är involverat i diskussionen. 

Vad snackar du om? Sonen vill spendera mindre tid med sin pappa än han gör nu.

I teorin ska barnes vilja väga tungt. I praktiken har barnet ingen röst alls. Ingen ide att dra igång en dyr process rent krasst. Vägrar pappan släppa frivilligt är chansen minimal att det kommer ett beslut som går honom emot.

Jag har en grabb som är 12 och som bor vv. Han har nu sagt några gånger att han vill bo mer hos mig.

Steg nummer ett är att ta reda på varför och steg två är att prata med hans pappa. Inte för att säga att han ska flytta till mig utan för att lösa situationen så han vill vara lika mycket hos båda. Att hitta kärnan på problemet.

Sen vet jag av egen erfarenhet att tiden kommer där han kommer vilja bo mer eller mindre på ett ställe när han blir större. Men tycker att det är lite tidigt att själv fatta ett sånt beslut.

Stämmer inte. Någon sådan ålder finns inte. Barnets mognad ska avgöra hur tungt barnets vilja väger. Men som sagt, i praktiken kommer föräldrarnas vilja att väga 2000 ggr tyngre.

Jag har varit där du är nu, precis där med min dotter, som sa precis likadant som din son.

Hon trivdes inte hos sin pappa och hon började komma upp i den åldern då kompisar och livet utanför familjen blir viktigare och viktigare.

Hennes pappa vägrade gå med på varannan helg, precis som ditt ex och javisst det kröp fram till slut att det handlade om att slippa betala underhåll, ren ekonomisk anledning.

Till att börja med så försökte jag övertala henne att åka dit, men det ledde bara till att hon också tog avstånd från mig och kände sig sviken av båda sina föräldrar och hon började må sämre och sämre.

Då slutade jag att gå pappans ärende, ville han ha sin dotter hos sig fick HAN övertyga henne, det var inte mitt jobb.

Däremot ställde jag mig aldrig i vägen för att dom skulle få träffas, jag har alltid ansett att det är viktigt att barnet har en god kontakt med båda föräldrarna.

Men att tvinga henne blev bara destruktivt.

För att göra en lång och smärtsam historia kort, så tog jag honom till rätten och det borde jag ha gjort långt tidigare, jag försökte alldeles för länge med kommunikation, familjerätten osv......till absolut ingen nytta, förutom att smärtan drogs ut för alla.

Rätten dömde till gemensam vårdnad, boendet hos mig och att dottern skulle få välja själv vart hon ville vara.

Då var hon 12 år. 

Idag är hon vuxen och idag har hon en sådär relation till sin pappa, hon träffar honom ibland, men han är ingen hon skulle anförtro sig till och hon litar inte på honom.

Den tilliten har han sabbat, och jag tycker det är så sorgligt, inte för hans skull, men för hennes. 

Försök att lösa det här med kommunikation och familjerätten, men gör inte som jag, dra inte ut på det. 

Ta honom till rätten, dom kommer gå på vart barnet har sin huvudsakliga vardag, vart ligger skolan, vart bor kompisar etc, vart är han tryggast, så lite som möjligt ska hans vardag rubbas, kontinuiteten är viktig för barnet.

Sen kommer dom antagligen göra en utredning via soc och då också prata med sonen, och er föräldrar var för sig. 

Fokusera inte då på dig själv och pappan, prata bara om vad som är bäst för sonen, ur sonens perspektiv. 

Säg inte det, läs mitt tidigare inlägg. 

Tack för svaret. Ska kontakta kuratorn nu när skolan börjar och gå den vägen och via familjerätten.

Jag avskyr att se honom så här ledsen varannan söndag och redan igår morsa började han komma med argument för att slippa åka dit

Pappan hade 3 veckors semester och tog pojken 2 för en vecka ville han ha själv. Själv har jag nu en vecka kvar och vi har kört med varannan och för mig får han vara här, men pappan vägrar.. Fast han jobbar och jag är ledig..

Tack för svaret. Ska kontakta kuratorn nu när skolan börjar och gå den vägen och via familjerätten.

Jag avskyr att se honom så här ledsen varannan söndag och redan igår morsa började han komma med argument för att slippa åka dit

Pappan hade 3 veckors semester och tog pojken 2 för en vecka ville han ha själv. Själv har jag nu en vecka kvar och vi har kört med varannan och för mig får han vara här, men pappan vägrar.. Fast han jobbar och jag är ledig..

Kan tänka mig att ditt fall var för ganska många år sedan. Senaste åren har barns önskan tappat mark när det handlar om boende just hos pappan eftersom det spridits nån slags ide hos socialtjänst och domstolar om att om en unge inte vill bo hos pappa så måste det bero på att mamman påverkat dem. Man har blivit så mån om att pappor inte ska känna sig förfördelade att man tappat barnperspektivet.

Det där är inte sant. Beklagar om du haft dåliga erfarenheter av socialtjänsten men sprid inte sånt som om det vore en sanning. Det stämmer inte.

Handlar betydligt mindre om socialtjänsten än om rätten.

Det handlar inte om mina personliga erfarenheter utan om en lång erfarenhet där jag ser ett tydligt mönster över tid.