Tvist med narcissist, söker er med erfarenhet

Det du behöver göra är att ha all kontakt via sms så du har bevis på allt som sägs.

Ge dig inte in i diskussioner utan var kort i tonen och säg bara det du absolut måste. En narcissist provocerar just för att man ska ge sig in i deras dumheter så de kan skapa bråk.

Kontakta fr gällande umgänge. Säg att han är elak och beter sig hotfullt mot dig och att du är rädd och inte vill ha honom i ditt hem. Vv kommer inte bli av på lång tid hur mycket han än vill och hotar. Barnet är på tok för litet för vv ännu.

Jag har också barn ihop med en narcissist och min strategi är att aldrig svara när han ringer. Har även sagt till honom att smsa om han vill något och endast sådant som berör barnen. I regel svarar jag enbart "ok". Ignorerar alla hot och allt skitsnack. Han kan tex skriva "kan jag lämna barnen idag kl 17?" Och efter det en lång text om hur värdelös jag är som människa. Svarar då "ok" på att han kan lämna barnen och inget mer. Han bombaderar ofta med hat-sms när barnen är hos mig och min regel där är att jag var femte meddelande svarar "sluta smsa" och inget mer. Man måste vara kort och tydligt klargöra att man inte bryr sig vad de än säger. Slutar mitt ex inte smsa efter 2 av mina svar (10 sms från hans sida) blockerar jag honom i 48 timmar och detta är han också medveten om.

Mitt ex har hotat med allt från att "ta" barnen ifrån mig till att han ska döda mig. Vi har suttit i möten otaliga ggr och tom soc har försökt få honom att sluta. Först när de hotade med indraget/övervakat umgänge pga att de ser honom som ostabil lät han mig vara ifred. Han vaktar mig ännu och kör ofta förbi mitt hus för att kolla om jag är hemma/ensam men i övrigt låter han mig vara. Han blev också polisanmäld för hemfridsbrott och detta i kombination med socialens krav kring umgänget fick honom att lugna ner sig ordentligt. Det har varit en tuff kamp att bli av med honom och man behöver mycket skinn på näsan och ett starkt psyke för att inte låta sig dras in i diskussioner.

Har han diagnosen narcisist eller ä det något du tycker att han har? Jag misstänker att det är det sistnämnda eftersom det är mycket svårt att sätta den diagnosen även för professionella.
Vad har hans körkort med detta att göra egentligen?
Bägge av dessa saker visar att även du är ute efter att slänga falska anklagelser om honom och svartmåkla honom.

Han gjorde som du sa att ringa 5 minuter innan men du var inte nöjd med det heller. Inget han gör duger åt dig verkar det som. Du reagerade på ett felaktigt ordval och ignorerar att han trots allt gör som du vill och begär.

Du säger att du ERBJUDER umgänge. Du ERBJUDER honom hans eget barn? Jag ser bara att du tänker barnet som ditt och vad han än gör kommer det att vara fel för han "snor" tid från dig med DITT barn.
Man kan inte ERBJUDA något man har rätt att ta del i från början. Han ska inte bli ERBJUDEN umgänge utan ni måste komma ÖVERENS tillsammans. Du måste alltså rucka på tanken om att erbjuda utan se till vilka möjligheter och viljor ni bägge har.

Du verkar faktiskt ha glömt två saker  i striden - barnets bästa och att du och barnet är två skilda individer. Att du tycker att du är psykiskt misshandlad innebär inte per automatik att barnet blir det. Det här är otroligt vanligt i vårdnadstvister, att man projicerar sina egna känslor och farhågor på barnen för att man har svårt att separera sig själv från barnen.

Mina ord är hårda men du behöver inse att det inte är HAN som bråkar utan att NI bråkar, du lika mycket som han. Risken om du inleder en tvist med dessa argument är att du förlorar då du bråkar min st lika mycket och lika fult som honom FÖRUTOM att du använder barnet som handelsvara och bevis på att du är generös.

Mitt råd till dig är att du rannsakar dig själv så att du inser att du är en del av problemet. Att du försöker ändra dig på det som du gör fel. Det gör ont att rannsaka sig själv för då brukar man hitta sånt som man inte vill se hos sig själv men när allt kommer kring kan du aldrig förändra andra - bara dig själv. Deltar inte du i konflikten är chansen stor att det aldrig blir någon tvist utan att ni kan komma överens - något som verkligen gagnar barnet.

Ok, du gjorde nyss en bedömning av både honom och mig utan att egentligen veta något mer än precis det som står i tråden, om jag varit intresserad av att sätta dit honom hade jag gjort det för längesen, men jag vill vara förberedd. Han kommer hit och är otrevlig och aggresiv, säger saker såsom att vår son mår inte bra här, jag har ingen trygghet att erbjuda vår son, etc, han säger saker till soc och familjerätten såsom att han misstänker att jag missbrukar, har nån psykisk sjukdom, att jag har farliga hundar, att jag har hotat med att anmäla honom för våldtäkt, osv, massa saker, idag tog han med sig egen mjölkersättning, varför gör man det? Visar det välvilja till att samarbeta?

Jag har aldrig ansett att jag är perfekt, det är mitt första barn och som alla andra eller de flesta vill man göra rätt och se sitt barn må bra.

Det har inte mycket med saken att göra men när han kör vårt barn och inte har körkort anser jag att det är fel, eller du tycker att det är hekt okej att han kör och hämtar/lämnar på dagis etc utan att ha körkort?

Det är så att ett nyfött barn behöver stabilitet och trygghet som allra mest när de är så litet och naturligt blir ju oftast mamman den föräldern som tar det största ansvaret den första tiden, oavsett om man lever ihop eller inte. Och det bästa jag kan göra för barnet är att erbjuda pappan att få komma precis när han vill, eller vad skulle du föreslå som är bättre?

Jag har stor självmedvetenhet och har levt i ett förhållande med en man med precis samma egenskaper, jag tog mycket skada av det och jobbar fortfarande på ärren efter det, men utav det har jag också lärt mig otroligt mycket om människan, dess beteende, funktioner, skador osv, så jag behöver ingen vidare lektion i hurvida jag ska ta hand om mig själv. Jag kan inte veta att jag gör rätt men jag tar i princip varken någon ställning eller åsikt förren jag fått feedback från tex bvc, familjerätten eller så, för jag vet inte alltid vad som är rätt för vår son. Men jag VET att det inte är okej att bete sig såsom han gör, jag vet också att i alla situationer ska man tänka och handla på ett sätt som man tror sigbarnet mår bäst av, och jag vet att pappan inte gör det, han tycker och han vill och han gör såsom HAN vill, aldrig någonsin har han sagt att han tror det är bäst för vår son. HAN vill tvärtemot vad jag tycker, hade jag sagt att jag inte tycker vår son ska äta kattskit så hade han sagt att det tycker inte han gör något. Det är bara så han är.

Vad gäller ditt och mitt är jag med dig, men när pappan är här så är det HANS tid och fan ta om jag så mycket som syns till under den tiden och det är vad han tycker, min åsikt är att det inte är varken hans eller mitt barn, det är vårt barn alla dagar i veckan, och vi har inga rättigheter, bara vår son har rättigheter, det tycker inte pappan, han tycker han har väldigt många rättigheter.

Därför är det väldigt svårt att samarbeta.

Men jag förstår ditt resonemang och tänkande också med inlägget.

Tack Lia för ditt svar. Skönt med lite konkreta tips på hur man bäst undviker konflikter med denna problematiken, ska göra mitt bästa med det.

Det är till stor hjälp med familjerätten i de flesta avseenden, har bara haft ett samtal och de bekräftade allt jag sagt så det var mest dom och pappan som pratade, skönt att inte behöva säga nåt och få bekräftat att hans krav är helt orimliga.

Hade ni någon tvist eller ni hittade ett sätt att få det att fungera med hjälp av familjerätten?

Jag hoppas verkligen det. Mitt syfte är inte att såra, attackera eller ifrågasätta dig utan få dig att reflektera och tänka. Det finns saker jag reagerar på hos er bägge men då mitt syfte är att du ska reflektera över dig själv är det meningslöst att resonera om vad han gör och varför, du kan ju inte ändra på honom.Ja, självklart, något annat kan man inte göra. Gissar jag så kommer det att bli fel. Självklart fattar jag att det finns massor av annat bakom, det gör det alltid.Jag tror inte det heller, att du tror att du är perfekt. Jag tror att du är som de flesta andra föräldrar - du värnar om ditt barn. Vad jag försökte beskriva är att jättemånga verkligen har svårt att skilja på sig själva från barnen så att det man oroar sig för sin egen del projiceras på barnen. Säg att din partner kallar dig men aldrig barnen för olika elaka saker. Efter en separation kommer mycket av oron och argumentationen handla om partnern kan komma att kalla barnen för de där elaka sakerna. Förstår du bätte nu hur jag menar?Jag har inte pratat med honom, vilket jag skulle önska att jag kunde, men det jag ser är i första hand inte ett angrepp på dig utan omtanke om barnet. Om de är ensamma och han blir hungrig kan han iallafall få mat. Det kan tom vara en vinst i att han inte behöver känna sig bunden till dig om barnet behöver mat. När läget är så infekterat som det är så gissar jag att det är en rätt dålig situation om han känner att du övervakar dem. Övervakad kan man känna sig fastän man är i olika rum.
Vet du verkligen att det är så nu eller antar du att det är så fortfarande iom att han blev av med det för 4,5 år sedan?
Sen kan jag tycka att det är närmast en filosofisk fråga hur trafiksäker man är om man har körkort eller inte. Vissa med körkort borde aldrig fått det.
Min poäng att ta upp det liksom diagnoserna du gav honom är att även du svartmålar, att du tar egenskaper hos honom och anklagar för att han inte månar om barnet. Tycker du ska fundera mycket på vad som är vad. Är man per automatik en dålig förälder som begår lagbrott även om det bara handlar om att köra för fort? Om så, borde alla fortkörare bli av med vårdnaden?
Visst är det vanligast men det är trots allt inte unikt att pappan står för den tryggheten när barnet är alldeles ny, tex vid olika medicinska åkommor. Rent krasst är du varken bättre än pappan på att erbjuda den där tryggheten. Det som inte är bra för barnet är din och pappans konflikt och den skapar ni två tillsammans.

Det finns massor av alternativ bara du vågar släppa taget om barnet lite. Han skulle faktiskt kunna ta med barnet hem till sig och vara där. Det finns mängder med olika lösningar och vilken som passar er bäst ska ni två komma överens om. Grejen är att du inte ska tro att du ska ensam bestämma om vad som ska gälla för att du vet vad som är bäst för barnet som enda argument..
Det tror jag säker men här har du uppenbart saker du ännu inte lärt om dig själv som du behöver jobba på. Det finns alltid saker man kan/bör jobba på.
Hur du ska ta hand om dig har jag aldrig pratat om, däremot att du behöver jobba på hur du tar hand om din omgivning, barn och struliga ex.
Med tiden har jag blivit rätt luttrad med tänket att man i varje givet ögonblick ska ha barnets bästa för ögonen. OM så vore fallet skulle ingen vettig förälder släpa med sina barn till IKEA, mataffären, bussen och miljarders andra ställen. Man skulle inte tvinga dem att lägga sig kl 23  bara för att man själv är trött och man skulle inte ha annat än barnkalas varje dag och gazillioner andra saker. Tillvaron handlar om kompromisser oavsett om man är vuxen eller barn.

Men bara för att du tycker en sak innebär inte det per automatik att du har rätt och han har fel. För det du skriver är egentligen att han ska göra som du tycker. Punkt. På så sätt har du samma beteende som du påstår att han har - att det bara är hans vilja som ska råda.

Och faktiskt, det spelar inte så stor roll om ett barn käkar kattskit. Äckligt men inte farligt. Så vad är egentligen viktigt i det hela? Att pappan blir en förlängd mamma och gör som du säger i allt? eller är det viktiga att pappan är pappa på sina egna villkor på samma sätt som du kräver att få vara mamma på dina egna villkor?
Om du vägrar göra som han vill i allt, allt, allt så kan du inte begära att han ska göra allt som du vill.

Du måste kompromissa med dina principer.
Jag håller faktiskt med honom här. Jag tror att han verkligen behöver lära känna barnet utan att känna sig övervakad av dig och slippa vara rädd för att bli kritiserad för att göra något som väcker ditt ogillande för att som du inte skulle ha gjort exakt så.
Jag känner också att ditt prat om vårt barn alla dagar i veckan blir mest tomma ord i sammanhanget då du samtidigt pratat om att du ERBJUDER pappan umgänge med sitt eget barn, att han gör fel som inte gör som du.

TS, visst är det lite intressant att man känner igen sättet att argumentera? Den anonyma skribenten resonerar precis som mitt ex och förmodligen väldigt likt ditt barns pappa. Som någon skrev ovan, det bästa sättet är att låta bli att hugga på deras bete. Antingen bara ignorera eller lugnt svara "jaha, du tänker så". (Det rådet gäller alltså både ditt barns pappa och den anonyma skribenten).

Jag har tyvärr inga råd om hur du ska hantera umgänget eftersom jag lyckosamt nog inte har några barn med mitt ex. Han hade ett då drygt 20-årigt barn som hade sagt upp bekantskapen med sin pappa direkt efter studenten. Han tvingade fram 50/50-boende för det barnet från 7 månaders ålder...

Alltså jag tänkte precis samma sak och hoppades någon skulle skriva det så det känns skönt att veta att de inte bara är jag. Nej jag försöker inte bry mig om det.

Det är verkligen tråkigt att ett barn kan känna så om sin förälder, tvingade han fram det genom rätten eller mamman? Det är ju inte helt osannolikt att barnets mamma varit i hans våld och blivit manipulerad dit. Vet du om de bodde ihop när sonen föddes?

Jag har många års erfarenhet av både leva och att strida för att få bli fri från en man med starka narcissistiska drag.

Har några bra tydliga råd som jag önskar jag veta innan jag stötte på denne man:

1. Kontrollen. Enda vägen för att må bra i slutänden, är så lite kontakt som möjligt. Jag har två barn men har lyckats minimera kontakten till nära 0. Arbeta mot så lite kontakt det bara går. Bemöt artigt men utan ge något personligt som känslor etc. Det kommer annars att vändas emot dig. Alltid.

2. Oberäkenligheten: Gå aldrig in i en diskussion och tro att du kan "lösa ngt". Det enda som kan hända här(!), är att du får intrycket av att något löser sig. Det är därför att han kan tjäna på att det är så just DÅ. Det kan vara andra bud nästa dag. Och du kommer inte att få veta varför.

3. Bestraffnningar. "Inget är som narcissismens vrede" brukar det stå i böcker om narcissism. Det är sant. Du kommer att bli överraskad över hur fult han spelar, att inga gränser finns. Glöm inte att narcissister saknar empati och medkänsla och spelar teatern som vänlig medmänniska när det gagnar dem. Och de är skickliga som f-n. Njut av deras favorittortyr: "silent treatment" istället för att plågas av den och bli orolig. Hoppas på att den varar länge när det väl händer, och om du behöver något av dem. Be ALDRIG. Det är att göra exakt det som de vill.

4. När de gör dig/omgivningen osäker. Var kall, ignorera t ex kränkningar, svara inte alls. Eller väldigt sakligt i s f om nödvändigt. Fråga inte en andra gång (verka beroende) när viktigt sms-svar uteblir t ex. Fråga helst inte alls. Agera som om du inte behöver något, absolut inget från dem. Även det som föräldrar normalt samarbetar om.

Hej,
Vill först av allt skicka värme och styrka till dig. Jag har själv två barn med en narcissist och har gått igenom en dramatisk separation med vårdnadstvist mm.

Det du går igenom är oerhört tungt men så viktigt. Du måste skydda din son så mycket du kan, kämpa dig igenom tvisten och rättegång, samtidigt som pappan kommer att fortsätta attackera dig på alla tänkbara sätt. Kom ihåg att ingen frisk människa agerar så. Hade han varit balanserad hade ni kunnat separera och komma överens på ett konstruktivt sätt. Nu måste du bli lika envis som han - för er sons skull. Glöm att ni skulle kunna komma överens. Tänk inte att du ska vara juste mot honom - han skulle aldrig tänka så om dig.

Ditt mål bör vara att få ensam vårdnad. En narcissist kan aldrig, aldrig vara en fullgod förälder (eftersom de alltid kommer att sätta sina egna intressen först), så du måste nu göra allt du kan för att hålla honom så långt borta det går. Om det sedan skulle visa sig att han kan vara en OK förälder till ett lite större barn så kan du gå med på mer umgänge då. Inget är förlorat på den punkten, men har du ensam vårdnad har du möjlighet att säga nej - det har du inte annars.
Det är dock enormt svårt att få ensam vårdnad i Sverige, utan ni döms kanske till gemensam vårdnad. Insistera då på att er son inte ska bo växelvis, utan bara hos dig. Backa upp med expertråd. Tingsrätten anlitar inte experter, de jämkar bara mellan föräldrarna, men du kan söka upp experter. Dessa kommer att säga att små barn inte ska bo växelvis. Försök hålla det växelvisa boendet så långt bort det går i tiden. Förhoppningsvis tappar pappan intresset.

Så, skaffa en bra advokat - viktigt att hon förstår vad en narcissist är och har erfarenhet. Många har aldrig träffat någon och förstår inte. De tror att ni går igenom en infekterad skilsmässa, och inser inte vidden av hans störning. Det är viktigt att din advokat förstår dig.
Sök upp experter, prata med familjerätten och kanske socialtjänsten. Viktigt att du samlar information och blir stark - han kommer att försöka få dig att tappa balansen så många gånger. Var beredd på att han kommer att ljuga i Tingsrätten. Det kan du inte göra så mycket åt, men du kan påpeka att det han säger inte är sant.

Ha så lite kontakt med pappan du kan. Gå inte in i konflikter. Han kommer att fortsätta söka upp dig och attackera ömsom med charm, ömsom med aggression. Svara inte om det inte behövs. Det som är viktigt är sakfrågorna om barnets bästa. Stå fast i det du vet är din sons bästa. Låt dig inte övertalas till annat - narcissister är fenomenala på manipulation.
Ju mer du kan klippa av narcissisten från ert liv desto bättre. Gå aldrig, aldrig tillbaka. Det kan aldrig bli bra.

Var stark! Kram

Det här är jätteviktigt!!!! Efter 7 års som skilda så kommer han fortfarande med plötsliga smickar-attacker t ex vid lämning på träning och vi råkar ses. Det kan när som helst slå om till "jag avskyr dig och tänker inte tilltala dig". Finns inget att förankra dessa beteenden i.

Du ska sträva efter att bli så stark som möjligt, att du till slut inte berörs av detta labila beteende utan koppling till verkligheten. Det är jättevanligt att man tänker "oj, va skönt att han inte är så hatisk längre (vem skulle inte tänka så...?), och uppskattar vändningen. GÖR INTE DET, för att i världen. Det är det som är syftet med deras vänlighet. Jäkligt manipulativa människor ....

Nu vet inte jag om han verkligen är en narcissist MEN är rätt säker på att han kommer få svårt med vårdnadsbiten.(tolkar dig som att du har vårdnaden)

En kvinna har väldigt starka rättigheter till barn/en.

Är själv pappa och i mitt fall har psykopaten ensam vårdnad (kvinnan) och kommer undan med det mesta.

Dokumentera allt och spara sms/mail. Om det är en självmedveten psykopat så har du problem med att personen triangulerar med andra individer som kan ge sig på dig (myndigheter/ytliga bekanta etc) och det bör man vara vaksam för.

"Flying monkeys" eller personerna som psykopater "anställer" kan vara minst lika farliga när det kommer till vittnesmål mm 
Även skapa situationer för att få dig att verka vara den farliga.

Jag vågar påstå att du kan vanvårda (vinterkläder på sommar etc) ditt barn och ändå vinna mot narcissisten som kvinna.

Läs på om "Grey rock" för att hantera han vid möten påhopp.

Min psykopat försökte trigga mig med att hon kan skada min son för att få min reaktion så vad du än gör ge ingen reaktion (lättare sagt än gjort).

Om ditt ex är paranoid schizofren och har ex 3/5 personligheter se till att myndigheterna som du har kontakt med inte blir bortgjorda manipulerade för är svårt för en sån person att ha likadan personlighet hela tiden.