HJÄLP!

Hej.

Skall försöka göra mig kortfattad. Men jag behöver era tankar och idéer Ang min snart 5åriga dotter.

Jag säger min dotter då jag anser att hon är min. Hon har levt med mig och hennes far sedan hon var drygt 1 år nästan.

Jag älskar denna tjej exakt som om hon vore min egna tjej. Jag har ytligare tre barn 8 år 2.5år och 6 månader.

Jag och min man har levt ihop i 4 år.

Gifta och har hus och har allt man kan drömma om. Men vi har ett stort dilemma här hemma och det är vår dotter som snart blir 5.

Läkarna och vi misstänker asberger.

Jag har i fyra år krigat med denna flicka då flickan vägrar sova om nätterna, tänk er i 4 år konstant skrik varje natt.

Och det varar inte en timme utan en hel natt.

Flickan har haft problem med toaletten, kissar hellre på sig och bajsar på golv, och kletar gärna i det och smetar på väggar. Hon slåss, bits, och är allmänt manupelativ. Hon använder fortfarande blöja och klarar ej av att andra får uppmärksamhet. Hon skall alltid vara i centrum.

Ex, min näst minsta dotter kan sitta fint i mitt knä. Då kommer hon och puttar eller slår bort sin syster så hon faller bort ifrån mitt knä, och sedan sätter hon sig där istället och hån flinar och säger din mamma älskar inte dig, du är ful. Jo älskar bara mig m.m.

Självklart säger jag att detta inte är ok någonstans då alla barn behöver sin mamma.

Mat skall vi ej ens tala om, hon kan sitta i timmar och bara pilla i maten, och jag och hennes far tjatar snälla - ät din mat nu, kom igen nu gumman. M.m.

I hennes hjärna vill hon vara 2 år.. och tro mig när jag säger detta, hon VILL vara bebis.

Hon vill byta blöja liggandes med puder i stjärten m.m

Regler och rutiner måste vara på exakta klockslag och lilla minsta förändringen blir det utbrott och galenskap i hennes hjärna.

Ex, kommer hon in till oss på natten och vill sova hos oss och vi tillåter det. Då skall det alltid, jag menar alltid vara så.

Och det funkar ju ej heller..

Där börjar man om från noll. Och lär om igen..

Men problemet ligger inte där..

Problemet ligger i min mans dåliga samvete gent emot henne.

Exempel idag vid middags bordet.

Alla vi sitter och äter. Och säger till barnen, den som inte äter upp maten får inte äta sin lördagsgodis.

Vår nästminsta dotter som är 2.5 är väldigt matglad så som i vanlig ordning slänger hon i sig maten och fick sin lilla tablett ask.

Måste tillägga att hon är blöjfri, nappfri m.m. hon vill bli stor och ser upp till sin storebror.

Efter ca 1.5 timme säger vi till vår älstadotter snälla ät din mat nu annars får du inge godis.. och du vet ju hur ledsen du blir om du ej får..

Efter 30-40 tillsägningar och efter mycket trams ifrån hennes sida (då hon gärna sjunger, nynnar, pratar hela tiden) och jag ljuger inte när jag säger det. Men hon pratar över alla hela hela hela tiden. Jag och min man kan inte ens säga åh vilken god mat till varandra. Utan att hon sitter och stjäl hela konversationen.

Tillslut säger jag, älskling, nu får du en kvart på dig att äta din mat och det är sista gången nu.

Och min man instämmer, för sekunden.

-ja ät din mat nu, du får en kvart på dig.

Min man går ifrån matbordet och jag tar hand om disken i vanlig ordning och dotter sitter fortfarande kvar,

Klockan blir kvart i, klockan blir 10 i och tillslut blir den kvart över. Ja hon åt pytte lite. Men hon har suttit i över 2.5 timma nu.

Plus att hon kan inte äta godis hur sent som helst då hon får melatonin och theralen som insömningshjälp.

Jag går där ifrån. Bäddar upp deras sängar och min man frågar.

Nå får hon godis efter maten ?

- du får bestämma det idag säger jag.. just för att jag inte alltid vill vara den som är den elaka boven (jag har fått väldigt mycket skit av min man pga regler och bestämd sida över vår dotter.

Så därför vill jag inte alltid besluta dessa grejer själv. Och vill inte skapa ett bråk ifall jag säger nej

Jag går ut och andas i den frustration över vår dotters beteende.

Och min man kommer och gnäller över varför jag ej kan bestämma om hon får godis.

Och jag säger, jag tycker inte hon är värd att få godiset nu så som hon beter sig. Och min man blir galen, och börjar försvara henne emot mig.. och skriker och gapar att vi måste inse att hon inte är somalla andra, och att hon skall få godis som dem andra barnen. Trots att hon ej följde dem enkla reglerna som att du har en kvart på dig. Enligt min man är Det ok att hon sitter och petar i maten. Att hon säger att alla är fula och äckliga.. och att hon vill döda alla. Hon sparkar ut tänder på sin lilla syster m.m. min man anser inte att hon skall särbehandlas pga hennes diagnos.

Men till min fråga,

Mina andra barn Då? Som aldrig får synas?

Som blir "straffade direkt dem gör något dumt

Exempel, äter du ej maten får du gå in på ditt rum.. sagt och gjort det får dem efter en tillsägelse.. Men inte vår dotter som blir 5.

Dem andra barnen utsetts för mobbning, misshandel, kränkningar m.m. och jag står och förvarar själv.

Dem ser ju bara att syster får göra exakt vad hon vill och bete sig hur hon vill men hon får inte utskällning m.m.

Vad fan skall jag göra?

Ska det inte vara lika för alla barn Då?

Hjälp mig, tankar och idéer snälla..

Är på sista trappsteget och berädd på att bara lämna allt för det här. Nu vart detta jätte långt ändå, och det skulle kunna bli ännu längre för detta är bara en bråkdel av hur en vardag ser ut...