Ska den som bildar ny familj först ha förtur?

För oss, som inte hade gemensamma barn, var det självklart att försöka anpassa oss till mamman till viss del när hon fick fler barn. Vi hade ofta lättare att ändra planer, vi styrdes inte av förskoletider, lov osv. Jag tycker inte det är sådär väldigt orimligt att den som har lättast att anpassa sig gör det till större utsträckning än den som är mer låst.

Håller med om att den som har lättast att anpassa sig gör det. Fast även en som är ensamstående kan ha rutiner och saker som är viktiga för den personen. Känns inte riktigt rimligt att en förälder som väljer att leva ensam ska anpassa sig på bekostnad av sådant den personen tycker är viktigt under hela barnets uppväxt. Ibland upplever jag att det finns ett allmänt sådant tyckande, särskilt här på FL, att den som är ensamstående "har ändå inget annat" men så behöver det inte alls vara.

Kan ju inte vara så att man måste skaffa en ny partner för att räknas lika i förhållande till den andra föräldern så att säga. Sedan att det kan vara så en period att den ena ger mer absolut. Men det måste vara ge och ta efter behov tycker jag och sina behov måste man få definiera själv. Givet att barnets behov går allra först förstås.

Nej, det har egentligen inget med att vara ensamstående att göra - vi var ju inte det tex :)

Men om den nya partnern har barn så tycker jag nog att barnens vardag - alla barnens - går före vuxnas prioriteringar. Tex genom att syskon - hel, halv eller bonus - får så mkt med tid med varandta som möjligt om det är viktigt för dem. För vissa barn är det tvärtom viktigt att få några dagar ensam med sin förälder och då går det behovet före föräldrarnas eventuella träningstider eller kvällskurser. Behöver schemat ändras för att inblandade barn skall ha en sådan funktionell vardag som möjligt där de kan må bra så är de vuxnas rutiner sekondära.

Håller inte med om det faktiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker att barn har rätt till en bra vardag men det är föräldrarnas ansvar och ingen annans. Om en förälder har skaffat två barn, blir lämnad och väljer att leva ensam är det inte rimligt att den ska behöva anpassa en stor del av sitt liv till exets bonusbarn och kanske till och med exets nyas ex bonusbarn. Var går gränsen liksom?

Om ens barn tydligt mår bättre av det tycker jag gränsen går ganska långt bort.

Min bonusdotter är inte min alls, utan jag får "anpassa mig" till ett barn som blev till för att min mans ex spydde upp sina p-piller när de festade..

Är det rimligt?

Personligen anser jag det, annars hade jag inte valt att leva med min man, men med ditt resonemang skulle en bonusförälder aldrig behöva anpassa sig till att den nya partnern har ett barn.. Tex..

Ja, det är föräldrarnas ansvar men om man som förälder inte längre lever med den andra föräldern - oavsett om det är frivilligt eller ej - så finns det fler ekvationer i barnets liv än föräldrarna. Och det är inte längre enbart föräldrarnas vilja och önskemål som räknas.

Ja, jag tycker att den som var först så att säga får bestämma mer. Har man ett väl inarbetat schema som fungerar är det ok att fråga om en ändring, men går det inte/finns det inte villighet till kompromisser så får man finna sig i det.

Barnens väl går alltid före vuxnas önskemål om träning etc.

Bäst är om man kan kompromissa. Låt säga att pappa träffat en ny med barn som denne har alla udda veckor. Pappa får då udda veckor med sina barn för att samordna det hela. Då får pappan och hans nya chansen att bygga upp sitt förhållande de v de inte har barnen = det ökar chansen att det blir ett stabilt och varaktigt förhållande.

Mamman skaffar sen en ny som också vill ha barnen udda v för denne har sina egna då. Mammans nya partner kan inte byta v. Mamman får då fråga pappan om det går att ändra, kanske kan pappans partner byta veckor, då är det inga jätteproblem som uppstår. Kan inte pappans partner byta veckor kan man försöka göra som Brumma sa, byta på onsdagar så båda föräldrarna får några dagar på sina önskeveckor. Går inte det, tja, då får mamman finna sig eller stämma pappan för att få till en ändring.

Jag är själv bonusmamma och hade inte gett mig in i ett samboskap med en man som inte hade samma veckor som jag. ett sånt förhållande hade inte hållit i längden.

Ja, du har ju valt att det är rimligt genom att gå in i en relation där förutsättningarna var att mannen hade barn sedan tidigare.

Att ta ansvar för någon annans val tycker jag inte att man ska behöva göra. Även om det är barn med i bilden. Däremot har barnets förälder ett ansvar att välja att leva på ett sätt som barnet mår bra av, alltså är det förälderns ansvar att välja bort en partner som inte vill anpassa sig. Den nya partnern har inget ansvar för barnet om inte han eller hon själv väljer det.

Jag håller med om att den nya inte går ngt ansvar om han eller hon inte vill, men ens liv påverkas ofrånkomligt av att barnet fnns. Och det påverkas av barnets andra förälder - som man INTE valt att leva med.

Du tycker att en ny partner som inte vill anpassa sig ska väljas bort - men en förälder behöver inte anpassa sig? Hur tänker Du då?

Men du VET FÖRUTSÄTTNINGARNA och kan VÄLJA utifrån det. Du kan alltså välja att inte agera på dina känslor och inte gå in i en relation där det finns barn och ex. Du var väl inte tvingad att gå in i en relation där det fanns barn och ex?

En förälder i situationen vi pratar om har INTE gjort valet utifrån förutsättningarna att ta hänsyn till exets framtida nya barn eller bonusbarn. Menar du verkligen att du inte förstår skillnaden? Det blir ju helt absurt om man ska behöva ta ansvar för sitt ex framtida livsval. Ömsesidig hänsyn däremot men det är något annat.

Jag ska väl tillägga att jag personligen inte har så stort behov av att umgås med vänner att jag har måst synka det med barnens pappa, dessutom var ingen av mina vänner skilda Men skaffar man barn får man ta med i beräkningen att man kan få lov att offra egentid med vänner av olika orsaker eller skaffa barnvakt.

Jag är själv både bonus- och biomamma. Mina barns pappa träffade en kvinna långt innan jag träffade en man jag kände att jag ville satsa på. Jag försökte vara så smidig som möjligt kring umgänget eftersom jag bara hade mig själv att ta hänsyn till. Ville de byta av någon anledning så bytte jag om jag kunde. Som nä de gifte sig, självklart bytte jag dagar då.

Som bonusmamma är jag nog ganska krävande kring min mans umgänge med sitt barn. Allt som påverkar mig anser jag att jag ska informeras om och faktiskt bli tillfrågad om och ha rätten att säga nej. 

Jag frågade alltid min man om ändringar. (Mina barn är vuxna nu så det finns inget direkt umgänge som så, de ordnar det där själva och meddelar oss bara.)

Familjerätten har ingen beslutanderätt alls så allt handlar om den goda viljan från båda parter.

I övrigt håller jag med om att man kan behöva göra förändringar av olika anledningar. Men jag undrar hur många som verkligen skulle vara villiga att ändra ett befintligt schema som är helt synkat med den nya partnern och dennes barn? Bara för att exet i sin tur har träffat en ny.

Vore spännande att få höra hur ni andra resonerar och om någon varit i en sådan situation.

Familjerätten har ingen beslutanderätt alls så allt handlar om den goda viljan från båda parter.

I övrigt håller jag med om att man kan behöva göra förändringar av olika anledningar. Men jag undrar hur många som verkligen skulle vara villiga att ändra ett befintligt schema som är helt synkat med den nya partnern och dennes barn? Bara för att exet i sin tur har träffat en ny.

Vore spännande att få höra hur ni andra resonerar och om någon varit i en sådan situation.