Ni som lever i sexlösa förhållanden.

17års förhållande o dom 3 senaste utan sex. Nu skild sedan 2år. Orsaken var jag, hade noll lust helt enkelt o kunde inte komma på varför. Sorgligt men sant. Efter separationen - ingen lust att dejta öht. Sedan en dag, .....nåt jag aldrig ens tänkt på - träffade jag min själsfrände på alla plan, dock är ingen av oss så väldigt sexuella men närhet o kärlek, omtanke o kyssar o smek finns i överflöd. Det oväntade i hela situationen är att denna underbara vackra människa är en HON. Hade aldrig trott detta om mig. Haha

Nej så känner jag med, även om jag faktiskt skulle ha förändrats (eller han) pga sjukdom eller förlossningsskador så gifter man sig för bättre och för SÄMRE. Dvs man lämnar väl ingen för en sån sak.

Nja jag kan prara prata prata.... söka hjälp osv.
Men han har samma sexlust o jag har samma hur mkt vi än pratar.
Han vill ju ha SEX inte prata.

O jag tänker inte tvinga mig :)

Jag kritiserar dig inte nu. Alla får göra som man vill jag ger bara min syn på det hela.

Enligt mig är sex något som ingår i ett förhållande. Jag hade aldrig blivit tillsammans med någon som från början säger att sex inte är viktigt. Det skulle inte fungera helt enkelt. Märkligt att din man gick hela vägen om du nu var tydlig med det från början.

Sen kan självklart sexlusten komma och gå det är jag medveten om men om det går år eller t.o.m. flera år utan att man vill ha sex då tycker jag att den som inte vill ha sex också måste se sin roll i det hela.

Ja jag ser att jag har en roll i detta givetvis, men vad anser du att jag ska göra då ?
Tvinga mig ? Gå med på saker som jag känner är kränkande ? Jag jämställer detta med våldtäkt.
Det måste ju på något sätt vara den som vill minst som styr hur mkt det blir eller hur ?

Jag erbjuder ofta att hjälpa honom på andra sätt med just sexuella biten, men han vill inte det, han vill liksom bara göra saker på mig som jag inte gillar (tror han tänder på att jag liksom tvingar mig hur sjukt det än låter).

Hej

Egentligen skulle jag behöva ställa lite frågor till din man också men eftersom det bara är du som skriver här så blir det ju lite fokuserat på dig. Du skall självklart inte tvinga dig till att göra saker som du inte vill men jag tror att både du och din man behöver fundera på hur ni vill ha det nu och även i framtiden. Jag tror knappast att hans sexlust kommer ta slut, därav kommer inte heller problemet att ta slut. Man kan ju göra övningar som t.ex. att ligga nakna i sängen och hålla om varandra utan att ta på varandras genitalier och se vart det kan leda till.

Men det viktiga är att ni bestämmer er. Jag tror inte bara att ni ska köra på som vanligt för då kommer problemet knappast att försvinna. Du så tidigare i ett inlägg att du älskade honom men du vill fortfarande inte ha sex med honom? Tänder du inte på honom? Börja ventilera Och prata om era förväntningar och vad för typ av relation ni vill ha.

Nej jag tänder inte på någon alls sexuellt, har skrivit det flera gånger. Jag är asexuell o han gick med på att gifta sig o få 3 barn ihop med mig under de formerna.
Jag känner mig själv efter 40 år, trot eller ej  jag vet vad jag njuter av :)
Ligger jättegärna naken nära honom natt och dag men jag vill inte ha sex för det (vi ligger ju så jämt varje natt??).
Har väl mer eller mindre hela livet träffat på människor som vill frälsa mig både and sex träning o alkohol (dricker inte alkohol heller) men jag är så sanslöst nöjd som jag är med livet, det kunde inte se bättre ut för mig. Vill man inte vara en del av det så behöver man inte. Men jag har bara ett liv o vill leva det... om det är ok för dig ?

Jag är en man på 57 år som lever i ett sexlöst förhållande sedan åtta år. Min sambo tycker inte om sex, då hennes tidigare man utövade mycket våld mot henne, både sexuellt våld och "vanlig" misshandel. Hon har sagt: "Du kan ta mig, jag kan försöka stå ut med et". Inget som tänder mig....
Jag kan inte ha sex med någon som så tydligt gör klart att hon mår fysiskt och psykiskt illa av det. Jag runkar och träffar andra kvinnor. Min sambo vet att jag träffar andra kvinnor ibland och har förståelse för det, accepterar det, men vill inget veta om vem eller hur.
Det har hänt att hon sagt till mig. då jag varit på dåligt humör, "Sluta tjura, åk till någon av dina tjejer så du blir på bättre humör".
Dock håller det inte i längden. Vi är allt oftare osams och jag har tappat allt intresse. Just nu är hon direkt avtändande i mina ögon.
Jag har försökt att prata med henne om att avsluta förhållandet, men hon har allt för många ekonomiska hållhakar på mig som hon kommer att utnyttja. Men jag kommer troligen ta den smällen och lämna henne inom kort.
Hellre må bra som singel än må skit i ett dåligt förhållande.

Det sista skriver jag lätt på. Hellre ensam singel än ensam i tvåsamhet. Gör slag i saken. Det kommer att bli bättre. Lycka till

Ibland beskriver du dig som asexuell och här beskriver du din mans sexuella önskningar som kränkande. Fins det någon slags sexuella aktiviteter som du njuter av? Finner du det kränkande att din man vill ha sex med dig eller är det några särskilt kränkande önskemål han har?

Tyvärr, måste jag säga, känner jag igen mig i mycket av detta.
Egentligen borde jag ha sett varningssignalerna tidigt i vårt förhållande. Även om vi i början hade sex, var det aldrig något hon prioriterade. Sex var en aktivitet som man kunde ta till när inget annat fanns att hitta på. Kruxet är nog att jag inte kunde föreställa mig att någon kunde vara så helt ointresserad av sex som det senare visade sig, i kombination med att hon har så många andra drag som jag verkligen uppskattar.
Med tiden blev det värre och värre. Hon var helt ointresserad av att ens försöka få  till ett bra sexliv. Hon brydde sig inte ens om sin egen njutning. Jag har, efter mer än tjugo år tillsammans, fortfarande ingen koll på vad hon gillar i sexväg. Om jag inte haft andra kvinnor innan skulle jag kunnat tro att det berodde på mig, men jag vågar säga att det är hon som är annorlunda. Andra kvinnor säger eller visar vad de gillar. Det märks på dem. Under varje samlag måste jag vara beredd på att hon när som helst kunde kliva ur sängen och säga att hon var sugen på kaffe, måste betsla räkningar eller något annat. 
Det blev sex alltmer sällan, kanske ett par gånger om året och sedan tre år tillbaka har vi inte haft sex alls.
Det har funnits möjligheter då det hade varit lätt för mig att bryta upp, inte minst då jag för några år sedan ärvde en bostadsrätt. Men jag kände ändå så mycket för min fru och mina barn att jag bestämde mig att "ta död på min egen sexualitet" som du uttrycker det. Det fungerade så där ... Det som hände var, precis som du beskriver, att glädjen försvann ur livet. Istället för att leva överlever jag. Det är inte bara de sexuella känslorna som tryckts undan, utan känslor över huvud taget. 
Någon kärlek till min fru har jag nog inte längre och att vi skulle få ett sexliv igen känns helt utopiskt. Men hon är ändå en god vän och jag trivs med henne. (ja, jag hör hur motsägelsefullt det låter). Det som fortfarande driver mig och engagerar mig är våra snart vuxna barn. I övrigt har jag blivit en maskin. Jag har svårt att förstå att jag förmodligen aldrig någonsin mer kommer att ha sex, trots att jag längtar efter det varje dag. (Jag sa ju att det gick sådär med mina försök att ta död på sexlusten.)

Till skillnad från dig har jag dock aldrig gått så långt som till att inleda ett förhållande vid sidan av. Inte för jag, som läget är, egentligen skulle ha några större samvetsbetänkligheter, utan för att alla år som jag blivit avvisad har givit mig ett riktigt dåligt självförtroende vad min attraktionskraft anbelangar.

Tyvärr tror jag att vår situation är ganska vanlig. Man är för bunden vid varandra för att gå skilda vägar, men attraktionen är död.
Samma sak här faktiskt vad gäller de tidiga tecknen. Han gillade inte sex ens när vi var nyförälskade. Inte härligt, svettigt, nära sex. Det är som att kroppar äcklar honom. Jag borde ha fattat då att det skulle bli värre i framtiden. Men jag trodde tvärtom att han skulle slappna av om vi blev mer bekväma med varandra. Fel.
Låter helt hemskt att resa sig och gå mitt under ett samlag! Då kan det inte vara mycket hon får ut av det...
Det är verkligen trist och onödigt att behöva slösa sin livsenergi på det här sättet. Det är som att livet förlorar färg och smak. Jag blir likgiltig för allt. Det snedsprånget lärde mig var att det går att få tillbaka det. Frågan är bara hur länge till... Det måste finnas en gräns när man själv förvandlas till en trist grå mus. No pun intended.
Själv verkar jag sakna kraft för att bryta upp också, trots att jag inser att det är det enda vettiga.

Jag har hamnat i dessa situationer två gånger.

Första gången dog sexet efter 2år men vi höll i och var tillsammans i 7 år. Det tärde på mig att han inte ville ha sex med mig.

Jag blev arg och oförstående. Men han var underbar i övrigt. Jag kan ofta se tillbaka på det förhållandet och sörja att det tog slut som det gjorde. Han var på ngt sätt min själsfrände.

Jag blev knäckt av att bli avvisad. Jag var vältränad och slank, snyggt utseende, välklädd osv. Men jag kände mig på ngt sätt inte tillräckligt bra eftersom min karl inte ville ha mig. Orsaken till hans obefintliga lust var depression, ätstörningar och diverse riskbruk. Ni hör hur det låter, ändå var han den mest lojala och kärleksfulla mannen.

När jag gick in i det här nuvarande förhållandet sa han hela tiden att han har låg/obefintlig sexlust. Jag hade svårt att tro det då vi låg som kaniner. Men han var ändå öppen med att han haft problem med det i tidigare förhållanden.

Vi har en öppen dialog och relation som omfattar mkt annan närhet. Kramar, hålla hand osv. Jag försöker att se det här nyktert denna gång. Att jag vet att det inte är mig det beror på. Jag kommer att kämpa för det här förhållandet även om det blir sex tre gånger per år eller mindre.

Känner så igen mig i ovanstående. Har fokuserat på allt annat i livet, utom korta stunder vid datorn för att få lite utlopp för sexualiteten. Jag hade nästan börjat tänka att jag haft sex för sista gången (är ca 50). Så blev jag förförd av en yngre kvinna på jobbet och det var både fantastiskt och underbart, samtidigt som min tillvaro tappat all harmoni och frid. Jag känner mig verkligen mer levande nu - på gott och ont. Vet ej hur detta ska sluta. Mitt förhållande med arbetskamraten kommer inte pågå för evigt, det känner jag. Men det har onekligen satt strålkastarljuset på mitt äktenskap. Vill jag verkligen leva så här?

Det är hans speciella önskemål som är så speciella i mina ögon att jag inte står ut med dom utan att äcklas.

Vnligt sex ställer jag upp på för husfridens skull när det känns lämpligt.

Men som sagt saker som är kränkande anser jag inte att jag behöver göra.

Tack för ditt förtydligande. 

Precis! Jag hade verkligen glömt bort hur glad jag kunde vara ett långt tag. Den nya förälskelsen fick mig att leva upp på ett sätt som jag inte gjort sedan tonåren. Vad är livet värt om man ständigt ska behöva döda lite av sig själv i taget...?