Någon som inte fick det efterlängtade tredje barnet och känner igen sig?

Jag sörjer ett tredje barn jag aldrig fick. Jag tänker på det varje dag. Hade jag inte fått missfall hade det barnet varit 3,5 år idag. Det är så jobbigt med folk runt omkring som får en trea, och också jobbigt med folk som skojar på jobbet om att man borde skaffa en trea osv. De vet ju inte att vi fick missfall och de vet ju inte att min man vägrade försöka mer.

Det har nu gått tre år sedan vi slutade försöka och jag har tänkt på detta och sörjt det varje dag sedan dess. Vi gick i familjerådgivning och jag har gått hos psykolog men det hjälpte inte så mycket. Sorgen är ju där i alla fall.

Nu är jag dessutom så pass gammal och våra två barn så pass stora att det känns för sent med fler barn, jag vill inte börja om med bebislivet. Jag hade velat ha den där treåringen som hade varit småbarn samtidigt som syskonen var småbarn.

Kommer man någonsin ur känslan av sorg varje gång man ser en bebis eller varje gång någon pratar om ett tredje barn?