Vem har rätt till rummet?

Finns så klart mängder med tonåringar som behöver och vill ha skrivbord. De som gillar att teckna, de som har stationär dator, de som inte har dator alls, de som gillar att spela/programmera och har två skärmar, de som helt enkelt inte uppskattar att sitta i sängen och arbeta och många fler utöver de redan nämnda. 

Jag tycker också att 9 kvm är obetydligt, men jag skulle sträcka mig mycket långt för att möta en tonårings behov och önskemål. Särskilt en som tydligen umgåtts med sin pappa i en liten skitlägenhet där hen inte egentligen haft någon plats. 

Nu känner inte ts på samma sätt, utan vill gärna leva familjeliv med den arbetslöse latkorven och deras 1-åring och få göra det ifred med möjligen en bäddsoffa i skrubben (en bäddsoffa tar för övrigt ganska stor plats och är ofta mycket otymplig på alla de sätt), och så är det ju här i världen. Olika falla ödets lotter.

Eller så tar barnen ett av de stora rummen och du och din sambo det mindre rummet. Om barnen tar det som ska vara sovrum så får de en massa yta att dela på. Samt att det blir mer yta för det minsta barnet att röra sig på när det får spring i benen. På så sätt får ni in en riktig säng till styvbarnet och så har även styvbarnet en chans att få stänga dörren om den vill vara ifred. Samt att barnen redan nu lär sig att dela på rummet och så behöver det inte bli gnäll när det minsta barnet blir äldre.

Ingen av oss nu vet om styvbarnet vill vara mer hos pappa eller om det blir något knas längre fram. Sedan undrar jag hur han inte kan söka jobb då han nu har två barn? Du kan inte serva honom med allting, det låter som om han har blivit lite för bekväm med att du sköter allting.

En enda fråga TS; Vad ser du hos din parasit till man?

Fast inte nödvändigtvis ett eget i ett boende endast varannan helg. I många hem finns ju ett skrivbord ändå.

Jag tycker det rimliga är att det är bådas rum. Ingen av dem behöver eget rum. En loftsäng och var sin förvaring till båda löser detta. 

Barnen får självklart varsitt rum och ni vuxna sover i bäddsoffa/sängskåp i vardagsrummet.

Hur länge har mannen varit arbetslös? Har han aldrig bidragit ekonomiskt?

Ja för du verkar ju ha klarat av det utan störningar, inte den minsta empatibrist... ;)

1. Ni har valt att leva tillsammans, det inkluderar tidigare barn. Det är 'all in' som gäller.
2. Vid trångboddhet måste ju alla kompromissa för att uppnå punkt 1.
3. Även om det är VH måste ju alla känna sig välkomna, men det är väl rimligt att dela rummet ett till två år innan ni får större lgh.
4. Skall ni lyckas leva tillsammans måste man se bortom 'min lägenhet', det förstår väl de flesta vuxna hoppas jag..

Man får inga störningar för att man inte har eget rum 2 nätter varannan helg.

Empati är det jag har mest av, tro mig. När det gäller dom som verkligen far illa. Inte bortskämda tonåringar födda med silversked i munnen.

Jag hade dragit det till sin spets och sagt åt latmasken till man, att antingen börjar han bidra och vi kan fixa ett rum till hans barn med, eller så kan han träffa barnet på stan i fortsättningen och jag hade slutat helt att betala månadspeng, kläder och mat åt hans barn.

Eller så hade jag bara bett honom ta sitt lata arsel och dra åt helvete.

Efter att ha dragit runt dövikten så pass länge som ts verkar ha gjort så är nog alternativ två det som jag redan gjort vid det här laget.

Varför ska ett rum stå tomt mer än 3 veckor varje månad?

Men jag antar att hyresvärden vill ha in hyran och om pappan inte jobbar kan man knappast betala heller.

Precis! Och det har jag heller inte sagt något om.

Läs inlägget som jag svarade på så inser du nog vad jag menade.