Ni som förlorat en tvilling, funderar ni mycket på hur livet skulle vara med två?

Jag beklagar din/er förlust. Barn ska bara inte dö!
Vi förlorade ena tvillingen i tts i v 28 för drygt 10 år sedan. Opererades i v18 i Köpenhamn (vi skåningar får åka dit) och bägge blev ok. Men sedan kom tts tillbaka och då hann de inte märka det förrän vår Stella redan gått bort. Blev akut snitt dagen därpå.
Alva var rättså dålig när hon föddes i v 28+4 så där och då fanns ingen tid att samtidigt sörja. Så jag liksom stängde dörren till det och koncentrerade mig på Alva. När hon var 6-8 månader och mådde bra, allt var lugnt igen, så bestämde jag mig för att glänta på dörren. (Vi urnsatte Stella tidigare).
Jag träffade en fantastisk sjukhuspräst, gick med i en grupp för föräldrar som förlorat barn som hon ledde och hade även egna möten med henne.
Efter det kändes det ok att prata om Stella och låta henne finnas mer i våra tankar. Vi har genom åren pratat jättemycket om Stella. Alva (och storasyster Elin, 3år äldre) har undrat vilka kläder Stella gillar, vad hon gör osv. Sånt där vardagligt prat finns hon alltid med i.
Två saker tycker jag är viktiga att nämna: Man tror lätt att man bearbetar sorgen och sen är den borta. Det funkar inte så. Det kommer tillfällen, ibland helt oförberett eller tex på en skolavslutning när man plötsligt får en käftsmäll och tänker: Det skulle varit två barn som gör detta nu. Det är skitjobbigt. Hittills har 5 årsfödelsedagen varit värst. Hela veckan innan var hemsk!
Sedan får man inte glömma att alla sörjer olika! Min man och jag har sörjt på helt olika sätt och det finns inga rätt o fel där. Man måste ge varandra utrymme.
De flesta vågar inte prata om Stella med mig. De tror nog att jag tycker att det är jobbigt. För mig är det tvärtom. Jag skulle gärna prata mer om henne. Men stoppar ofta mig själv för att det inte ska bli obekvämt, för den jag pratar med. Därför säger jag oftast bara att jag har 2 barn också.
Hör gärna av dig om du undrar något mer!

Jag funderar en del på det. Min ena bebis dog i v 20, men det upptäcktes i v 28. Senast idag tänkte jag på att det hade varit roligt för min 1-åring att ha en tvilling, någon i samma ålder att leka med. Eller hade de bara bråkat? Såna tankar. Om någon berättar t.ex. på TV om att de förlorat ett barn så blir jag känslosam och börjar lätt gråta, men annars så känner jag mig inte sorgsen över det. Jag har också tänkt i jobbiga tider med mitt barn att det kunde varit jobbigare om man hade två som gnällde samtidigt, kanske för att trösta mig själv lite och få det att kännas lättare fast det känns jobbigt i stunden att hantera barnet.

Tack för ditt svar. Jag har för mig att jag läst om er innan..så tragiskt.
Tittade ni på Stella? Hur kom det sig att en dog och en klarade sig? Ni måste ju haft en enorm tur att en lyckades klara sig!! Vad jag förstått om ena dör, så dör ju den andra ganska omedelbart också när det är enäggs...
jag är så tacksam för att du tog dig tid att svara så fint som du gjorde.
Det går kanske inte riktigt att jämföra med min förlust, då den var tidigare, men tankarna är nog lite åt samma håll.
Jag var så orolig för vad jag skulle få se på förlossningen...vi hade ju sagt att vi ville kremera Edvin, men när han och moderkakan kom ut så fanns inget kvar av honom...det var bara som en vit säck som satt fast på moderkakan.
Det kändes på ett sätt skönt. Kroppen hade fixat allt så bra. Jag "slapp" se en liten bebis, och det tror jag gör att allt känns lite lättare.
Fast tankarna går ju ändå inte att stoppa...tänk om... tårarna kommer när jag tittar på korten på honom från ultraljuden..
Så sorgligt att ett liv knappt hann börja innan det tog slut. En helt frisk liten kille..

Skönt att du tänker så. Vi alla tar det på olika sätt.
Fick du se din döda tvilling? Låg hon kvar i magen i många veckor?
Ibland tänker jag som dig...tror det hade varit jättejobbigt med tvillingar och hade jag fixat det..? Men såklart hade jag ju helst av allt velat ha honom här....han var så efterlängtad.

Ja, jag fick se. Men hon hade ju legat död från v 20 till 38, så man kunde inte se så mycket och hon låg i fostersäcken tror jag (personalen kanske inte ville öppna och hålla på för mycket?). Men det var ändå skönt att få se...
Självklart hade jag helst haft henne här. Därför jag tänker att det kanske är nån sorts överlevnadsstrategi, att försöka tänka att det hade varit svårt med tvillingar. Men jag ville ju ha henne. Jag tror det är därför vi bestämde oss för att försöka få ett till barn, är nu gravid och ska föda närsomhelst.