Skjut mig, snälla
Jag är 25 år och håller på att bli galen. Jag har ingen aning om varför jag sätter mig och skriver här, men jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen snart...
Har några kilo för mycket, men i övrigt fullt normal, snäll och trevlig och kanske lite för omtänksam för mitt eget bästa. Men visst har alla besvikelser genom åren satt sina spår - jag är väl lite försiktig med människor för jag orkar inte bli sårad mer. Men har inga problem att bete mig som folk och ha en kul kväll/dag för det, så jag är 99% säker att det inte märks fullt lika tydligt som jag känner det...
Jag är singel sedan tre år (haft ett enda uruselt 3årigt förhållande innan). Flyttade till nuvarande ort pga av det, men gick ju åt skogen. Hittade några vänner då, men nu har alla utom en flyttat. Så jag har alltså EN vän, som är en rätt upptagen sådan = vi umgås sällan. Plus att denne har en enorm bekantskapskrets och extremt lätt för att fylla på denna och inte precis behöver "sakna" mig utan har fullt av andra att vända sig till. Och nu, när jag mår som sämst, är hon extra upptagen och tar mina bekymmer med en klackspark vilket jag inte riktigt känner igen.. Kräver inte att någon ska ha fullt fokus på mig och glömma sig själv, men blir ju trots det ändå vansinnigt ensamt på insidan...
Träffade någon i somras, vi umgicks en hel del under någon månad. Till en dag när det blev tvärstopp och både han (och därmed hela min lilla umgängeskrets som jag trivdes med) gick upp i rök. Alla sms, utekvällar, middagar, soffhäng - puts veck. Kändes betydligt mer än jag väntat mig (trots min försiktighet så hade jag tydligen trillat dit rätt ordentligt), nu har denne dessutom redan nån ny efter bara några veckor. Vilket min vän slängde ur sig helt oberört i förbifarten. Vet inte vilket som kändes värst... Det sistnämnda tror jag, för resten visste min magkänsla egentligen redan om.
Jag har en hund som i alla fall håller mig sällskap, men thats it. Inget socialt liv. Uttråkad, ensam, otursförföljd och spyfärdig. Bor på liten ort och har typ provat allt och alla redan...
Jag försöker tänka positivt, koncentrera mig på mig själv. Ni vet, promenera, umgås med djuren, läsa, tända ljus, hålla städat, jobba in pengar... Det går helt okej i nån dag eller timme, tills nån eller något slår ner mig i backen igen precis när jag kravlat mig upp. Jag är så less, jag kommer liksom aldrig upp på riktigt!
Och terapi och lyckopiller, mjaa... Jag får ju inte mer socialt eller fysiskt umgänge för det?