Soc underlättar inte kontakt & umgänge - tvärtom!
Till alla som vill diskutera varför barnet är placerat och vill tala om hur soc aldrig omhändertar barn om föräldrarna inte misskött sig och/eller barnet rejält: Era kommentarer undanbedes vänligt men bestämt. Detta handlar inte om det, utan om socialens agerande - eller rättare sagt brist på agerande - efter omhändertagandet.Men nu till saken.
Vårt barn, som då skulle fylla 8, placerades hos en nära släkting runt midsommar 2012. Det var en SoL-placering, och vi lovade att göra allt soc bad om för att få hem vårt barn igen. Släktingen bor långt från oss, vi bor i Stockholm och de i Sundsvall, så besöken blev inte täta, runt en gång i månaden. Vi skulle Skypa två ggr i veckan (en dag i veckan samt en dag på helgen) på tider som släktingen (jag kallar henne Anita för enkelhetens skull) bestämde, vi hade inget att säga till om. Det fungerade hyfsat bra till en början, men efter en tid ville barnet inte skypa på veckodagarna då h*n hade en del aktiviteter då. När vi ifrågasatte detta sade Anita bara "Jag tänker inte tvinga honom/henne".
Umgänget ca en gång per månad fungerade i alla fall relativt bra, även om det ställde till det för vår ekonomi då vi fick lägga ut för resor och hotell för att sedan få tillbaka dessa utlägg när vi visade kvitto. Tyvärr slarvade våra soctanter ofta med att lämna kvittona till ekonomiavdelningen så att vi fick vänta flera veckor på att få tillbaka pengarna. Vid mer än ett tillfälle kunde vi inte åka på planerat umgänge eftersom vi ännu inte fått igen pengar för umgänget innan (till saken hör att vi bara har en inkomst). Detta uppskattades inte av soc, vi fick skäll för att vi inte skötte det avtalade umgänget. Det var alltså helt och hållet vårt eget fel, trots att det var deras slarv som orsakade de långa mellanrummen mellan en del umgängen.
Under hela första året hade vi kontakt med en psykolog (på soc begäran) som jobbade mycket med våra känslor kring att ha fått vårt barn omhändertaget. Soc tyckte vi pratade för mycket om det, och ville att vi skulle gå i parterapi. Dock ansåg psykologen att han inte ansåg att vi var i behov av det, så han tyckte det skulle vara slöseri med tid. Den här psykologen var väldigt bra, han lyssnade verkligen på oss och brydde sig om hur vi kände o.s.v. Han fick läsa alla papper som fanns från första kontakten med soc och kunde inte begripa hur de lyckades omhänderta barnet på de grunder som framkom där.
När soc fick veta detta, och att vi inte hade någon parterapi, blev de upprörda och ansökte om LVU - och fick det. trots att vi sagt att vi skulle gå med på allt. Just det med parterapi var ju något som psykologen inte ansåg nödvändigt, vi trodde i vår enfald att soc skulle bry sig om vad en psykolog, utvald av dem, sade. När jag pratade med vår ena soctant en dag sade hon som i förbigående att vår psykolog avslutat sitt uppdrag då han ansåg att vi var för svåra att jobba med (?!). Jag ringde upp honom och frågade om det, och fick då till svar att det var soc som avslutat uppdraget. de hade mejlat honom och mer eller mindre bett honom säga att vi var "svårarbetade" och att det skulle krävas lång tid för att vi skulle få hem vårt barn, OM vi skulle få hem honom! Han har skrivit ett bevittnat brev om detta, som vi har om det skulle behövas.
En dag när jag skulle skypa med barnet (min man jobbade) loggade jag in på skype men barnet loggade aldrig in. Till slut sms:ade jag Anita och undrade om barnet inte ville skypa. Fick svaret: "Om du pratat med soc vet du att vi ställt in skypen på veckodagen". Hade jag vetat det hade jag ju knappast sms:at... Frågade soc varför jag inte fått veta detta, de hade inget bra svar.
För att inte det här ska bli för långt "snabbspolar" jag fram till dagsläget. Skypandet och besöken har i princip upphört. Vi skriver till vårt barn men får inga svar. Soc gör ingenting. Vi har fått nya soctanter med jämna mellanrum, ingen gör ett skit fört hjälpa os ing ett fungerande umgänge och kontakt. Sist jag pratade med soc fick jag förslaget att vi ska få igång umgänget igen, men med en "mjukstart". Vi får träffa vårt barn, men bara några timmar. Vi ska alltså åka 60 mil för att träffa vårt barn några timmar! Jag frågade om vi i så fall kan få sova på hotell sedan, så vi slipper åka hela vägen tillbaka samma dag. Blir ju inte många timmar om man ska köra 120 mil. Svaret blev nej, de har dragit in på sådant. frågade då om det fanns möjlighet att få flyga upp, då det bara tar ca 50 minuter. Nej igen, det är för dyrt.
Soc säger alltid att målet är att barnet och föräldrarna ska ha kontakt och regelbundet umgänge, och att barnet så småningom ska "jobbas hem". Men i vårt fall motarbetar soc all kontakt och allt umgänge, och något tal om att h*n ska hem har det inte varit.
Ville väl mest skriva av mig lite, men jag undrar om fler upplevt liknande saker?