Ensamstående mamma kär i gift man och kollega
Jag har aldrig startat en tråd. Jag har gått och blivit kär i en kollega, som utöver att vara min kollega också har två barn och gift. Visste egentligen att han var gift men det tog tid innan jag förstod han flörtade med mig och när jag läser igenom vad jag skrivit så kan jag ha varit den som påbörjade flörtandet omedvetet.
Vi började med att äta lunch tillsammans, jag uttryckte att jag trivdes med att äta lunch med honom och han besvarade det. Därefter frågade han om vi skulle luncha och sen tog det överhand. Skrev till mig på jobbet att jag var härlig, söt, underbar osv. Och nu är vi där. I hålet somjag tror jag vet hur det slutar för jag är inte dum. Tydligen bara lite korkad som utsätter mig själv för detta.
Men jag vet inte hur jag ska sluta. Jag kan inte sluta. Jag har fallit och jag vet inte något om status i hans privata liv.
Jag vet han har sagt han inte äe lycklig. Hans fru är döv så det blir " kulturkrockar" ibland och han verkar behövata ett stort ansvar för den minsta som vaknar på nätterna eftersom hon inte hör detta och verkar lägga båda barnen på kvällarna myxlet. Enligt honom sover han på soffan och är inte lycklig. Han tänker på mig hela tiden och vill bara vara nära hela tiden på jobb. Så snart vi kommer in i hissen tar han tag i mig och kramar mig osv. Vi har inte haft sex. Han är tydlig med att förklara att vi inte behöver. Att det kan vänta, att vi bara kan bestämma att vi bara ses och gör allt det andra och låter sexgrejen vönta. Han hämtar mig på morgonen innan jobb, kör mig hem efter jobb. Och idag skrev han att han är kär i mig. Att han vet att detta inte är en helt okomplicerad sits men att han inte heller vill gå miste av något otroligt bra.
Sexet får vänta, så mycket vet jag. För jag är förvirrad och för rädd att det blir det vanliga " jag är kär i dig men stannar med min fru" han är ju man och med det menar jag att om kvinnan är riktigt elak kan hon se till att han inte ser barnen så ofta. Hans dotter är hans ängel, han skulle sakna henne och vi alla vet ju att vi hade prioriterat våra barn framför vad vårt hjärta söker. Ovan på det är hon döv. Säger inte hon inte kan leva med barnen själv eller är osjälvständig men misstänker han kommer känna ett visst ansvar för henne och barnen och aldrig gå i slutändan. Barnen är små, 6 månader och den andra 3 år. Jag är ensamstående med en dotter på 3 år också. Så jag vet det inte är helt okomplicerad allt det där.
Jag tror det jag eftsr efter är svar och han är den enda som kan ge mig det riktiga. Men ville höra erfarenheter. Har ni provat detta eller liknande? Vad tror ni?