Hysterisk 9 åring när vi säger hejdå

Ju mer du ger efter desto värre kommer det att bli. Det är också därför det blivit värre med åren snarare än bättre. Mamma tröstar mig ju så mycket, det måste betyda att det är så farligt/obehagligt att säga hej då som jag tror! Det är sådana känslor som får fäste i barnets undermedvetna i tidig ålder (då det är naturligt att bli orolig när man skiljs åt) och ju mer man bekräftar desto värre blir det. Din välvilja att hon ska slippa må dåligt signalerar tyvärr helt fel och att säga hej då blir allt mer ångestladdat, helt utan att hon själv säkert ens förstår riktigt varför.

Ha normala farväl, en kram, försäkran om att ni ses efter skolan, imorgon osv, puss på kinden och hej då. Sedan går du, oavsett hur svårt det känns, oavsett hur mycket hon gråter eller skriker, även om hon drar i dina kläder. Du måste visa med kroppsspråk och ansiktsuttryck att du är lugn, att allt är väl och att du är glad (inte ledsen, det ger fel signaler). Om hon sliter i dig ska du så klart vända dig om, försäkra att ni ses senare men att nu är det hej då. Sedan går du. Du gör henne bara en björntjänst genom att fortsätta gulla osv.

En sak till, du ska absolut inte blanda in andra föräldrar och lägga börda på dem att ta emot osv, det här är ett problem som du måste lösa med ditt barn på egen hand.

Fast vi har snabba farväl så att säga. Jag jobbar själv med barn och vet att det funkar bra (på de flesta). Jag kan höra henne när jag åker ner i hissen hur hon hysteriskt skriker och gråter :( oxh hon kan komma springande efter mig när jag har gått.

Jag lägger ingen börda på andra föräldrar men då får de ta att hon blir ledsen om de inte kan lägga armen om axlarna eller nått sånt. Jag själv skulle naturligtvis göra det men så bryr jag mig om andra. Hon behöver inte bli tröstad av dem, hon kan bara behöva att de står i hallen med henne till jag går.

Det kanske har hänt något på skolan, någon har varit elak? Du säger att det går bra om du lämnar inomhus, där känner hon sig tryggare. Prata med personalen på skolan, det måste vara något som hänt. Tycker att du måste ta henne till en psykolog oavsett vad det beror på kan det ju eskalera om ni inte förstår vad det beror på.

Bra med snabbt farväl men man behöver så klart inte rusa iväg heller :) Men om du redan har bra farväl begriper jag inte vad som kan vara fel! Jag menade iaf inte att du lägger börda på andra just nu, bara att du inte borde förvänta dig att de ska vara med och bekräfta hennes rädslor så att säga. Fortsätt att bearbeta skiljestunderna, det är bara så ni kan komma vidare. Hon måste så klart även vänja sig vid att andra vuxna kanske inte alltid finns där.

Har du pratat med henne om varför det känns jobbigt? Vad sa den där psykologen, har hon/han pratat med ditt barn?

När jag lämnar inomhus är där färre barn, och då är det mycket lugnare. Kanske därför det får bättre.

Hon var mycket lättare för men jag har varit sjuk, kanske blev det värre efter det. Kommer faktiskt inte ihåg hur det var innan det (ca 1 1/2 år sen jag blev sjuk). En nära släkting gick också bort för snart 1 år sen. Men hon hade det absolut jobbigt redan innan, fast kanske blev det ännu värre efter.

Psykologen sa tyvärr inte mycket om det, mer än att tidigare händelser kan påverka. Inga direkta tips.

Är du fortfarande sjuk? Hon är kanske orolig för dig, det låter logiskt om hon är det, då tycker hon förstås det är jobbigt att skiljas från varandra. Ni behöver träffa en psykolog, vänd dig till skolsköterskan kan hon säkert ordna det.

Det låter faktiskt som att ni kan behöva lite mer professionell hjälp. En nioåring som blir hysterisk vid avsked verkar avvikande. I väntan på att det ska ske så prata med henne. Vad tror hon att det beror på? Hur känner hon? Hon vet ju att ni kommer att ses igen om några timmar. Kan hon komma på några strategier för att få det att bli mindre jobbigt? 

Några saker ni kanske vill testa: Öva på att meditera eller att använda sig av lugnande djuplandningar, mindfulness. Hitta sätt att distrahera och bryta mönstret. 
Skulle ett belöningssystem fungera?
Be henne sätta en siffra på hur hon känner sig inför ett avsked. 1 för lugn och glad och 10 för helt hysterisk och i panik. Kanske kan ni komma överens om att om hon ligger på 8+ så avbryter ni? Ge henne utmaningar fast hon har kontroll?
Kan ni öva på avsked som inte triggar hysterin? Om du går iväg i fem minuter? 20? Om hon är den som går? Om ni rings vid efter x antal minuter? Tricket blir ju att inte fastna i nya tvångiga mönster utan att ta sig igenom svårigheterna.

Jag är tack och lov inte sjuk längre men hennes oro kan definitivt finnas kvar! Hon tog ofta upp det förut.

Jag frågar henne varför hon blir ledsen men hon svarar bara: jag vill vara med dig! Ska jag gå till tvättstugan eller affären blir hon inte ledsen, inte heller om hon ska vara på sina aktiviteter. Det är när vi inte ska ses på längre stunder det är jobbigt för henne.

Ett belöningssystem låter intressant! Har Du själv provat det någon gång?

Jag tror att det är vanligt/normalt att 9-åringar tycker att det är jobbigt att vara borta längre tider från familjen: typ sova över eller ge sig av till nya okända platser med andra människor hela dagen. Det skulle jag inte se som något stort problem eller något avvikande.
Om det gäller varje dag, som att gå till skola och fritids, och till saker som inte går att välja, så är det ett problem som jag skulle lägga energi på att lösa.
Jag tror ändå på att genom att träna på de avsked som bara är lite jobbiga så kommer det att få positiva effekter på de som är hysteriskt jobbiga. Flytta gränserna lite och ändra på dynamiken - visa att det är möjligt. Att hon kan klara av det. Skriv en liten logg eller dagbok så att ni kan följa hennes framsteg eller se mönster om vad som är jobbigt och vad som underlättar eller stjälper.
9 år är supertidigt för att ha egen mobil, men det kanske skulle kunna vara en livlina för henne? Om hon vet att hon kan nå dig och höra din röst när hon behöver dig så är separationen inte så stor.
Är hon svår att prata med direkt så kan du ta upp separationer och separationsångest mer indirekt genom att läsa böcker och se filmer på temat. (Av någon anledning kommer jag inte på en enda titel just nu, men det måste finnas tusentals. Vem kan segla förutan vind osv, temat är ju klassiskt. Fråga din bibliotikarie.) Ja och lyssna på lite ledsamma låtar om saknad och gråt en skvätt när ni är tillsammans så att hon får bearbeta lite av den sorgen och de känslorna med dig där.
Jag har ingen större erfarenhet av belöningssystem, men när äldste sonen var 4-5 år och hade låst sig om att hårtvättar var livsfarliga, så fungerade ett belöningssystem, där han fick klistermärke för en hårtvätt, hur bra som helst. Jag ritade en spelplan där man gick från start till mål på 15-20 steg. Ett klistermärke per hårtvätt och en liten överraskning när han gick i mål. Hans låsning släppte med en gång och det tog bort dramatiken och konflikten. Efter att planen var färdigspelad så visste vi båda att hårtvättar var något som vi kunde hantera och det behövdes inte några mer belöningar. Men som sagt så har jag inte så mycket erfarenhet så läs in dig på andra håll först.