Vad ska jag göra?
Hej allihopa!
Nu blir det bikt. Jag har spårar ur totalt. Fick mitt första barn när jag var 16 år och fick prestationsvansinne, tog studenten "rätt" år med bäst betyg och fick stipendium, fixade ett välavlönat jobb, klarade av att hålla ihop relationen med pappan, tog körkort och köpte ett fint hus i ett bra område.
Har med andra ord gjort precis allt i min väg för att min "tonårsmammastämpel" inte skulle svärta ned mig och lyckats ta mig så jäkla långt på kortast möjliga tid någonsin...
Nu till det urspårade. Under all denna tid tillsammans med min sambo har jag i omgångar fått ta en del i våran relation, det har varit han som fått vara "ung och dum" och det har varit lite otrohet, testat någon drog och hängt med kompisar betydligt mer än jag gjorde under denna period eftersom att jag hade fullt fokus på att motbevisa alla fördomar och få allt att se bra ut utåt.
För ungefär 5 år sedan var jag på en fest med jobbet och en av mina arbetsledare visade intresse för mig. Först var jag rätt så avståndstagande men sedan lockade flirten allt för mycket och efter några månader när jag nyss fått reda på att min sambo under flera års tid tidigare i vårat förhållande haft kontakt med en annan tjej (oklart om det var enbart snack eller om det hände något fysiskt) bestämde jag mig för att ta steget och träffa honom då jag kände att jag ville hämnas och inte riktigt heller brydde mig speciellt mycket om vår relation längre.
Så jag träffade honom flera gånger och höll kontakten under ungefär 1 års tid. Min sambo var under den här tiden extremt ångerfull och han gjorde i stort sett allt för mig från morgon till kväll och förklarade sin kärlek till mig på alla tänkbara möjliga sätt gång på gång. I början var mina känslor för honom som bortblåsta och vi bodde ihop mer som vänner än som ett par men efter flera månaders uppvaktande och allt i takt med att den spännande känslan med otroheten dog av så återkom känslorna för min sambo och efter ungefär 1 år bestämde jag mig för att satsa på oss igen.
Efter ungefär ett halvår vart jag gravid igen och lyckan var total. Äntligen skulle vi få gå igenom en "normal" graviditet som två vuxna och ha allt fixat redan, inte behöva kämpa för att ordna allt i efterhand och ses som ett problem i våran graviditet. I början var allt underbart men allt eftersom graviditeten gick återgick min sambo mer och mer till sina gamla ovanor, var mer inåtbunden och vart helt enkelt tråkigare att vara med igen och tog mig mer för givet. Det var som om att han slappnade av och tänkte att nu stannar hon kvar.
Ungefär 8 månader efter vårat andra barn föddes återupptogs kontakten med min arbetsledare som var störtförälskad i mig. Han bedyrade sin kärlek på alla möjliga sätt och höjde mig till skyarna. Lämnar sin sambo trots att jag bad honom att inte göra det eller förvänta sig någonting utav mig.
Efter ett tag blev han allt mer kontrollerande och började behandla mig som sin ägodel. Jag drog mig undan allt mer och försökte avsluta men han skämthotade mig med att lämna ut information och bilder osv så jag försökte smita ur det hela allt eftersom och lyckades komma undan att träffa honom alls nu det sista halvåret.
I somras åkte jag och en tjejkompis på en resa tillsammans och under hela resan får jag sura meddelanden från arbetsledaren som beklagar sig över att jag inte hör av mig och skriver att jag får honom att må dåligt osv (han säger oftast saker för att skuldbelägga mig)...
Jag kände att jag inte orkade mer så försökte på ett bra sätt få ur mig att vi ju faktiskt inte är något par och därmed inte har några skyldigheter gentemot varandra.
Den kvällen möter jag en kille på en klubb som jag faller totalt för. Känner att ungdomen jag aldrig fick lockar allt för mycket så jag ger efter för lockelsen och följer med honom hem.
Träffar honom också nästkommande utekväll och någon månad efter jag kommit hem återupptar han kontakten. Vi möts på ytterliggare en resa och nu känner jag att jag håller på att spåra ur totalt.
Jag vet att jag beter mig som en idiot men jag har sån fruktansvärd åldersnoja och ångest över allt jag aldrig fick göra så jag får panikångest av mitt eget liv.
Min sambo är numera en underbar person. Han gör allt för mig. Och är en fantastisk pappa och en av få personer som jag står ut att vara runtomkring längre stunder men ändå kan jag inte sluta tänka att jag önskar att jag t.ex. hade fått bo själv en stund, dejta runt lite eller bara kunna känna att jag skulle kunna åka och hälsa på en kompis en kväll spontant utan att ha skyldigheten att behöva säga en tid när jag kommer hem eller känna att jag måste avsätta tid för att ge kärlek till någon annan än mina barn.
Jag önskar jag kunde sätta mitt "vuxna" liv på paus en stund och bara få vara ung lite. Jag funderar på om det är en fas jag måste få gå igenom och vill fortsätta leva med min sambo efter det eller om jag ska bryta helt och starta på ny kula med eget boende med barnen osv. Känns så jäkla själviskt att slita upp allt vi byggt med blod svett och tårar samtidigt som jag känner att jag inte klarar av att vara kvar i mitt "perfekta" liv och får panikångest av att vara hemma med sambon när jag ser att han blir ledsen av att jag inte besvarar all den kärlek han bokstavligen öser över mig.
Vad ska jag göra? Är det en fas?
