Det där är väldigt svårt att svara på och sällan svart eller vitt. Jag tänker varken ta hen i försvar eller döma.
Att arbetsträna gör att man utsätts för en mental press som inte på något sätt är likvärdig med när man håller på med en hobby.
"Enligt min åsikt borde man väl vila om man vet att man ska orka med arbetsträningen också?"
Jag kan omöjligen sätta mig in i den aktuella situationen men just de aktiviteterna du beskriver kan vara hens sätt att både vila och rehabilitera sig på sina egna villkor.
Att ha en utmattningsdepression (utbrändhet) innefattar oftast en hel del värdelöshetskänslor. Man har misslyckats med sitt jobb, man misslyckas med rehabiliteringen, misslyckas, misslyckas, misslyckas... Det värsta man kan göra är att stänga in sig och vänta i tron på att det ska försvinna av sig själv.
Det är fullt möjligt att hen klarar av aktiviteterna för att det är något som hens psyke klarar av, emedan den ordinarie rehabiliteringen ställer andra krav som inte funkar. Om så är fallet så är det bra att hen gör som hen gör. Om man håller igång, aktiverar sig, så är det ett steg i rätt riktning. Vad som helst är bättre än att sitta hemma och mögla, det blir man aldrig frisk av. Att vara tränare kan på sikt främja hans förmåga att komma in på arbetsmarknaden igen.
Jag delar inte din uppfattning att det är orimligt. Däremot reagerar jag på att det låter som något man bör titta närmare på. Bidragsfusk är allvarliga grejer och Försäkringskassan kanske bör se över hens helhetssituation.
Slå upp människan på ratsit.se så du får fram lite personuppgifter, ring sen 0771 450 450, när den automatiska rösten frågar vad du vill, svara gång på gång "växeln" tills du blir kopplad dit. De kan koppla dig vidare till rätt människa.
Men ha i åtanke att det faktiskt kan vara bägge dera. Antingen att hen gör det hen klarar av eller att hen bidragsfuskar. Svårt att veta... :/
/Leracutio
