Gravid med ångest och oro, finns det fler?

Jag är gravid i v.23 med mitt första barn. Fysiskt så är det vad jag har förstått en lätt graviditet än så länge med endast ryggont och magkatarr men psykiskt har det varit riktigt jobbigt senaste veckorna.

Jag känner en konstant oro, ångest och nedstämdhet. Jag tycker att allt är jobbigt och vill helst bara ligga kvar under täcket om dagarna.

Jag jobbar heltid och har en provanställning vilket gör att jag vill prestera så bra som möjligt för att bli omtyckt och få fast anställning. Känner mig trött och håglös på jobbet och har inte den energin jag skulle vilja.

Jag och min sambo har precis köpt hus som renoveras så just nu är det en enda röra hemma. Är så himla stressad över att det inte ska bli klart tills bebis kommer. Vill inte ha hantverkare i hela huset då, alternativt en sambo som måste lägga all tid på renovering.

Min sambo har två barn sen innan som är hos oss varannan vecka och ofta mer eftersom deras mamma prioriterar jobb och relationen med sin pojkvän och han funkar inte med barnen. Ett av dem har ADHD så det är väldigt stimmigt och stökigt när de är hemma. Jag har inga problem med barnen i vanliga fall (då hade jag inte varit i denna relation) men just nu irriterar de mig enormt eftersom det aldrig är lugnt. Blir så stressad av allt skrik, bråk och stim.

Biomamman i sammanhanget gillar inte mig och har motarbetat mig från start. Jag känner en otrolig stress över att hon inte tar ansvar för sina barn sin tid och är så oberäknelig. Får en obehagskänsla i hela kroppen varje gång hon ringer eller smsar, vilket är minst en gång om dagen. Ofta handlar det om att vi "måste" ta barnen åt henne för att hon ska resa, jobba extra eller "har det lite jobbigt i relationen". Eller så vill hon dela upp barntiden på nya sätt, ena stunden vill hon att vi ska ha barnen på heltid, sen ska vi ha ett barn varannan vecka och det andra varannan, eller så ska vi ha ett barn på heltid och hon det andra på halvtid. Alltid något som det ska bråkas om eftersom min sambo vägrar rucka på fördelningen varannan vecka och vägrar dela på syskonen.

Jag brukar inte tycka att livet är så här jobbigt. Jag brukar vara glad och positiv både hemma och på jobbet. Men nu är det som att jag inte kan komma på nåt positivt alls. Är konstant trött och gråter för ingenting flera gånger om dagen. Ända gången jag känt något liknande var för två år sedan när jag drabbades av utmattningssyndrom.

Känner mig hemsk som tänker såhär men min högsta önskan just nu är att bli sjukskriven, iaf på 25%. Jag vill bara vara hemma, i lugn och ro, utan hetsiga kunder, deadlines, krävande chefer och bråkiga barn.

Finns det fler som känner så här? Är det normalt eller borde jag söka hjälp? Jag har längtat så mycket efter att bli gravid och borde vara så glad men allt känns bara jobbigt. Vill inte må så här.

Känner mig ensam i graviditeten också, som att ingen förstår. Min sambo är såklart glad över att vi ska ha barn men eftersom det är nr 3 är det inte lika omvälvande för honom, allt som är första gången för mig har han redan upplevt.

Jag har de senaste åren satt mig själv i sista hand och fokuserat på att stötta min sambo när han byggde upp sitt företag och när han var nära att gå in i väggen. Har gått med på att ha barnen extra så fort han ex velat det och alltid låtit barnens bästa gå före mina egna önskningar. Har jobbat mig själv till utmattningssyndrom för att vara min förra arbetsgivare till lags.

Nu känner jag bara att för en gångs skull vill jag att lite ska anpassas efter mig. Jag vill bara lägga mig ner och skrika "jag är gravid! Låt mig vara" när jag får en ny jobbig arbetsuppgift, när det blir dålig stämning för att jag inte kan hjälpa till att bära flyttkartonger eller när det klagas på att det är fel mat/kläder/gosedjur/tv-program efter en 10 timmars arbetsdag.

Nu blev det ett långt och svammligt inlägg men hoppas att någon kanske förstår. Allt jag drömt om senaste året är att lyckas bli gravid och nu blev det så här.

Det kanske bara är att vänta ut? Alla kanske känner sig nedstämda när de är gravida?

Eller borde jag söka hjälp? Vad kan man ens få för hjälp? Vill inte äta nån medicin med tanke på bebisen.

Alla tips utom "skyll dig själv" mottages tacksamt.

Anonym (Vet hur det känns)

Äldre 16 Nov 19:51

#1

Jag känner igen mig en del i det du berättar. Väntade mitt första barn 2015/2016 med min man som har ett barn sen tidigare. Att han hade barn sen innan kändes inte jobbigt alls, förrän jag blev gravid. Då tyckte jag att det kändes jobbigt att han hade upplevt allt tidigare och jag kände mig stundtals också lite ensam i det hela. Mitt tips till dig är att prata med honom om det! Det hjälpte för oss.

Angående nedstämdhet, ångest osv. Från vecka 29 till vecka 36-37 hade jag svår panikångest, flera gånger om dagen fick jag såna anfall och det var det mest psykiskt jobbiga jag varit med om. Jag sökte hjälp hos mödravården, för psykakuten tar bara självmordsbenägna.. Så fick vänta i flera veckor. Väl där tyckte jag inte det hjälpte, utan det klingade av efter ca två månader. Nu låter det inte som att din ångest är fullt så akut, men fortfarande något som du borde prata om med någon. Som sagt så finns det hjälp att få på mödravården. Se om du kan få träffa en läkare också angående ditt mående, denne kan bedöma om du bör bli sjukskriven och hur mycket. Ta tag i det så snart som möjligt, det låter som att du är på väg att gå in i väggen.

Och prata med din sambo! Berätta hur du mår och att det behövs att han tar hand om barnen lite mer vissa kvällar, eller andra hemrelaterade saker som kan underlätta för dig. Hoppas det blir bättre för dig snart och att du kan få njuta lite av graviditeten också!

alade

Äldre 16 Nov 19:59

#2

Jag har fått samtalskontakt genom mvc och varit där fyra gånger än så länge (är i v 27) och det känns jättebra. Jag har också blivit sjukskriven 25 % pga stressreaktion och det gör enorm skillnad för mig. Grät ganska ofta innan av trötthet och känslor av att jag var dålig som inte orkar nåt alls när jag mår så pass fysiskt bra, utöver min extrema trötthet. Nu mår jag ganska bra psykiskt.

ALM82

Äldre 17 Nov 10:39

#3

Vad tråkigt... Känner igen mig lite i det du berättar. T.ex med ex-flickvännen, men i mitt fall så gör hon allt för att min sambo ska få träffa sin son så lite som möjligt... Jag tyckte att det var väldigt psykiskt påfrestande att hela tiden höra om alla skitsaker som hon skriver och anklagar honom för, vilka alla är helt falska. Och jag tycker att det är extra jobbigt nu när jag är gravid!
Vår lösning har varit att min sambo inte berättar allt för mig när det gäller den delen, han tar det själv och med sin advokat, sen informerar han ju självklart om det blir en förändring eller liknande. Men det har gjort att jag kan njuta av att ha hans son hos oss och inte tänka på henne.

En annan sak som jag tänkte på är att innan du sjuksriver dig så kanske du behöver komma bort lite?
Kanske kan du åka till en stad som inte ligger så långt bort en helg och bo på hotell en natt? Bara ta hand om dig själv och tänka på dig själv för en stund? Ibland när livet är intensivt så måste man trycka på pausknappen en tag... allra helst nu när du är gravid.

Gravid med ångest och oro, finns det fler?

INNEHÅLL