byg och tvär femåring, tips och råd?

Hej!

Är det någon här med egen erfarenhet av blyga barn som vill komma med lite input?

Jag har en son på 5,5 år. Han är väldigt blyg socialt, men samtidigt rätt fysiskt aktiv. Han trivs allra bäst med folk som han känner riktigt väl - som typ mig och min man. Säger ibland att han önskar att det inte fanns andra människor än vi i hela världen.

Han går på dagis, och det går väl okej, de vuxna där säger att han leker fint med de andra barnen, men han är ofta svår att lämna, säger ofta att han inte vill dit. När man kommer och hämtar vill han alltid med hem direkt.

Allt detta är väl egentligen inget problem, jag var själv blyg som barn så jag känner igen känslan. Det jag dock inte känner igen är att han hela tiden verkar så sur och tvär. Han blir ofta arg och fräser ifrån om någon säger "hej" till honom på morgonen - t ex någon annan dagisförälder, någon av de vuxna på dagis eller fastrar och mostrar när de kommer på besök. När vi går hem vill han aldrig säga "hejdå, tack för idag", och han "förbjuder" också mig att säga det. "Du får inte heller säga hejdå mamma!"

Detta pratar vi en del om, jag försöker förklara för honom att man inte kan bli ARG för att folk säger hej. Att det är okej att vara blyg, men folk säger hej för att det anses trevligt och vänligt, och inte för att irritera honom. Att jag inte tvingar honom att säga "hejdå", men han kan inte heller bestämma att jag inte får säga det. Jag har frågat varför han tycker det är så jobbigt att folk säger hej, han svarar bara att han tycker det är så tråååkigt. Vilket inte direkt gör mig klokare.

Han har även väldigt stor integritet, det har typ aldrig gått att klippa naglar och hår på honom utan att han skriker och protesterar. Han HATAR när folk klappar honom på huvudet eller på något vis tar på honom utan att han själv bett om det. Han vägrar oftast bli fotograferad på dagis. Har tidigare även vägrat de flesta gemensamma aktiviteter (som t ex när de har rytmik en gång i veckan) på dagis, men det går visst mkt bättre nu, nu är han med på allt.

Är det någon här som har erfarenhet av samma? Jag hittar en hel del info på nätet om blyga barn, men just den där kombinationen av blyghet och vresighet tycker jag känns lite knepig, säkert också för att jag inte kan minnas själv att jag reagerade sådär argt.

Remmens

Äldre 18 Nov 12:39

#1

frökenelisabeth skrev 2017-11-18 12:33:50 följande:

Hej!

Är det någon här med egen erfarenhet av blyga barn som vill komma med lite input?

Jag har en son på 5,5 år. Han är väldigt blyg socialt, men samtidigt rätt fysiskt aktiv. Han trivs allra bäst med folk som han känner riktigt väl - som typ mig och min man. Säger ibland att han önskar att det inte fanns andra människor än vi i hela världen.

Han går på dagis, och det går väl okej, de vuxna där säger att han leker fint med de andra barnen, men han är ofta svår att lämna, säger ofta att han inte vill dit. När man kommer och hämtar vill han alltid med hem direkt.

Allt detta är väl egentligen inget problem, jag var själv blyg som barn så jag känner igen känslan. Det jag dock inte känner igen är att han hela tiden verkar så sur och tvär. Han blir ofta arg och fräser ifrån om någon säger "hej" till honom på morgonen - t ex någon annan dagisförälder, någon av de vuxna på dagis eller fastrar och mostrar när de kommer på besök. När vi går hem vill han aldrig säga "hejdå, tack för idag", och han "förbjuder" också mig att säga det. "Du får inte heller säga hejdå mamma!"

Detta pratar vi en del om, jag försöker förklara för honom att man inte kan bli ARG för att folk säger hej. Att det är okej att vara blyg, men folk säger hej för att det anses trevligt och vänligt, och inte för att irritera honom. Att jag inte tvingar honom att säga "hejdå", men han kan inte heller bestämma att jag inte får säga det. Jag har frågat varför han tycker det är så jobbigt att folk säger hej, han svarar bara att han tycker det är så tråååkigt. Vilket inte direkt gör mig klokare.

Han har även väldigt stor integritet, det har typ aldrig gått att klippa naglar och hår på honom utan att han skriker och protesterar. Han HATAR när folk klappar honom på huvudet eller på något vis tar på honom utan att han själv bett om det. Han vägrar oftast bli fotograferad på dagis. Har tidigare även vägrat de flesta gemensamma aktiviteter (som t ex när de har rytmik en gång i veckan) på dagis, men det går visst mkt bättre nu, nu är han med på allt.

Är det någon här som har erfarenhet av samma? Jag hittar en hel del info på nätet om blyga barn, men just den där kombinationen av blyghet och vresighet tycker jag känns lite knepig, säkert också för att jag inte kan minnas själv att jag reagerade sådär argt.

Tycker på sätt och vis att hans vresighet är positiv då det tyder på god självkänsla. Blyga och osäkra barn brukar vara timida.

Har ni inga vänner med barn? Annars är idrottsrörelsen bra på att ta hand om barn, i synnerhet pojkar och lära dem att uppträda korrekt.

Tycker ni verkar vara bra föräldrar förövrigt. Jobba på men var också tacksamma och glada för att ni har så bra relation med er son.

frökenelisabeth

Äldre 18 Nov 12:55

#2

Remmens skrev 2017-11-18 12:39:02 följande:

Tycker på sätt och vis att hans vresighet är positiv då det tyder på god självkänsla. Blyga och osäkra barn brukar vara timida.

Har ni inga vänner med barn? Annars är idrottsrörelsen bra på att ta hand om barn, i synnerhet pojkar och lära dem att uppträda korrekt.

Tycker ni verkar vara bra föräldrar förövrigt. Jobba på men var också tacksamma och glada för att ni har så bra relation med er son.

Tack för ditt gulliga svar <3

Jag har också tänkt att det kan vara positivt, att han vågar säga ifrån över sånt han inte tycker om. Samtidigt kan jag inte låta bli att noja lite över omgivningens reaktioner, bli rädd att folk runtomkring oss kommer att tycka att "det var en jävla tjurig unge det där". Men det är väl så med många reaktioner hos barn, man vill gärna att de ska ha lov till alla känslor, men det gäller att balansera hur man uttrycker dem ibland.

Vi har faktiskt inte så många vänner med barn här i stan. Några dagiskompisar, och några bekanta. Jag har försökt styra upp playdates ibland med dagisbarn som jag vet han leker med ibland, men det brukar rinna ut i sanden, man får mest svar av typen "det är så mycket nu, men kanske i nästa vecka". Och sen hör man inget mer. Men att t ex bjuda hem en dagiskompis tror jag hade varit riktigt bra "träning" för honom, lite lugnare socialt och på hemmaplan.

Vi har provat att gå till olika idrottsaktiviteter. Fotboll fick vi sluta med för han ville i princip inte vara med på något alls. Just nu går vi på familjegymnastik med lite blandade övningar för förälder och barn tillsammans. Det går jättebra, han trivs och är med på nästan allt och uppför sig exemplariskt. Där vågar han faktiskt också prata med tränaren och även visa övningar själv för de andra barnen. Att han skulle våga gå på någon typ av aktivitet själv känns i nuläget rätt osannolikt.

byg och tvär femåring, tips och råd?

INNEHÅLL