När sluta höra sista andetaget?

Känner igen det... 

Det var tre år sedan min mor dog... Och precis som du säger så var de sista andetagen kämpande... Inte den lugna suck som man sett på tv och hört om... 

Men min mamma var medvetslös och därför såg jag ingen panik i hennes ögon, det var vi barn som hade panik.

I vilket fall som helst så sakta men säkert går man vidare. Man glömmer aldrig, och sluter jag ögonen kan jag höra hennes sista andetag fortfarande. Men det kommer inte av sig själv. 

Precis som du var jag ensam, mina syskon bor i andra länder så när begravningen var över åkte de hem till sina liv och jag blev kvar med att ta hand om dödsboet. 

Jag hade jättesvårt att handskas med min sorg, och tillslut så kallade min chef in mig till HR avdelningen. Resultatet blev att jag fick gå till psykolog för sorgehantering... Jag var precis som du väldigt skeptiskt och ville verkligen inte. Men otroligt nog så hjälpte det mig mycket! Så även om du är skeptisk så försök. Säg klart och tydligt att det handlar om sorgehantering så låter de bli att nysta i allt annat. 

Känner igen det... 

Det var tre år sedan min mor dog... Och precis som du säger så var de sista andetagen kämpande... Inte den lugna suck som man sett på tv och hört om... 

Men min mamma var medvetslös och därför såg jag ingen panik i hennes ögon, det var vi barn som hade panik.

I vilket fall som helst så sakta men säkert går man vidare. Man glömmer aldrig, och sluter jag ögonen kan jag höra hennes sista andetag fortfarande. Men det kommer inte av sig själv. 

Precis som du var jag ensam, mina syskon bor i andra länder så när begravningen var över åkte de hem till sina liv och jag blev kvar med att ta hand om dödsboet. 

Jag hade jättesvårt att handskas med min sorg, och tillslut så kallade min chef in mig till HR avdelningen. Resultatet blev att jag fick gå till psykolog för sorgehantering... Jag var precis som du väldigt skeptiskt och ville verkligen inte. Men otroligt nog så hjälpte det mig mycket! Så även om du är skeptisk så försök. Säg klart och tydligt att det handlar om sorgehantering så låter de bli att nysta i allt annat. 

Min pappa gick bort för tre år sedan och han drog bara ett djupt andetag och gick bort. Det kanske berodde på att han hade en obotlig sjukdom och också accepterat att han skulle dö?
Vi fick veta från vården att många kan ha ångest och panik, vilket han aldrig hade. Han tackade nej till ångestdämpande och fick bara lite morfin mot smärtorna.
Jag hanterade hela hans sjukdomstid, nästan två år, i total förnekelse. Det var först sista månaden jag började förstå att han var döende och hans bortgång tog oerhört hårt på mig. Det är först nu som jag börjar må bra igen.

Tack för ditt svar! Som tur är så har jag inte varit ensam om det rent praktiska. Där har jag ett syskon som skött det mesta (för att det är så syskonet vill ha det). Men vi har aldrig varit "gråta vid axeln" nära. Jag försöker att fokusera på min pappa som han var innan. Hur han på sitt vis lever vidare genom mig. Intressen som jag tagit över. Likheterna som vi hade. Sorgearbetet går hyfsat bra, men minnen av sista tiden dyker som sagt upp. Sista medvetna blicken (dagar före döden) som sa "går du nu?".

Sen är det ju dessa envisa skuldkänslor "Skulle man ha gjort mer, krävt mer av vårdinsatser, var det verkligen dax, vad hade han egentligen önskat? Det hela kändes mer som eutanasi än naturlig död. Att vi lät honom dö medvetet eftersom vi inte tyckte att han mådde bra med det liv han tvingats till sista året (vårdhem pga alzheimer). Hela han var ju inte "borta" bara halva..

Det skedde rätt plötsligt för oss. Han hade trillat på vårdhemmet. Men de skickade inte honom till akuten förrän 1,5 dygn. Då hade det hunnit bildas propp (mest troligt) Akuten gjorde beslutet att inte operera höftbenskada eftersom han hade alzheimer och skickade tillbaka honom till hemmet. Där tog det bara någon dag så hamnade han i medvetslöshet. Då fick han morfin och ångestdämpande. Palliativ vård. Kände igen förfarandet från hur mina morföräldrar fick sin sista vård. 

Men det känns lite som att jag "gömmer undan" det jobbiga. Skakar av mig det, trycker bort det.

Känner igen skuldkänslorna... Min mor fick en stroke. Jag skulle varit hemma hos henne men var för trött och därför orkade jag inte köra hem till henne (ca 40 minuter bort) och hon skulle ju till mig dagen efter... När hon inte dök upp och inte svarade på telefon så gick en granne över och hittade henne på golvet... Detta var på fredagen vid lunch. Måndagen så kom mina syskon, och måndag kl 21 dog hon... 

Efteråt har jag hittat tecken på att hon vaknat på natten, hon bytte om från sin slitna pyjamas till sin finaste, förberedde med handväskan vid dörren och satte sig sedan och försökte kontakta mig på Facebook för att se om jag var vaken... Men innan hon kunnat ringa mig el ambulans så har hon fallit ihop inne i badrummet. 

Jag har varit på väg att gå under av skuldkänslor. Om jag varit där som det var tänkt (skulle sovit över), om jag hade varit vaken och sett att hon kommit online på Facebook? Om jag inte sagt till henne att jag var supertrött så hon troligen inte vågade ringa mig utan att kolla om jag var vaken först... Varför pressade jag inte läkarna mer att operera tidigt? Utan det hann bli försent för operation innan jag försökte...

Mina syskon har varit underbara för de har gång på gång påmint mig om att jag gjorde allt jag kunde... Man har sina begränsningar. 

Du och ditt syskon gjorde det bästa ni kunde, om någon borde få skulden är det vårdhemmet som inte skickade in honom tidigare... Men när det var som det var kunde ni inte göra det bättre...