Alla känslorna på en och samma gång

Jag är partisk. Har extrem barnlängtan och har haft upprepade missfall. Nu väntar jag äntligen barn för första gången. Har alltid svårt att rekommendera abort även om jag vet att folk har olika anledningar till att behöva göra det. 

Vad du måste tänka på är, är detta din enda chans? Hur skulle du känna det om du inte fick något barn någonsin?

Nu till en fråga, som andra nog kan tycka är kontroversiell, hur ser du på särboskap? Du älskar honom, men kan inte bo med honom. Är det nödvändigt då? Hur känner han det? Älskar han dig? Tror du att han skulle kunna tänka sig särboskap. 

Han är beredd på att vara pappa. Du är beredd på att vara mamma. Är det inte en rätt så bra situation?

Jag är partisk. Har extrem barnlängtan och har haft upprepade missfall. Nu väntar jag äntligen barn för första gången. Har alltid svårt att rekommendera abort även om jag vet att folk har olika anledningar till att behöva göra det. 

Vad du måste tänka på är, är detta din enda chans? Hur skulle du känna det om du inte fick något barn någonsin?

Nu till en fråga, som andra nog kan tycka är kontroversiell, hur ser du på särboskap? Du älskar honom, men kan inte bo med honom. Är det nödvändigt då? Hur känner han det? Älskar han dig? Tror du att han skulle kunna tänka sig särboskap. 

Han är beredd på att vara pappa. Du är beredd på att vara mamma. Är det inte en rätt så bra situation?

Oj, ber om ursäkt för dubbelt svar. Vet inte hur man tar bort det ena.

Det är just det som går i mitt huvud "är detta min enda chans" dem jag har pratat med säger att jag bara är orolig och att det är klart att du är fertil och bla bla bla.. Och så kommer de hela tiden med masa negativitet om graviditeten och tiden efter. Aldrig hört någon säga "Men gud vad glad jag är för din skull" eller "Grattis". Min bästa vän, mamma och svägerska(de är dem som vet) säger bar "om det inte hade varit med honom"  "tänk dig för både en, två och fyra gånger" eller jag stöttar dig i vad du än väljer men om jag hade varit du hade jag tagit bort det. 
Inte ens pappan till barnet verkar så där överlycklig. Han säger mest, "ja, jag har ju inget val". Så för att göra min omgivning nöjda bör jag ta bort barnet. Ta bort bördan. 
Han säger att han älskar mig och vill vara tillsammans. Men jag säger stop där och vill att vi först och främst ska börja dejta. Hitta tillbaka till varandra. Och han är helt med på att inte flytta ihop nu. Men att vi ska sikta på det i framtiden. 

Jag vill nog ha barnet men är alldeles för påverkad av min omgivning. Jag vet inte längre vad jag vill. Känner mig väldigt ensam.

Det är just det som går i mitt huvud "är detta min enda chans" dem jag har pratat med säger att jag bara är orolig och att det är klart att du är fertil och bla bla bla.. Och så kommer de hela tiden med masa negativitet om graviditeten och tiden efter. Aldrig hört någon säga "Men gud vad glad jag är för din skull" eller "Grattis". Min bästa vän, mamma och svägerska(de är dem som vet) säger bar "om det inte hade varit med honom"  "tänk dig för både en, två och fyra gånger" eller jag stöttar dig i vad du än väljer men om jag hade varit du hade jag tagit bort det. 
Inte ens pappan till barnet verkar så där överlycklig. Han säger mest, "ja, jag har ju inget val". Så för att göra min omgivning nöjda bör jag ta bort barnet. Ta bort bördan. 
Han säger att han älskar mig och vill vara tillsammans. Men jag säger stop där och vill att vi först och främst ska börja dejta. Hitta tillbaka till varandra. Och han är helt med på att inte flytta ihop nu. Men att vi ska sikta på det i framtiden. 

Jag vill nog ha barnet men är alldeles för påverkad av min omgivning. Jag vet inte längre vad jag vill. Känner mig väldigt ensam.