Min historia om den första förälskelsen hos mig - Saboterad av kombination av mig själv och av andras tjänst

Jag vart så förälskad, det var det första, riktiga förälskelsen. Jag märkte av henne, och det var det första känslan jag kände hos henne. Hon var speicellt, så annorlunda. Någon som jag verkligen känner att jag skulle vilja prata enskild med henne, och umgås med henne.

Vi hade våran klassrum tillsammans som senare vart i en enda grupp.

Idiotiska jag, kunde inte behärska mig ordentligt. Inte inför en grupp, men med henne själv gick det hur bra som helst. Vid två tillfällen var hon enorm öppen av sig och pratade om hur hon ser på livet, världen och vad hon varit med om, hennes bakgrund m.m.

Intressanta med henne är att hon faktiskt inte säger ''Ha det så bra'', till folk hon tar farväl av. Till mig gjorde hon det första gången hon öppnade upp sig.

I början av våran ''lära känna varandra''-period, gick det flytande med att skämta. Vi idrottade tillsammans, och jag lyfte upp henne som en skämt. Hon verkade gilla det. Jag hörde senare att hon pratade om det på ett positivt sätt.

Men tyvärr. Som sagt, kunde jag inte heller behärska mig ordentligt inför grupp. Jag gjorde ingenting gentemot henne. Det handlade mest inför andra i gruppen. På något sätt, för att synas som om jag var skämtaren och vara herran på täppan. Inte att jag var kaxig, utan jag ville vara den personen som skojar till det. Jag tramsade mig bara rent ut sagt. Skamkänslorna kom efter slutet av dagen, alltid.

Jag  blev givetvis den personen som man helst inte skulle vilja umgås med. Min riktiga jag är att jag består av den sociala kompetensen, som jag har fått höra i min omgivning. Jag är själv medveten över att jag är sympatisk och kan analysera.  Mina brister är att jag (enligt  mig) inte är särskild klok. Däremot har jag fått höra ifrån andra att jag låter smart när jag pratar.

Mina brister är som sagt att jag inte kan behärska mig. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Jag antar att jag var så inne i att få hennes uppmärksamhet. Som jag senare märker av att jag hade kunnat få den, bara genom att visa mitt riktiga jag. Men jag vet bara inte vad som hände hos mig.

Jag tänkte att det kunde bara bli tråkigt med mig om vi bara samtalade hela tiden. Jag tänkte att jag gärna ville få henne att märka av att jag skojar gärna. Att skoja med henne funkande. Men jag ville gärna att hon skulle se mig som en ''busig'' person som bjuder på sig själv. Men jag vet mesta dels inte vad som exakt flög i mig. Jag vart en idiot i blandning av impulsivitet.

Idag var det den absoluta sista gången jag antagligen fick träffa henne.

Det charmiga händelsen var att jag hade köpt en julklapp till henne. Jag gav henne tillåtelsen av att faktiskt öppna presenten och sa i något stil med att det vore kul att se hennes reaktion. Efter den dagen, så var vi tvungen att gå skilda vägar. Men hon kom tillbaka med julklappen nästa dag, i förklaringen om att hon ville öppna den tillsammans med mig. Eftersom jag ville det, menade hon.

Jag vart så smickrad att hon tänkte så.

Men jag har bara saboterad alltihopa. Jag vart inte heller särskild omtyckt i gruppen. Jag vart antagligen påfrestande med min ''hyperaktivitet''. Jag vet att vissa dessutom pratade illa om mig bakom min rygg.

Tyvärr är vi ju människor lätt påverkade, så ibland tänker jag om hon nu hörde något negativt om mig. Hur kände hon då?

Jag la märke till att kontakten mellan henne och mig vart allt svårare, speciellt inför gruppen. Men ensamt med henne, fungerade alldeles utmärkt.

Men jag tror inte hon inte vill ha någonting med mig att göra, och jag skyller endast på mig själv. Jag är en sådan idiot.

För tillfället mår jag rätt okej, men känslan av självhat, skam och skuldkänslor kommer från och till.

Det är självfallet inte en hel neutral känsla hos mig. Jag tänker hur hela tiden vad hon känner för mig, och hur mycket jag gjort bort mig.