Ett kärleks barn eller inte?

Tänk på det här med arv och så. Ett "kärleksbarn" förändrar ju sådana saker och jag vet att det inte är ett ämne man gärna tänker på, man vill ju tänka att det är ytligt och så men ja.. det är ändå en viktig fråga och något som lär påverka era andra barn. För deras skull är det nog bra om ni faktiskt pratar om det. 

Angående din fråga så kan jag ju säga såhär, att många jag känner har såkallade "sladdsyskon". Det är ju inte samma sak som när syskonen är i samma ålder, men det utesluter inte att de kan leka med varandra och så. När de äldre barnen skaffar eget kan de ju ta hem småsyskonet och ha filmkväll, gå på bio, osv. Det blir ett stöd helt enkelt. En förebild för småsyskonet.
Finns väl för-och nackdelar med allt tänker jag.  

Varför kallar du detta för kärleksbarn? Förstår du innebörden av definitionen hade du nog inte kallad barnet för det. Och ännu värre om du faktiskt inte förstår det, vad är dina andra barn? Skulle detta barn bli mer speciellt?

Jag är också undrande vad du lägger in i ordet kärleksbarn. Om ni båda längtar efter ett ytterligare barn och ser fram mot en bebis i familjen, kör på. Om det är en vag känsla av att man "bör" skaffa ett gemensamt barn för att visa att det är seriös kärlek och minst lika mycket kärlek som era gamla förhållanden en gång i tiden, lägg ner. Ni har många år med tonåringar kvar som kräver o förtjänar engagemang och tid. Jag blir helt matt vid tanken på att hantera krisande 16åringar och kolikbebis samtidigt så gör det av rätt skäl- önskan om ett barn till, inte en manifestation av er kärlek.

Men kanske överreagerar jag på det där ordet kärleksbarn.

]Jennsan79 skrev 2017-12-21 09:49:26 följande:[/quote-nick]Hur menar du med arvet? Alla barn ärver ju sina föräldrar. Vad är det för skillnad när det finns ett gemensamt barn?[/quote]

Skillnaden är att särkullbarn får ut sitt arv direkt medan gemensamma barn får vänta till deras andra förälder gått bort om de är gifta. Så i ert fall kan jag inte se att era äldre barn påverkas.

Inte! Är själv tillsammans med en man med barn, har även ett eget, och fast jag skulle vilja ha ett till så tänker jag rationellt och struntar i det. Skulle det ta slut står man där med barn med två olika fäder, och det är inte lätt att få ihop livet då tänker jag.

Är i samma sits, vi har två barn var så alla barnen är 10,11,13,13 och fick en liten gemensam dotter i augusti. Många som frågade innan om vi inte skulle ha ett gemensamt barn. Det tog ca 6 år innan hon kom, å mina funderingar var om de andra skulle känna sig avundsjuka när vi bara har ett hemma, om der skulle bli för mycket sladdis osv osv.. men kan säga att detta var nog det bästa som kunde hända oss! Alla hjälps åt med denna lilla tjejen, å de fyra storebröderna är så stolta så de nästan spricker!

Sen kanske der inte blir lika för alls men jag/vi ångrar inte en sekund att vi fick en ihop!

Anonym (Glädjedödaren) skrev 2017-12-22 07:36:18 följande:

Hade en släkting som gick bort för några år sedan där det var särkullsbarn involverade, är rätt säker på att arvet delades upp på ett väldigt märkligt (läs: orättvist) sätt. Inte 100% säker men har för mig att det såg ut såhär: 
Kvinnan som gick bort hade 2 barn sedan tidigare. Gifte sig med en annan man, fick ett barn med honom.
När kvinnan dog och hennes arv skulle delas upp, så delade man så att "kärleksbarnet" fick ca 50% medan "särkullsbarnen" fick dela på resterande 50%. Det jag syftar på. Har jag fel så blir jag gärna rättad! 

Särkullbarn har rätt att begära ut sin laglott (halva arvslotten) direkt. Detta spelar dock endast roll om man är gifta, är man inte gift finns ju inga särkullbarn. Är man sambo delar alla barn lika (sambo ärver ju inget). 

Många löser detta genom att skriva ett testamente att de vill att barnen väntar till även ens partner är död (då delar alla barn lika av det som är kvar). Men särkullbarn kan som sagt kräva att få ut sin laglott direkt ändå. Jag kan dock inte utläsa att de är gifta så detta är inte ett problem i dagsläget i så fall. 

Nej, barnen har enligt arvslotten en tredjedel var (om inget testamente finns).  (detta är alltså om det handlar om tre barn som du beskrev). Om man inte testamenterar alls blir det automatiskt så att särkullbarnen får sin arvslott direkt och sista tredjedelen går till partnern som sedan "kärleksbarnet" ärver allt hen har kvar (om då partnern endast har ett barn). Om man skriver i sitt testamente att man vill att de väntar kan de kräva att få ut sin laglott (halva arvslotten) ändå. 

Men om de kräver ut sin laglott (varsin sjättedel) så finns ju fyra sjättedelar kvar som "kärleksbarnet" får ärva efter partnern senare. 

Jag tror också att de flesta väntar om de inte hatar den nya partnern. Att begära ut sitt arv direkt kan ju leda till att partnern inte kan bo kvar osv. 

Blev lite rörigt det där, men hoppas att du fattar ändå! :)