Gravid efter missfall, men inte lycklig

Jag har inte fått något missfall nångång, men jag kan nog sätta in mig i din sits. Hade också varit ledsen och inte varit så glad över graviditeten. Du blev ju gravid rätt snabbt efteråt så du har nog inte hunnit bearbeta missfallet..

Din oro kommer förhoppningsvis försvinna efter v12, då den stora möjligheten att få missfall har gått över. När jag var gravid kunde jag inte heller glädjas fören efter v12 då jag trodde att med min otur så kommer jag få missfall. Men nu sitter jag här med min 8 månaders <3

Jag förstår dig precis. Blev gravid på andra försöket i början av året, var jättelycklig och fick sen missfall i v 8. Blev gravid på första försöket när vi fick börja försöka igen efteråt men andra graviditeten har kantats av stress och oro. Vågade inte ha sex på länge, ville inte berätta för folk ifall det skulle ske igen och ända till efter v 20 någon gång väntade jag mig blodbad varje gång jag gick på toaletten. Har också haft dåligt samvete då jag tyckt det varit tungt och jobbigt, för det känns som om man borde vara extra glad och tacksam att allt går som det ska den här gången. Och det är jag såklart, men den här graviditeten har ändå varit mycket tyngre psykiskt än jag föreställt mig det skulle va. Är faktiskt ganska glad över att jag snart börjar se ett slut på den nu, och hoppas jag får "revansch" på det här med att njuta av att vara gravid sedan om det blir aktuellt med ett syskon :)

Det är fullt förståeligt att du inte vågar glädjas över din graviditet än. Många är ju oroliga över allt som kan gå fel även utan att ha varit med om ett missfall tidigare. 

Jag har precis påbörjat sjunde veckan av min graviditet och jag har inte heller vågat vara glad över det lilla embryot än. Jag är så otroligt orolig för allting som kan gå fel, såväl med graviditeten som med livet i övrigt eftersom jag och min pojkvän inte har varit tillsammans så länge. Så jag vågar inte riktigt släppa fram den där enorma glädjen som jag egentligen vill dela med alla i min omgivning.

Så bry dig inte om att du ska må på ett visst sätt! Det är såklart bäst för den lilla i magen om man kan slappna av och må bra. Men med hormonerna som rusar och medvetenheten om alla risker under graviditeten så är det också helt normalt att vara försiktig och avvaktande med sina känslor. Jag är säker på att din oro kommer gå över i takt med att graviditeten fortsätter och att du kommer uppleva mer glädje när riskerna är mindre.

Stort grattis till graviditeten! :)

Tack för fina kommentarer! Jag får nog acceptera att jag inte vågar gå på moln o glädjas än. Verkligen låta bli o skuldbelägga mig för det... Det är väl en skyddsmekanism. Hormonerna snurrar runt en hel del.

Två missfall på raken, jag vet inte om jag hade pallat det. Stort grattis till er att ni tog er igenom det!

<3

O ja, jag känner igen mig! Fick ett MA efter en oplanerad graviditet i början av året. Tack och lov kläckte den blivande pappan ur sig att han ville försöka igen. Blev gravid på andra (?) ägglossningen och är nu i vecka 37. I början av denna graviditet var jag helt övertygad om att även denna dött, men det gjorde den inte. Men jag kan fortfarande inte slappna av ordentligt, tänker ofta att vi inte är i mål än, det är en förlossning kvar och även där kan det gå fel... Missfallet blev en jävla käftsmäll, aldrig varit med om något så jobbigt i hela mitt liv... Så, jag antar att det är ett sätt att skydda sig själv på, att helt enkelt vara förberedd på att det kan gå åt fanderr även denna gång...

Absolut, det är en käftsmäll. Det tog oss år att bli gravida första gången. Tror det förstärkte förlusten. Denna gång hade vi ju tur som blev gravida så snart. När oron varit som värst har jag tom ifrågasatt om jag vill ha barn. Jag har längtat i över 10år så jag antar att det också är ett sätt att skydda sig från ett missfall till.

Jag kan ju bara föreställa mig sorgen efter ett missfall när man försökt i flera år. Jag har alltid trott att jag skulle ha svårt att bli gravid, men det har varit jättelätt (4 oskyddade samlag för två graviditeter), hade nog helt ärligt aldrig orkat kämpa så som ni gjort. Men som sagt, en skyddsmekanism tror jag det är, för att inte bli besviken... Jag kunde finna lite tröst i att jag själv inte kan påverka något, hur graviditeten fortskrider är utom min kontroll (såvida jag inte äter fel saker/mediciner/annat som kan vara skadligt för barnet), det är 'bara' att försöka lita på sin kropp och att den gör det som är rätt. Men samtidigt är just detta det svåraste, att förlika sig med att man inte kan påverka...